Vi befinner oss i en historisk brytningstid. Denna präglas av två faktorer. För det första en utbredd legitimitetskris, där folkets förtroende för de olika etablissemangen minskar. Vi märker detta på internet, och i ökande omfattning även i den fysiska verkligheten med fenomen som Pegida och Folkets demonstration. För det andra att de politiska och ideologiska uttryck denna legitimitetskris än så länge tar sig är tämligen ytliga och inte på allvar bryter med etablissemangens världsbild. Men förutsättningarna för att uttrycken får ett ökat djup, och blir genuint radikala, finns där.
Detta innebär att etablissemangen och systemet är hotade. De har själva försatt sig i denna situation, genom många decennier av mediokert och inte sällan direkt svekfullt agerande, men av naturliga skäl uppskattar de inte att deras privilegier och hegemoni hotas. Beprövade metoder som ”brunmålning” i media fungerar samtidigt allt sämre, vem bryr sig om ”neofascister” när unga flickor trakasseras och våldtas i massiv skala? Vi kan därför förvänta oss att 2016 kommer präglas av tydligare repression mot oliktänkande. I Frankrike har exempelvis en före detta general från Främlingslegionen, ihop med flera andra, arresterats på grund av en demonstration. Då synlighet i och återerövrande av det offentliga rummet är av central betydelse i sammanhanget kommer vi att bevittna fler liknande exempel på repression.
Men det är inte bara i det offentliga rummet systemet mött motstånd på bred front, utan även i den virtuella verkligheten. Detta gäller både Twitter och Facebook, där etablissemangskritiska inlägg steg för steg börjar utgöra en ny normalitet. Detta är återigen ett centralt steg i skapandet av en ny hegemoni. Även här har vi sett fall av öppen repression, men det vanliga än så länge är mjukare former. Så har Twitter börjat agera, så diskret som möjligt, för att kväva kritiska röster. Företaget har bildat ett ”Twitter Trust & Safety Council”, den hugade gör väl i att närmare undersöka de organisationer som ingår i den orwellianskt betitlade skapelsen. Bland annat finner vi där USA:s motsvarighet till Expo, Anti-Defamation League. ADL har en uppenbar agenda åt sitt håll, men någon politisk eller ideologisk motvikt finns inte i ”Trust & Safety Council”. Konservativa göre sig icke besvär, medan särintressen som Expo och ADL presenteras som objektiva experter.
Twitter har också selektivt börjat utsätta konservativa twittrare av olika slag för mjuka former av sabotage. Anti-feministiska eller Trump-vänliga hashtags förhindras exempelvis från såkallad autocomplete.
Flera konservativa (väldigt brett definierat) twittrare har också utsatts för såkallade shadowbans, vilket innebär att de som följer dem inte ser deras tweets. Detta utan att dessa twittrare fått kännedom om sina shadowbans eller vad som orsakat dem. Milo Yiannopolous skriver om fenomenet på Breitbart.
Man kan invända att Twitter är ett privat företag som gör som de vill, man kan mot detta invända att sådant aldrig accepteras som ursäkt när privata företag själva vill bestämma hur många kvinnliga chefer de vill anställa. Som konservativ behöver man egentligen heller inte acceptera det liberala bygge av abstraktioner som innebär att företag ska få agera anti-socialt. Twitter och Facebook är idag så stora att de de facto är politiska aktörer, och får ta ansvar likt sådana.
Var och en får själv ta ställning till hur Twitters politiska ställningstagande ska bemötas, man kan tänka sig både skapandet av egna, alternativa plattformar och försök att likt GamerGate offensivt, kollektivt och framgångsrikt tvinga det i grunden ganska sårbara företaget att ta hänsyn till en stor grupp användare. Vad vi också kan konstatera är att dagens situation kunnat uppstå för att vi svenskar varit dumma och fega. Lösningen bygger på att vi slutar upp med båda dessa ovanor.
Om skribenten: Joakim Andersen
