Igår kväll tvingades Donald Trump ställa in ett framträdande i Chicago som följd av hotfulla och våldsamma angrepp riktade mot hans sympatisörer. Trump hade planerat att besöka ett universitet som beskrivs som ett av de mest ”mångfalds-”präglade i landet, i en del av staden där antalet republikaner är begränsat. Våldsamma protester mot besöket utbröt både i universitetet och på stadens gator. För att undvika att situationen spårade ur valde presidentkandidaten att ställa in sitt framträdande, men efter detta fortsatte våldsamheterna. Bland annat ska en större grupp demonstranter ha försökt förhindra Trumpanhängare att lämna ett garage. Det hela beskrivs som ett ovanligt våldsamt inslag i amerikanska presidentvalskampanjer.

Reaktionerna på det inställda besöket har varierat. Trump själv har beklagat att han de facto inte kunnat använda sig av sin yttrandefrihet. Många av hans republikanska konkurrenter har istället valt att skylla det hela på Trumps retorik, enligt logiken att vissa människor har så bristande självkontroll att det inte är deras fel när de bemöter ord med våld. Både Cruz och Kasich har resonerat så. Rubio har istället vänt sig mot angreppet, och uttryckt att det finns en ”industri” av proteströrelser i Chicago och att en del av deltagarna sannolikt fått betalt.

Vad kan vi då dra för slutsatser av det inträffade? För det första påminner det oss om den föga liberala verkligheten, där all politisk ordning ytterst bygger på våld. Den som kontrollerar detta våld kan också kontrollera politiken. Ett idag bortglömt faktum är att när den amerikanska såkallade ”vänstern” tog över akademin runt 1968 byggde det ofta på hot och våld, där bland annat svarta aktivister invaderade universitetsområden. Under perioder när systemet fungerar smärtfritt är detta faktum lätt att glömma bort. För det mesta anpassar sig människor också efter hotet om våld, till den grad att det inte behöver användas.

För det andra handlar presidentvalet i år om existentiella intressen, och många av de inblandade är mer eller mindre medvetna om att mycket står på spel. Trumps väljare har de facto förlorat kontrollen över sitt samhälle och sina liv, och nu vill de återta den. Motdemonstranterna inser, återigen mer eller mindre medvetet, att de riskerar att förlora positioner om så sker. Även om detta inte alltid är helt korrekt, den ekonomiska nationalism Trump företräder skulle gynna även många av motdemonstranterna (dock mer på det ekonomiska än det symboliska planet, kan tilläggas).

Vi kan därför vänta oss fler inslag av politiskt våld i presidentvalet, ett våld som kommer tonas ner i media varje gång det riktas mot Trumpsympatisörer (den hugade noterar exempelvis att i Aftonbladets artikel om händelsen citeras en intervjuad motdemonstrant men ingen Trumpsympatisör). Vi lever i spännande tider.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.