Vi har tidigare på Motpol tagit upp frågan om den senaste tidens folkvandring till Europa är orkestrerad, bland annat av George Soros och andra globalister. Så tycks vara fallet. Det finns också tydliga tecken på att Turkiet använder sig av folkvandringen för att dels islamisera Europa, dels vinna olika fördelar i förhandlingar med EU. Det sistnämnda tycks inte vara något unikt eller historiskt nytt.
Weapons of Mass Migration
… as this article demonstrates, not only is this kind of coercion attempted far more frequently than the accepted wisdom would suggest but that it also tends to succeed far more often than capabilities-based theories would predict.
– Kelly M. Greenhill
Kelly M. Greenhill, professor i internationella relationer och säkerhetsstudier, tar i Weapons of Mass Migration: Forced Displacement, Coercion and Foreign Policy upp frågan om stater kan använda sig av massmigration för att tvinga andra stater att ändra sin politik. Hon finner att så är fallet, detta är dessutom något som åtminstone sedan 1951 varit vanligt förekommande. Det äger, lågt räknat och i genomsnitt, rum minst en gång om året. Detta är mindre vanligt än inbördeskrig, men betydligt vanligare än mellanstatliga krig.
Greenhill nämner flera exempel, från Idi Amins hot att utvisa Ugandas asiatiska minoritet, de facto till England, till Saudiarabiens hot att skicka hem hundratusentals jemeniter när Jemen valt ”fel” sida inför Gulfkriget. Många gånger tycks hotet dessutom vara okänt för offentligheten, Greenhill tar upp hur Kinas ledning retoriskt frågade en amerikansk ledare med kritiska synpunkter hur många miljoner kineser han hade lust att ta emot, (”30 miljoner?”). En gång om året kan alltså vara mycket lågt räknat, ledare som retirerat inför hotet är sällan intresserade av att basunera ut det i media.
Hotet om massmigration är dessutom relativt framgångsrikt, även när det varit fattiga länder som hotar betydligt rikare. Greenhill skriver:
In the fifty-six determinate cases, challengers achieved at least some of their objectives approximately 73 percent of the time (in forty-one cases). If one imposes a stricter measure of success and excludes partial successes, coercers got more or less everything they reportedly sought 57 percent of the time (in thirty-two cases).
Hotet har två framträdande aspekter. Målet kan vara att överväldiga mottagarlandets resurser, det kan även vara att påverka dess politik. Det sistnämnda är särskilt effektivt när det riktas mot liberala demokratier. Greenhill förklarar att en massmigration till en demokrati skapar en betydande polarisering. En stor grupp människor vänder sig mot det hela, en mindre men mer högljudd och resursstark grupp försvarar migrationen. Detta innebär att landets ledning riskerar att stöta bort viktiga väljargrupper oavsett hur den hanterar det hela, en situation man gärna undviker. Greenhill tar här upp det hon kallar hypocrisy costs, politiker kan måla in sig i hörn genom att försvara immigration innan deras land hamnar i ett skarpt läge. Det gör att de sedan har svårt att ändra sig utan att beskyllas för dubbelmoral.
Liberala demokratier är kort sagt extra sårbara i sammanhanget. Allt detta kan vara värdefullt att känna till när Turkiet nu försöker utpressa EU genom hot om fortsatt folkvandring. Det är inget unikt eller historiskt nytt. Däremot förefaller våra politiker vara unikt oförmögna, och ger ofta intryck av att inte kunna eller vilja hantera motsättningen mellan liberal retorik och illiberal verklighet. Greenhills studie innebär också att man bättre kan placera de grupper som förespråkar öppna gränser i ett större sammanhang. Dessa människor är nyttiga idioter, utan geopolitiska kunskaper, som gör en svår situation svårare.
För som med all utpressning gäller att man inte bör visa att den fungerar, förutsatt att man inte vill fortsätta utsättas för hotet.
Om skribenten: Joakim Andersen
