Det händer saker i den europeiska vänstern just nu. Häromdagen tog vi upp att den slovenske kommunisten Slavoj Zizek kritiserat fantasierna om öppna gränser, den moralism som driver vänsterliberalismen, och oviljan att försvara vår civilisation. En annan viktig tänkare i sammanhanget, hemmahörande snarare i Proudhons än Marx tradition, är Michel Onfray. Onfray har beskrivit sig själv som postanarkist och ateist, bland hans influenser finner vi både ”de vanliga misstänkta” som Guattari och Lyotard och mer intressanta namn som Simone Weil och Nietzsche.
Även Onfray har nu ”avfallit”, genom att angripa ”BHL”, Bernard Henri Levy, och undfallenheten gentemot islamismen. Han har även försvarat Eric Zemmour, och medverkat i Alain de Benoists tidskrift Elements.
Onfray fångar pudelns kärna när han noterar att han föredrar ”en rättvis analys av Alain de Benoist framför en orättvis analys av Bernard Henri Levy”, och ”en intelligent högerman framför en dum vänsterman”. Etablissemanget har kort sagt blivit så dumt att många verkliga intellektuella börjat reagera. Pierre Le Vigan har om samma fenomen sagt att ”systemets företrädare ger prov på en intolerans som, på många sätt, står i proportion till deras okunnighet”. Vad gäller Onfray noterar Le Vigan att ”alla intellektuella som faktiskt tänker blir förr eller senare arga på det media-politiska systemet”.
Onfray angriper utan omsvep den etablerade ”vänstern”. Han poängterar att hans vänster är den frihetliga, Proudhon och liknande, inte den etablerade. Han är hellre populist än liberal, en vän av folken snarare än EU. Onfray ser det som ett gott tecken att den institutionaliserade ”vänstern” attackerar honom.
Reaktionerna på Onfray illustrerar både den intolerans och den oförmåga Le Vigan talat om. Renaud Dely räknar på Bibliobs mödosamt upp en samling ståndpunkter som kan förknippas med Alain de Benoist, och kallar hans projekt ”högerextrema”. I tron att det är originellt talar Bruno Roger-Petit om ”brunvänster”. Deras ”argument” hör kort sagt hemma i en häxrättegång snarare än ett öppet samhälle.
I grunden handlar detta om huruvida kretiner ska kunna monopolisera det offentliga samtalet och bevaka dess gränser, enbart på grund av att deras idéer är de ”rätta”. Onfray vänder sig mot dessa halvmesyrer med kraft. Intellektuellt och mänskligt är de undermåliga, deras politik är inte emancipatorisk eller god överhuvudtaget. Onfray frågar sig vad de menar med ”vänster”. Är det kaviarvänstern kring en BHL, som gång på gång legitimerat atlanticisternas förstörelse av länder, från Libyen till Ukraina? Är det den mondäna parisvänstern? Vänstern som blundar för jihadism och könsstympning på samma gång som den angriper Zemmour och Le Pen och vill använda lagar mot dem? Är det kanske Pierre Bergévänstern som inte ser någon skillnad mellan att jobba i kassa och att hyra ut sin livmoder?
Samma frågor kan ställas vad gäller den svenska ”vänstern”, med dess tomma och ytliga ståndpunkter i allt utom dess intima relationer till systemet.
Mer läsning
Onfray – Interview
Revue Krisis – Réponse à Renaud Dély, par Thibault Isabel
Boulevard Voltaire – C’est dans « Éléments » : le coming out de Michel Onfray et les quatre vérités de Patrick Buisson
Novopress – Onfray dans Éléments, panique à «gauche» !
Les Inrocks – Michel Onfray se confie dans “Eléments”, la revue de la Nouvelle Droite
Bruno Roger-Petit – Onfray en Rouge Brun décomplexé, c’est maintenant ?
Bibliobs – Michel Onfray et les ”idees justes” d’Alain de Benoist
Om skribenten: Joakim Andersen
