Har parlamentarismen fört Europa in i en återvändsgränd, där vi idag nått vägs ände? Domineras dagens politik av partistrider, plutokrater och irrationella sentiment, fenomen som gör Europa till ett lätt byte för utomeuropeiska krafter? Behöver vi en proverbial ”stark man”, en Caesar? Om så är fallet kan det vara intressant att bekanta sig med bonapartismen.
Eugene Montsalvat konstaterar i artikeln Our Napoleon att med få undantag, som Nietzsche och Léon Bloy (man frestas lägga till Hegel), har högern förhållit sig avvisande till Bonaparte och hans arv. Detta är delvis begripligt, Napoleon monterade bland annat ner feodalismen i flera länder. Samtidigt finns det inslag i hans politik som är mer givande, och som delvis för tankarna till fenomenet konservativ revolution, Lampedusas ”för att allt ska förbli som det var, måste allt förändras”.
Napoleon III
But by what sign are we to recognise a man’s greatness? By the empire of his ideas, when his principles and his system triumph in spite of his death or defeat.
– Napoleon III
Bonapartismen formulerades, och tolkades, i hög grad av Napoleons brorson, Napoleon III. I verk som Napoleonic Ideas och Caesar-biografin möter vi hans syn på historia och samhälle. Det finns hos honom en ödestro nära besläktad med tron på Framsteget eller Försynen, men också en sociologi besläktad med både de Gobineau, Khaldun och Marx.
För Napoleon III är inget för alltid givet i historien. De styrelsesätt och de institutioner som leder ett folk till seger under en epok kan vara mindre lämpade under en annan. Institutioner riskerar alltid bli döda former. Kopplat till detta är det Machiavelli beskrev som virtu, Gobineau som blod och Khaldun som asabiya, den immateriella resurs som gör ett folk modigt och viljestarkt. Vissa institutioner kan odla virtu, vissa situationer kan tära på förrådet. Napoleon III skriver om romarna:
During four hundred years her institutions had formed a race animated with the love of country and with the sentiment of duty; but, in their turn, the men, incessantly re-tempered in intestine struggles, had successively introduced manners and traditions stronger even than the institutions themselves.
I likhet med Machiavelli och Sorel ser han heller inte kamp och tävlan mellan klasser som något nödvändigtvis negativt. De klasser han oftast identifierar är aristokrati och folk, i vissa situationer kan en aristokrati vara mycket värdefull:
The aristocratic government has this advantage over monarchy, that it is more immutable in its duration, more constant in its designs, more faithful to traditions, and that it can dare everything, because where a great number share the responsibility, no one is individually responsible.
Av detta följer också att utgången av kampen mellan Rom och Kartago var given redan från början. Båda städerna var aristokratier, men den ena var genomsyrad av patriotism, den andra av lyx och dekadens. Napoleon III skriver:
To Rome then belonged the future. On one hand, a people of soldiers, restrained by discipline, religion, and purity of manners, animated with the love of their country, surrounded by devoted allies; on the other, a people of merchants with dissolute manners, unruly mercenaries, and discontented subjects.
De centrala begreppen i hans sociologi och historieskrivning är alltså institutioner, klasser och dygder/ideal.
Samhället går i baklås
This relaxation of the social bonds caused inevitably the dispersion of all the forces, the union of which would have been so useful to the public good. It was no sooner agreed, in a moment of danger, to give to one man the authority necessary to restore order and tranquillity, than, at the same moment, everybody united to attack and degrade him, as if each were afraid of his own work.
– Napoleon III
Men han identifierar också en situation där samhället blir lamslaget. Aristokratin drivs då mer av egennytta, och olösliga konflikter, bland annat mellan adelns och folkets partier, kväver det. Det är en inre röta som hotar, den beskrivs målande:
The Roman dominion, stretched, like some vast figure, across the world, clasps it in her sinewy arms; and whilst her limbs are full of life and strength, the heart is wasting by decay. Unless some heroic remedy be applied, the contagion will soon spread from the centre to the extremities, and the mission of Rome will remain unfinished!
