För några veckor sedan tog vi på bloggen upp att Rachel Dolezal, en framträdande afro-amerikansk aktivist, i själva verket ljugit om sin bakgrund och är vit. Det inträffade framstod då mest som intressant kuriosa, en ovanlig händelse som belyste mycket av vår samtid. Men det som då verkade ovanligt har nu hänt igen, den framträdande afro-amerikanska aktivisten Shaun King har anklagats för att vara vit även han. Detta är intressant av flera skäl.
Dels illustrerar det en inbyggd motsättning i den allians mellan företrädare för olika grupper som är politisk korrekthet. Vissa av dessa grupper utgår från att identiteter är något man väljer, andra från att man föds in i dem. Det enda som förenar dessa båda grupper är valet av fiende, den heterosexuella vita mannen. Konflikten är som tydligast när det gäller de svarta i USA, vilka inte nödvändigtvis vill reducera sin identitet till en ”social konstruktion” när den i verkligheten är mer än så. I bakgrunden torde också det faktum finnas att man inte vill del med sig av privilegier som ”affirmative action” till vita som råkar ”känna sig svarta”. Som den senaste tidens konflikt mellan polis och svarta i USA visar finns det i samtida medborgarrättsrörelse inslag både av rättvisepatos och uppenbar rasism där den egna rasen per definition alltid har rätt i konflikter med vita (oförmågan att inse det senare torde vara ett ganska bra lackmustest för att utröna om man är politiskt korrekt).
Mer politiskt medvetna afro-amerikanska aktivister torde vara medvetna om vad som hänt i amerikansk kvinnorörelse, där trans-individer som fötts som män kunnat få tillträde till exklusivt kvinnliga universitet och sammanhang (och inte sällan tagit över dessa sammanhang). Dolezal och King antyder att något liknande kan ske om svarta sammanhang öppnas för ”trans-rasliga” individer, resultatet skulle bli fortsatt dominans av vita men nu dessutom i tidigare exklusivt svarta sammanhang.
Det är en intressant konflikt, där man som traditionalist kan ha viss förståelse för båda sidor. Båda sidor missar emellertid det centrala, att identiteter som betyder något inte bara är något man väljer eller föds till. Återknyter vi exempelvis till Günther så är tysk något man kan bli, efter betydande ansträngning, Evola har beskrivit något liknande avseende ”arier”. Paradigmet här är inte ett köpcenter.
Sveket mot fäderna, fädernas svek
Mer intressant är King som symptom på ett patologiskt samhälle. Det är inte lika säkert att han ljugit om sin bakgrund som att Dolezal gjort det, King kan mycket väl vara ”bi-racial” (däremot har han ljugit om ett ”hate crime” han ska ha utsatts för för flera år sedan).
Men antingen har Kings mor haft en affär med en ”light-skinned black man” eller så ljuger han om saken. I det första fallet väljer han att identifiera sig med en annan man än den far han har på sin födelseattest, vilket även det är psykologiskt och kulturellt intressant. Oavsett vilket, Kings val av far har bland annat möjliggjort att han fått ett Oprah Scholarship. Varför gör en människa något sådant, i synnerhet i ett samhälle som påstås vara genomsyrat av ”rasism” och ”vithetsnorm”?
Att ställa frågan är att besvara den. Det postmoderna samhället är besatt av rasfrågor, men verkligheten är betydligt mer komplex än att ”vita diskriminerar svarta för att dem hatar de”. Om man inte utgår från ett materialistiskt perspektiv kan man rentav argumentera för att det är de vita som diskrimineras, som förvägras något grundläggande. Om detta låter otroligt kan man sätta sig in i Kings situation och försöka komma underfund med varför det var attraktivt för honom att bli svart.
Vi finner då att svarta i USA tillåts ha sådant som de vita förnekas. De får ha en identitet, de får vara stolta över sin historia, de får ha en gemenskap och en kultur. Detta är tämligen centrala saker, och den som förvägras dem riskerar en existentiell kris. När vi till detta lägger att svarta i USA tillerkänts en offerroll och ett martyrskap, i vår tid attraktiva egenskaper, blir situationen än tydligare. Samtidigt utgör den afro-amerikanska populärkulturen på många sätt en frizon, där andra regler gäller än för vita. Den hugade kan jämföra brutaliseringen och våldet i en hel del hip hop med vita som försvarar rätten att bära vapen. I populärkulturen framställs det förstnämnda som helt oproblematiskt, de sistnämnda som inavlade, primitiva och obehagliga.
Denna kulturella frizon innebär att negativa inslag som vulgär sexualisering, extrem och högljudd materialism (”got money, and you know it”), med mera godkänns i afro-amerikansk kultur men inte i annan. Mer bekymmersamt är att även positiva inslag, som manlighet och identitet, godkänns i svart men inte i vit kultur. Detta samverkar med politisk korrekthet, och resultatet är patologiskt. I synnerhet för unga euro-amerikaner. Det är därför inte förvånansvärt när enstaka av dem som Dolezal och King, eller den mer intressante Michael Muhammad Knight, söker sig bort från det euro-amerikanska i allmänhet och euro-amerikanska fäder i synnerhet. Det sistnämnda kan mycket väl vara själva kärnan i det hela, och det vi får börja arbeta med om vi ska kunna åtgärda denna uppenbart patologiska situation.
Vidare läsning
Russia Today – Shaun King Actually White
Breitbart – Shaun King Confession – I Have No idea Who My Father Is
Om skribenten: Joakim Andersen
