Vad innebär det att vara man? En person som behandlat frågan ingående är Jack Donovan. Där många andra utgår från liberala förgivettaganden, som egalitarism, abstrakt individualism och rättighetstänkande (”jämställdism”, någon?), är Donovan genuint och genomtänkt antiliberal. Där antifeminister ibland fokuserar på vad män inte är, och utvecklar det Atzmon kallat en marginell identitet, fokuserar Donovan på vad manlighet innebär, och utvecklar en positiv identitet. Donovan är även androfil, en term han föredrar framför det numera ideologiskt och subkulturellt laddade ”homosexuell”. Han har riktat hård kritik mot den ideologi och subkultur många homosexuella omfattar, och beskriver den som anti-manlig. Han skriver också för bland annat Alternative Right. Donovan är kort sagt en intressant tänkare på många sätt.
En himmel utan örnar
I want to live in a community that exalts strength, courage, mastery and honor in culture and art and architecture and education and law. That’s my idea of a good tribe – a great society – a right and beautiful order of things.
– Jack Donovan
Bland hans klassiska böcker finner vi bland annat The Way of Men, vi finner där också essäsamlingen A Sky Without Eagles (en titel snarlik Örnulf Tigerstedts Utan örnar från 1935). I den essä som gett samlingen dess namn identifierar Donovan två skilda sätt att se på livet, och kärnan i varje höger. Det finns den vertikalt orienterade människan, en människa som ”expects to look up and see his idea of greatness circling above him”. Av detta följer naturligt hierarkier, vad gäller både värden och människor. En del kan förverkliga dessa värden bättre än andra, men Donovan är inte fixerad vid hierarkier i sig. Snarare handlar det om en inre kamp för att sträva uppåt (Donovan riktar en hel del hån mot människor som hellre ser ner på andra än kämpar med sig själva). Men för att kunna sträva uppåt måste man veta vilket håll som är upp och vilket som är ner.
Den andra mentalitet han beskriver är den horisontella. Denna är ”more concerned with the happiness of everyone in the group”. I ett samhälle där män jagar och krigar, och kvinnor stannar i gruppen, finns naturligt en koppling mellan det horisontella tänkandet och det kvinnliga. Donovan menar också att båda sätten att tänka har sin plats, och att en balanserad människa har inslag av bägge. Men i vårt samhälle har det horisontella tänkandet löpt amok. För att mindre framgångsrika människor inte ska behöva konfronteras med sina tillkortakommanden finns starka tendenser att ta ner de framgångsrika på jorden, att ”omdefiniera” framgång, et cetera. Resultatet är ”en himmel utan örnar”, och en oförmåga att mentalt och faktiskt upprätthålla gränser.
Här utvecklar Donovan en fruktbar kulturkritik. Han visar att långvarigt välstånd lett till en illusion av trygghet, av att historiens lagar inte längre gäller. Vilket i sin tur lett till ett horisontellt tänkande som befinner sig i uppenbar konflikt med verkligheten. Donovan tar också upp vilka grupper som i vårt samhälle beundras. I viss mån miljonärer, ofta utan klassiskt manliga dygder som styrka och heder, men främst skådespelare, ”kändisar”. Donovan noterar att detta är en grupp våra förfäder betraktade med misstro.
Mot detta ställer han klassiskt manliga värden, styrka, mod, skicklighet, heder. Han noterar också att i vårt samhälle blir sådana värden direkt revolutionära, hotfulla för systemet. Här leder Donovans perspektiv alltså till fruktbara följdfrågor. Är det moderna samhället överlevnadsdugligt? Värdesätter det styrka eller avgudar det svaghet, och vad får det senare för följder på sikt? Varför är kändisar så viktiga? Är meningen med livet att vara åtrådd? Är en sådan strävan särskilt manlig? Et cetera.
Donovan och stammen
I’m pro-White because I’m pro-me. I’m pro-my family. I’m in favor of remembering my ancestors in a positive light.
