När man lär känna den svenska folksjälen kan ofta äldre tiders folkkultur och folklore vara till hjälp. Där får vi värdefulla och spännande inblickar i en äldre svensk världsbild, inte sällan slår det an en sträng av igenkännande och sympati som både berikar och bekräftar (Richard Spencer har talat om ”becoming who we are”, ett användbart uttryck i sammanhanget). Ett givande exempel på detta är Bengt af Klintbergs gamla antologi Harens klagan och andra uppsatser om folklig diktning.
En del av dessa uppsatser är av mindre intresse för dagens inlägg, även om de i sig är både intressanta och fascinerande. Detta gäller exempelvis uppsatsen om Jerusalems skomakare, en yngre mytgestalt än man kunde tro, och uppsatsen om skolbarns skämtgåtor. För den lundmanskt influerade fysiske antropologen är uppsatsen om den bohusländske jätten Vrål, ”Sveriges siste jätte”, och hans ättlingar av större intresse. Har vi här att göra med Nordenstrengs mörka cro-magnon, Lundmans tydalstyp, så ofta förknippad med troll och jättar? Vi kommer säkert återkomma till detta i framtida inlägg.
När djuren kunde tala
Kallar du mä tasse
biter ja din nasse
– västgötskt rim
Klintberg beskriver i en uppsats en samling traditioner som går tillbaka till den mytiska tid ”då djuren kunde tala” (i vad mån alla som fört dem vidare tagit denna myt på fullt allvar är mer osäkert). Denna folkdiktning fyller inte sällan en pedagogisk funktion, underlättar att man gör rätt och förhindrar att man gör fel vad gäller djuren. Intressant är att denna myt, ”då djuren kunde tala”, var utbredd i svensk, norsk och finsk tradition, men inte i dansk eller tysk. Den är sällsynt också i det fordom danska Skåne.
Ett exempel på den pedagogiska aspekten ger Klintberg i de ramsor som handlar om björnars och vargars musiksmak. Så förklarar vargen i en ramsa att han tycker om ”videpip och pigelall”, men vill slippa ”kärerop och rönnelur”. Förklaringen till detta är att vissa ljud kunde locka till sig dessa rovdjur, medan andra skrämde bort dem. Detta var särskilt viktigt att komma ihåg i fäbodmiljön.
Andra ramsor utgjorde varningar, där i synnerhet vargen förklarade vad den ville kallas. Vargen ville bland annat hellre kallas gull och grå än just varg. Inte heller fåret tyckte om sitt idag vedertagna namn, utan förklarade i dessa ramsor att ”söa” egentligen var att föredra för alla parter. ”Kallar du mig får, skall du ej få ett ull-hår”.
Även grodor, björnar och en del växter hade vissa preferenser när det gällde vad de skulle kallas. Klintberg återger också ramsor där får förklarar att man ska lämna en bit när man klipper dem, och där hästar undanbeder sig att dra brudfärder. Bakom detta finns folkmagiska föreställningar. Här stöter vi också på tabut mot att röra skatbon, ”den som rör mitt bo, han skall mista sin ko.”
Klintberg tar i en annan uppsats upp den utbredda men nyare Harens klagan. Detta är en rörande klagovisa, där haren frågar vad den gjort människorna för ont, varför korna får vara inne på vintern och äta grön halm medan haren istället jagas. Den låter ana förståelse även för de vilda djurens liv och lidanden, och var i olika varianter utbredd över stora delar av Europa, men är alltså ett yngre fenomen.
Är man intresserad av djur och folkkultur är det i varje fall ett par spännande uppsatser, och antologin är väl värd att läsa om man stöter på den på bibliotek eller antikvariat.
Om skribenten: Joakim Andersen