Det är i denna situation Napoleon III menar att en Caesar eller en Napoleon måste ingripa. Det måste då handla om en karaktär så uppenbart driven av högre motiv än det materiella att de flesta inte har annat val än att beundra honom. Napoleon III betonar också att en sådan arketypisk Caesars känsla för rättvisa ofta får honom att ta folkets parti (själv skrev han Extinction du paupérisme och gav arbetarna strejkrätt). Han tar upp den sociala politik Caesar förde, både vad gällde bönder och avseende de underkuvade folken:
Caesar, when he became consul, influenced by a sense of justice no less than by policy, lost no time in proposing a law to remit to the farmers of the revenue one-third of the sums for which they were responsible… It released the free states, liberæ civitates, from dependence upon governors, and authorised them to govern themselves by their own laws and their own magistrates
Kejsarens uppgift är bland annat försoning och syntes, för Napoleon är politik en fråga om att lösa problem och inte att hämnas. Han krossar inte det aristokratiska partiet, utan kan tillåta landsflyktig adel att återvända hem. Men han tillåter också framväxten av en ny elit, rekryterad bland de främsta ur folket. Napoleon III menar att kungens uppgift är skapandet av en nation. Samtidigt befinner han sig längre till vänster än sin farbror, och betonar kopplingen mellan folk och kejsare:
Thus, at the return from the isle of Elba, most of the generals of the Emperor Napoleon, loaded with wealth like the lieutenants of Caesar, marched openly against him; but in the army all up to the rank of colonel said, after the example of the Roman centurion, pointing to their weapons, “This will place him on the throne again!”
Vi känner här delvis igen Engdahls tankar om den kungliga demokratin. Även Napoleon förde en politik avsedd att hjälpa de fattiga, genom bland annat stöd till veteraner och offentliga arbeten.
Napoleon från höger
A government is not, then, as a distinguished economist has said, a necessary ulcer; it is rather the beneficent motive power of all social organizations.
– Napoleon III
Bonapartismen är varken höger eller vänster, Napoleon beskrev sig själv som ”nationell… jag uppskattar ärliga män från alla partier”. Hans brorson beskriver hans samhällsideal som på samma gång demokratiskt och hierarkiskt.
Napoleon beskrev jordbruket som imperiets grundval, och verkade därför för att garantera och skydda böndernas egendom. Utrikeshandeln var till för jordbruket och industrin, istället för tvärtom. I USA var situationen den omvända, något som beskrivs som ”the European order reversed”. Detsamma gäller i vår tid av global frihandel.
– A man is not dependent upon his fellow creature, when he does not fear death.
– Napoleon
Något snarlikt gäller i motståndet mot statsskulder, och skapandet av en nationell bank och kredit. Välvilligt tolkad summeras bonapartismen av Napoleon som ett värv där han ”purified the revolution, seated firmly kings, and ennobled the people”. Det finns också en geopolitisk aspekt av Napoleons projekt, även här uttolkad av brorsonen. Napoleon beskrev krig i Europa som inbördeskrig, och strävade efter europeisk fred och regeneration. Ett led i detta var organiserandet av nationer, och därefter former för samarbete som gemensam valuta och skiljedomstol. I detta värv stötte Napoleon på motstånd från ”det perfida Albion”, England.
I intended to organize a great federative, European system.
– Napoleon
Montsalvat beskriver Napoleon som ”the last Roman, and the first European”. Samtidigt riktas hård kritik mot bonapartismen som fenomen både från höger och vänster. Evola citerade Weininger, och beskrev Napoleon som ”på samma gång en hallick och en hora” vad gäller relationen till folket. Marx å sin sida beskrev Napoleon III som en lumpproletär furste, en representant för bönder och lumpproletärer: ”Dynastin Bonaparte representerar inte den revolutionära utan den konservativa bonden”.
Oavsett hur man ser på Evolas och Marx kritik framstår i varje fall Caesar och Napoleon som intressanta fenomen. Det finns uppenbart situationer där en ledare behövs, och där en sådan rekryteras ur militären. Problemet i vår tid torde vara att människomaterialet genomgått en sådan kris att en Caesar framstår som en osannolik företeelse, en stark ledare lika osannolik som ett starkt folk eller en fungerande partiparlamentarism. Hur man tar sig ur detta får framtiden utvisa.
To the greatness of soul and love of the people of certain tribunes, it was needful to join the military genius of great generals and the strong sentiments of the Dictator in favour of order and the hierarchy.
– Napoleon III
Vidare läsning
Napoleon III:s Caesarbiografi
Napoleonic Ideas
Napoleon – Maxims and Quotes
Montsalvat – Our Napoleon
France Bonapartiste
Evola om bonapartism
Marx om Napoleon III
To have a right estimate of a man’s character, we must see him in misfortune.
– Napoleon
Om skribenten: Joakim Andersen