– Donovan
Ett par av essäerna är ursprungligen tal Donovan hållit för ”white nationalists”, alltså nordamerikanska vita med en raslig identitet. Även här bidrar han till perspektiv och nykterhet. I Sverige är ”rasist” det mest fruktansvärda man kan vara, och definitionen tenderar hela tiden att utvidgas. Vad Donovan påminner oss om är att vuxna människor har rätten att umgås med, rentav gynna, vilken grupp de vill.
Donovan är inte rasist i ordets snävare mening, bland hans läsare finns bland annat indianer och sydamerikaner. Men han är medveten om etniska relationers verklighet. Så noterar han att det inte är särskilt lätt för en vit att hitta ett arbetarklassarbete i en stad där vita blivit en minoritet. Han beskriver också det hyckleri det innebär när alla andra grupper får hylla sin identitet och historia, organisera sig och kräva sin rätt, utom just vita. Donovan skriver:
A multicultural, multiracial, melting pot society that forbids only one ethnic group from preserving its culture and organizing to further its own interests is criminally hypocritical. I have a low tolerance for swindling and deception, and the amount of double-talk and outright lying employed to maintain that hypocrisy is despicable.
Donovan är ingen ”white nationalist” och rasfrågor är inte det han helst skriver om, men han ser inte ”WN:s” som monster. Tvärtom är han positiv till försök att bygga lokala strukturer, ”stammar”, och han är medveten om att han själv är en vit man. Detta innebär naturligtvis inte att han inte kan läsas med stort utbyte av grupper av män som helt eller delvis består av icke-vita. Oavsett vilket påminner han effektivt om det hyckleri som är ”mångkultur” och ”antirasism”.
Han beskriver tämligen ingående sitt idealsamhälle i en längre essä vid namn The Brotherhood. Brödraskapet är en grupp män som svurit varandra trohet och lojalitet, och som genomsyras av de fyra klassiskt manliga värdena. Det påminner alltså starkt om de indo-europeiska Männerbund vi tidigare skrivit flitigt om på bloggen (för den hugade finns en sökfunktion). I centrum för deras samhälle finns även familjen och förfäderna. Donovan tar också upp den norsk-amerikanske ekonomen Thorstein Veblens begrepp ”high barbarians”, gränszonen mellan det arkaiska och den moderna civilisationen. Han beskriver också hur värden och dygder förknippade med Brödraskapet var självklara så sent som under 1940-talet, exempelvis i offentlig konst och militären.
Vad gäller hur ett sådant samhälle ser ut finner han saker av värde i allt från socialism till liberalism och fascism. Detaljerna är kort sagt inte det centrala.
Sammantaget är A Sky Without Eagles sprängstoft. Så tillintetgör Donovan liberalismen, och påminner oss om verkligheten bakom dess abstraktioner. När en ”pacifist” exempelvis kräver vapenlagar eller hårdare straff för ”rasister”, så betyder det egentligen att han eller hon vill att staten ska använda sin våldsmakt i olika former. Bakom de flesta progressiva floskler finns ett krav på våld. Donovan förklarar också varför en man tränar, inte primärt ”for the ladies” utan snarare ”for honor”. Det finns i flera essäer som sagt en givande kulturkritik. Donovan identifierar också vad det innebär att vara man, och med utgångspunkt i detta kritiserar han fenomen som modern feminism och rörelser för ”mäns rättigheter” (män som anpassar sig till feminismen summerar han med orden ”Mother may I?-masculinity”).
Det bestående värdet av Donovan är den inspiration han erbjuder läsaren att utveckla sin manliga sida. Detta kan göras individuellt, men en hel del läsare torde även inspireras av hans essä Becoming the New Barbarians och skapa ett Brödraskap i en eller annan form. A Sky without Eagles rekommenderas i varje fall varmt.
Relaterat
Blodsbrödraskap
Jack Donovan – No Man´s Land
Jack Donovan – The Way of Men
Reflektioner kring mansrörelser
Om skribenten: Joakim Andersen
