Vi lever i en era präglad av anglifiering, ett utbrett och ofta onödigt användande av engelska istället för svenska. Detta märker man oavsett om man besöker Facebook eller en klädaffär. Denna anglifiering är inget nytt historiskt fenomen, redan Strindberg, Almqvist och Rydberg beskrev svenskarnas dåliga nationella självförtroende och försök att periodvis apa efter främmande kulturer och språk. Almqvist och Rydberg riktade här kritik i synnerhet mot överheten, Rydberg skrev att ”de s. k. bildade klasserna lidit af en, man kan säga hardt när till brist på själfaktning gränsande åhåga för det utländska än i tysk, än i fransk ombonad.” Strindberg beskrev istället en tendens hos de mer lågsinnade svenskarna, ”käringarne i synnerhet”, att upphöja allt utländskt ”i bestämd avsikt att nedsätta sitt eget”. Svärmandet för det engelska och amerikanska kan alltså placeras i ett historiskt, socialt, psykologiskt och inte minst politiskt sammanhang. Samtidigt som dessa perioder av provinsiellt efterapande cykliskt tycks ha följts av eror av nationellt självförtroende, vilket kan vara skäl till optimism.
Anglifieringens janusansikte
En tyst, men hård och stundom förtviflad kamp har den nordiske anden under denna tid måst fortföra mot de utländska, på ofrihet grundade föreställningssätt, som oupphörligt inträngt och sökt göra sig gällande inom våra landamären. I samma kamp har äfven svenska språket varit ingripet och är det ännu.
– Rydberg
Anglifieringen tycks dessutom ha två aspekter.
För det första handlar det om en vilja att markera tillhörighet. Under 1900-talet gav Historien med stort H människor mening i tillvaron, exempelvis genom deltagande i den förutbestämda rörelsen mot det klasslösa samhället eller i bärandet av den vite mannens börda. Idag, ett antal miljoner döda senare, har Historien förlorat en hel del av sin dragningskraft. Den har istället ersatts av vad man skulle kunna kalla Pulsen, Konsumtionssamhället, Skådespelet eller liknande. Mening får man nu genom att vara en del av den globala populär- och konsumtionskulturen, genom att se rätt serier från HBO, referera till dem genom roliga citat på sina barns kläder, et cetera. Man markerar sin tillhörighet till denna globala Puls bland annat genom att använda engelska.
Men detta är bara den ena sidan av myntet. Den andra hänger ihop med det faktum att svenskarna i grunden är ett intelligent folk, och många av de budskap som förmedlas är för dumma för att man fullt ut ska vilja förknippas med dem. Användandet av ett främmande språk blir då ett sätt att skapa en viss distans till alltför banala uttryck. Den hugade kan själv undersöka om så är fallet genom att översätta diverse anglicismer på kläder och i sociala medier till svenska.
Anglifieringen avslöjar i så fall två aspekter av globaliseringen. Den ena ger skäl till pessimism, människors vilja att vara en del av den globala Pulsen. Det är en vilja vi inte ska underskatta, och den hänger samman med politisk korrekthet och systemlojalitet i bred mening. Den andra aspekten ger istället skäl till optimism, människor i gemen är ofta medvetna om hur dumt och banalt det hela i grunden är.
Om skribenten: Joakim Andersen
