En av de mest kända isländska släktsagorna är Egil Skallagrimssons saga. Det är en både spännande och händelserik historia, som innehåller allt från blodigt våld till svek och intriger. Samtidigt ger den en inblick i vikingatidens livsideal och politik, och en ätt med speciella färdigheter.
I sagan följer vi en blodslinje under tre generationer. Historien börjar med att beskriva den norske stormannen Kvällulv, en klok och väldig krigare. Han är ingen vanlig man, hans morbror är ett ”halvtroll” och hans vän en bärsärk. På kvällarna förändras hans humör, det mer än antyds att han är en ulfhednar och hamnskiftare. Han är större än andra män, och har förmågan att sia om framtiden. Det är uppenbart att vi här har att göra med en ätt med egen magisk och religiös tradition, även om denna snarare antyds än beskrivs direkt i sagan.
Kvällulv lever under den tid då Harald Hårfager enar Norge, av många betraktas kungen som en tyrann som förvandlar fria män till undersåtar. Kvällulv vill först inte kämpa mot honom, men heller inte tjäna honom. Detta vill istället hans fagre son Torulf. Torulf blir dock för mäktig för att kunna samexistera med sin kung, vilket får ödesdigra konsekvenser. Så finns det en politisk aspekt i sagan, där konflikten mellan en mer monarkisk och en mer organisk ordning och utmaningarna för lokala stormän att hantera kungamakten löper som röda trådar genom den.
Efter att hans son mördats av kungen hämnas Kvällulv och sonen Skallagrim brutalt, och flyr därefter till Island. Island är vid denna tid en fristad för många norska stormän som flyr kungen. Kvällulv dör under resan, svag efter den strid där han använt sin hamnkraft. Hans kista kastas i havet, men flyter iland där hans ättlingar senare slår sig ned. Skallagrims son, Egil, hamnar därefter gradvis i centrum av skeendet. Han är inte nödvändigtvis en sympatisk karaktär, snarare en komplex gestalt. Å ena sidan är han snar till vrede, och redan i unga år en dråpare. Han har en direkt illvillig sida, och gömmer på ålderns höst sina skatter för arvingarna. Å andra sidan är han en modig krigare, som ger sig av på många vikingafärder. Han är en gudabenådad diktare, som lämnat efter sig klassiker som Huvudlösen och Sonförlusten. Den förra räddar hans liv när han hamnat i klorna på en fientlig kung. Den senare är en stark skildring av sorg, än idag med kraft att beröra. Sorgen och åldrandet skildrar han inkännande i sina dikter. Egil är också kunnig i magi. Han reser nidstång, använder runor bland annat för att upptäcka gift och för att bekämpa onda runor. Även i Hårfagers löfte att inte klippa sig förrän han enat Norge kan vi ana äldre germanska inflytanden, liksom hos de bärsärkar på vilka vapen inte tycks bita.
Vi får alltså intrycket att ätten har en egen tradition. Till detta kommer även sådant som svärd med namn (jämför Tyrfingcykeln och svärdkulten), de återkommande situationer där männen är tolv, och det exempel på möjlig återfödelse inom ätten som de båda Torulfarna utgör. Det finns möjliga inslag både av Tor och Oden i denna tradition, en sörjande Egils märkliga ögonbrynsrörelser pekar i riktning mot den enögde guden. Så även hans gåvor inom skaldkonst och runor. Intressant är att ättlingarna på Island går under namnet Myramännen, och att Snorre Sturlasson, som sedan för vidare både myter och diktkonst, är en av Egils sentida släktingar.
Intressant är även denna blodslinjes särpräglade fysiska och psykiska karaktär. Vissa av männen är fagra och utåtriktade, som Torulf. Men många beskrivs som jätte- eller trollika och fula. Egil själv har varggrått hår och svarta ögon, platt näsa och väldig skalle. Denna återkommande variant i ätten beskrivs också som lagd åt utbrott av galenskap, skaldkonst, melankoli och runor. Utgår vi från antropologer som Lundman och Nordenstreng är det fråga om verkligt uråldrig nordisk urbefolkning, såkallad Tydaltyp eller mörk cro-magnon. Lundman beskriver denna som kunnig i trolldom. Någon koppling till Finland finns inte, typen är vanligast kring Dalarna, men de gavs ofta namnet ”finnar” på grund av sin trolldom (även finländare och samer ansågs kunniga i detta). Lundman nämner uttryckligen Skallagrimsson som en sådan ”skogsfinne”.
I ulfvens ragg
Sipprar blodig dagg.
Lik åt ulfvar gaf
Erik på haf.
– utdrag ur Huvudlösen
Sagan handlar på många sätt om kampen mellan två ätter. På ena sidan har vi Kvällulvs ättlingar, på den andra kung Haralds. Kvällulvs förutsägelse att de inte har något gott att vänta från varandra slår gång på gång in, även när individerna försöker vara vänner. Parallellt med detta följer vi strider mellan kungar, vikingafärder till både Kurland och Frisland, holmgångar och list. Sagan ger också en inblick i situationen längst i norr, med finnskatter och strider mellan kväner och karelare. Vi får också en inblick i människoidealet, där bland annat gästfrihet, mod, heder och generositet är viktiga egenskaper. När kung Erik Blodyx skonar Egils liv efter att han komponerat Huvudlösen är det ett exempel på det som i södern kallas megalopsuchos och i norr förknippas med stormenskan. Fejden tar sin början genom oförmåga från båda sidor att handla ”stormenskligt”, när kungen låter avunden påverka honom och Torulf handlar ogint mot människor vars arv förvägrats dem.
Sammantaget är det alltså en fascinerande historia, väl värd en närmare bekantskap. Den är spännande både som en föregångare till fantasylitteraturen, som ett stycke historia,
och genom inblicken i en speciell blodslinje och dess tradition. Egils dikter är dessutom fortfarande kraftfulla.
Om skribenten: Joakim Andersen
