Paris har åter drabbats av terrordåd, med minst 150 döda. Det inträffade är fruktansvärt, det är också följden av en serie dåliga politiska beslut. Det finns skillnader mellan Sverige och Frankrike, bland annat den smått schizofrena inställningen till islam i fransk offentlighet, den koloniala bakgrunden och den mindre omfattande välfärdsstaten, men det finns också ett flertal likheter. De dåliga politiska beslut som präglat fransk politik under lång tid har också präglat Sverige. Vill man undvika det franska scenariot bör man därför identifiera inslagen i denna politik, och de politiker som företräder den.

Denna politik summeras egentligen i den amerikanska reaktionen på angreppen:

U.S. Defense Secretary Ash Carter is calling the attacks in Paris ”an assault on our common human dignity.” The Pentagon chief says ”the United States stands with the people of France and its vibrant, multicultural democracy.” He is praising France as a NATO ally and a leader of the coalition fighting Islamic State militants in Syria.

Frankrikes, och Sveriges, problem är bland annat att man försöker både vara en ”vibrant, multicultural democracy” och en ”NATO ally”. För att uttrycka det hela på vanlig svenska kan man inte bomba muslimer där samtidigt som man bjuder in muslimer här. Det Ash Carter inte nämner är dessutom att till alldeles nyligen var Frankrike, och NATO, de facto lierade med Islamiska Staten i kriget mot den syriska regeringen. Under lång tid såg man exempelvis mellan fingrarna med att franska medborgare reste till Syrien för att delta i kriget.

Ska man summera den politik som leder till ökad risk för terrordåd är inslagen alltså tre. För det första en invandringspolitik som skapar stora minoriteter vars medlemmar potentiellt kan radikaliseras. En sådan politik förs sedan länge i Sverige, Karl-Olov Arnstberg skriver i en läsvärd text:

Det innebär alltså att redan inom ett år kommer 38 procent av Sveriges 16-åriga pojkar att bestå av ensamkommande barn, om invandringen fortsätter på samma sätt som nu.

En sådan invandringspolitik leder, enligt flera vetenskapliga studier, till minskad tillit, minskad lycka, sämre ekonomi, ökad kriminalitet och ökad risk för konflikter. Den leder också till ökad risk för terrordåd.

Men risken för terrordåd ökar ytterligare om man samtidigt för en utrikespolitik riktad mot människor av samma etnicitet eller religion som minoriteterna. Detta är inte rätt plats att utröna i vad mån Islamiska Staten är en religiös rörelse och i vad mån det är politiskt marginaliserade sunniters försök att hävda sina legitima intressen, men vi bör vara medvetna om båda aspekterna. Ett alliansfritt och neutralt Sverige har lättare att hantera minoriteter, ett Sverige som stöttat USA under bombningarna av Serbien får sin utrikesminister mördad av en serb. Mot bakgrund av att USA:s krig ofta är orättfärdiga, ofta skadar Europas intresse av stabila närområden, och ofta äger rum i länder där många svenska medborgare är födda kan detta vara värt att ha i åtanke för den som förespråkar ett NATO-medlemskap. En kombination av politisk korrekthet och lojalitet med de amerikanska projekten i Mellanöstern gjorde att även Sverige länge såg mellan fingrarna med resor till krigsområdet.

Kopplat till detta finns den tredje faktorn, den nationella suveräniteten. En suicidal invandringspolitik och en pro-amerikansk utrikespolitik hänger samman med bristande suveränitet, men den yttrar sig också i form av ekonomisk politik, utbildningspolitik et cetera. För att komma tillrätta med det komplex av felaktiga axiom och felaktiga beslut som lett fram till dagens situation behöver vi ett annat perspektiv, ett paradigmskifte, där nationell suveränitet står i centrum. Med utgångspunkt i detta skulle en inkompetent politiker- och mediaklass ersättas av ett nytt lag, inte nödvändigtvis den ofta erbarmliga SD-sfären. Invandringspolitik skulle ersättas av hemvändarpolitik, inte nödvändigtvis allomfattande. Och NATO-lojalitet skulle ersättas av alliansfrihet och fokus på verkliga svenska och europeiska intressen, inte nödvändigtvis så pro-rysk att den slog över i det anti-baltiska. Men ett sådant paradigmskifte skulle också ha konsekvenser för den ekonomiska politiken, för kultur- och utbildningspolitiken. Man kan inte bekämpa något med intet, och den västerländska kulturen och liberalismen är idag att betrakta som ett till intet förpliktigande och till intet inspirerande ingenting. Även detta måste tas i beaktande av den som vill européernas väl.

Länkar
Arnstberg – Konsekvenserna
Russia Today – Paris attacks: 120+ killed and many injured in a series of terrorist acts

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.