I en krönika i Aftonbladet frågade sig Daniel Swedin nyligen om man kan tänka sig en nationalism ”från vänster”. Krönikan innehåller flera oklarheter, men ansatsen är lovvärd. Detta inte minst då Swedin tar upp hur Syriza och Podemos anspelar både på nationalism och socialism, och då han även anknyter till George Orwells försök att förena kärlek till nationen med frihetlig socialism.
Problemet med Swedins krönika är att den är begreppsligt diffus. Så definierar han inte vad han menar med nation. Är det den utvidgade familjen, i princip den etniska gruppen, eller är det något som formats/formas av en nationalstat? Här finns också achilleshälen i ett projekt där man instrumentaliserar nationen för att föra en ”progressiv” migrationspolitik. Swedin citerar Orwells ”England är en familj där fel familjemedlemmar styr”, detta låter också ana att det finns en gräns för hur inkluderande en nation, eller familj, kan vara. Människor kan genom adoption eller giftermål komma att ingå i en familj, men det finns också en punkt när den kvantitativa ökningen slår över i en kvalitativ förändring. Oförmågan att inse detta är orsaken till den kris många europeiska socialdemokratiska partier idag befinner sig i.
Det större problemet med Swedins artikel är dock hans oklara användande av termer som ”vänster”, ”socialism” och ”progressiv” som synonymer. Detta då de inte är synonymer, i synnerhet inte om man med ”progressiv” de facto menar politisk korrekthet. Mellan politisk korrekthet å ena sidan och arbetarklassocialism eller marxism å den andra råder tvärtom en konflikt, där det förstnämnda snarare är en nyliberal och globalistisk politiks ideologiska överbyggnad. En välvillig tolkning skulle naturligtvis kunna göra gällande att denna begreppsliga oklarhet är Swedins anpassning av texten till den troliga publiken.
Några föredömen
För att säkra den internationella freden måste först och främst alla nationella spänningar undanröjas, måste varje folk bli oberoende och herre i sitt eget hus.
– Marx
Som exemplet Orwell låter antyda är förenandet av nation och socialism på inget sätt något nytt projekt. Det har funnits flera närmanden till socialismen från nationalistiska och konservativa kretsar, detta torde dock för Swedin och hans tilltänkta målgrupp röra sig om ”fascism” och därför ska vi inte idag gå närmare in på det. Men även i socialistiska kretsar har det tänkts konstruktivt kring nationen. Varken Marx eller Bakunin var exempelvis anfrätta av den ”progressiva” synen på nationer, de var inter-nationalister, inte anti-nationalister.
Bland högintressanta marxister kan vi nämna nationalkommunisterna, i synnerhet Sultan Galiev, och austro-marxisterna, i synnerhet Otto Bauer. Potentiellt värdefull för Swedins syften torde också Jacques Camatte vara, den gamle bordigisten som kom att fokusera på människans karaktär av Homo Gemeinwesen.
Mer samtida försök att förena nationen med socialismen är de gamla marxisterna Alain Soral i Frankrike och Jürgen Elsässer i Tyskland. Här anar vi dock snabbt svårigheterna att instrumentalisera nationen, att inordna den i en ”progressiv” politik. Både Soral och Elsässer har upptäckt att det finns en konflikt mellan nationen och globaliseringen. Detta torde inte heller förvåna Swedin. Men ur detta faktum följer mer svårsmälta insikter. Dels innebär det att socialister kan, och bör, samarbeta med det Elsässer beskrivit som ”vettiga nationalister” mot den gemensamma motståndaren. Dels innebär det att den ideologi, ”antifascismen”, som omöjliggör ett sådant samarbete genom att demonisera nationalister och konservativa är reaktionär i ordets mest negativa mening.
Om ”antifascismen” fyller en ideologisk funktion kan man misstänka att även andra hyllade ideologiska och kulturella fenomen gör det. Elsässer och Soral har identifierat flera sådana fenomen, och det har inte gjort dem politiskt korrekta. Men den som tar kampen mellan nation och globaliserande finanskapital på allvar måste också identifiera de värderingar och kulturella uttryck som gynnar globaliseringen och splittrar nationen.
Här kommer man också naturligt in på geopolitik och klassisk antiimperialism. De massiva migrationsströmmarna från Syd till Nord är exempelvis oförenliga med antiimperialismen. En antiimperialistisk grundtanke är att problem löses på plats, genom kamp och internationell solidaritet, inte genom att man permanent flyttar på offren. Edward Abbey uttryckte på sin tid att man skulle ge varje mexikansk invandrare ett gevär vid gränsen och sedan skicka honom eller henne tillbaka till Mexiko.
Sammantaget finner vi alltså att en reell syntes av nationalism och socialism snabbt hamnar i konflikt med både the powers that be och deras ideologier (från liberalism till politisk korrekthet). Denna konflikt har en annan socialist och kännare av Orwell, Jean-Claude Michéa, träffsäkert skildrat.
Vi kan alltså konstatera att Swedin tagit ett första, viktigt steg. Det han nu bör göra är tre saker. För det första måste han på ett klart sätt definiera sina begrepp. Mellan vissa av dem råder en existentiell konflikt. För det andra måste han identifiera den svenska kulturen och de svenska värdena. Det är fullt möjligt att utveckla en socialistisk nationalism med svenska förtecken ur detta, Swedin rekommenderas bland annat Geijer, Fabian Månsson, Strindberg och Almqvist. För det tredje måste han identifiera den funktion ideologiska och kulturella fenomen som ”antifascism”, massinvandringsideologi, medial russofobi och kulturell amerikanisering har. Därefter står han rustad att utveckla en social nationalism värd namnet.
Swedins artikel:
En nationalism för vänsterfolk
Om skribenten: Joakim Andersen
