I försöken att förstå samtidshistorien lider vi av det faktum att de nödvändiga begreppen tagits ifrån oss. Var återfinner vi då sådana begrepp? Sloterdijk har gjort en värdefull insats genom att åter introducera begreppet thumos, vi kan stifta bekantskap med äldre forskare och historiker som Spengler och Machiavelli. En mycket givande bekantskap är också den nordafrikanske historikern och samhällsfilosofen Ibn Khaldun (1332-1406). Ibn Khaldun levde ett händelserikt liv, men i fokus för dagens text kommer hans teorier kring samhälle och historia att stå. Han erbjuder här tidlösa, och mycket värdefulla, begrepp och perspektiv.
Ibn Khaldun utgår från en syn på historikerns uppgift där fokus är att finna de dolda sammanhangen snarare än att enbart beskriva det som äger rum på ytan (årtal och dylikt). Han beskriver historikerns verkliga uppgift som nära besläktad med filosofens:
The inner meaning of history, on the other hand, involves speculation and an attempt to get at the truth, subtle explanation of the causes and origins of existing things, and deep knowledge of the how and why of events.
Livet i öknen och livet i staden
They are carefree and trusting, and have ceased to carry weapons. Successive generations have grown up in this way of life. They have become like women and children, who depend upon the master of the house…
– Ibn Khaldun om stadsborna
En genomgående dikotomi i Ibn Khalduns samhällsfilosofi är den mellan det hårda och enkla livet i öknen och det trygga och rika livet i staden. Dessa två kategorier är naturligtvis bredare än så, ”öknen” kan också vara de karga nordanlanden eller boernas riskabla nybyggarliv i södra Afrika. Ibn Khaldun för tankarna bland annat till Tacitus och den långa kedjan av kulturpessimister i sin analys av dessa två tillstånd. Han betraktar det enkla livet som överlägset det rika liv som möjliggör lyx och njutningar. Så skriver han:
Sedentary people are much concerned with all kinds of pleasures. They are accustomed to luxury and success in worldly occupations and to indulgence in worldly desires. Therefore, their souls are colored with all kinds of blameworthy and evil qualities. The more of them they possess, the more remote do the ways and means of goodness become to them. Eventually they lose all sense of restraint…
På sitt sätt är det konsumtionssamhället som evig arketyp han här beskriver, liksom delvis välfärdsstaten. Samtidigt blir stadsborna vana vid att förlita sig på statens beskydd, vilket innebär att de domesticeras, blir ”som kvinnor och barn”. Mot detta ställer Ibn Khaldun beduinerna, ökenborna. De har ingen lyx, och heller ingen beskyddande stat. Istället måste de förlita sig på sig själva och på varandra. Mod har därför blivit en naturlig del av deras karaktär. Det innebär också att de har en stark gruppsolidaritet.
Asabiyyah
This shows most clearly what group feeling means. Group feeling produces the ability to defend oneself, to offer opposition, to protect oneself, and to press one’s claims. Whoever loses (his group feeling) is too weak to do any of these things.
– Ibn Khaldun
Denna gruppsolidaritet är Ibn Khalduns centrala bidrag till samhällsfilosofin (även om man kan jämföra med exempelvis Machiavellis virtú). Han ger den namnet asabiyyah. I sin ursprungliga form är den intimt knuten till ökenlivet och till blodsband. Ibn Khaldun skriver:
The hamlets of the Bedouins are defended against outside enemies by a tribal militia composed of noble youths of the tribe who are known for their courage. Their defense and protection are successful only if they are a closely-knit group of common descent. This strengthens their stamina and makes them feared, since everybody’s affection for his family and his group is more important (than anything else). Compassion and affection for one’s blood relations and relatives exist in human nature as something God put into the hearts of men. It makes for mutual support and aid, and increases the fear felt by the enemy… And for fighting one cannot do without group feeling..
Han beskriver respekten för blodsband som något naturligt för människor, viljan att försvara sina släktingar. I öknen överlappar blodsbanden det sociala, det militära och det politiska, man kan därför tala om ett organiskt samhälle. Ibn Khaldun betonar att en grupp med stark asabiyyah i en konflikt är överlägsen en grupp med svag sådan (allt annat lika).
Detta innebär bland annat att de mer heroiska och gruppsolidariska sönerna av öknen med jämna mellanrum invaderar städerna, plundrar och erövrar dem. Då vidtar en cykel där de förlorar sin gruppsolidaritet, och efter ett antal generationer kan nästa invasion ta vid.
Asabiyyah är ett användbart begrepp även för att förstå svensk historia. Historiskt har svenskarna haft en starkare sådan, gissningsvis förstärkt av de återkommande krigen. En lång period av fred och välstånd har dock urholkat den, vilket möjliggjort det vi brukar kalla politisk korrekthet.
Ibn Khaldun erbjuder några olika perspektiv på det mångkulturella samhället. Ett sådant är snarare att betrakta som ett Gesellschaft än ett mer organiskt Gemeinschaft. Ibn Khaldun beskriver den historiska processen i stora riken som en gradvis förlust av gruppsolidaritet. Om man antar att nya grupper i det mångetniska samhället också snabbt förlorar sin asabiyyah kan det alltså fungera. Ibn Khaldun skriver:
…it is easy to establish a dynasty in lands that are free from group feelings.
Men han låter oss också ana ett scenario där detta inte äger rum, där flera olika starka gruppsolidariteter står mot varandra och mot ”dynastin”.
Intressant är också det stycke där han låter oss ana vilka drivkrafter som ligger bakom ”dynastins” anammande av massinvandringen som projekt. Något liknande har historiskt ägt rum när en dynasti börjat bli senil:
With the approach of the second stage, the ruler shows himself independent of his people, claims all the glory for himself, and pushes his people away from it with the palms (of his hands). As a result, his own people become, in fact, his enemies. In order to prevent them from seizing power, and in order to keep them away from participation (in power), the ruler needs other friends, not of his own skin, whom he can use against (his own people) and who will be his friends in their place. These (new friends) become closer to him than anyone else.
Situationen idag är delvis en annan än under Ibn Khalduns tid, ”dynastin” är idag snarare en grupp än en person, men värdefulla perspektiv kan ändå identifieras i hans analyser.
Dynastiers uppgång och fall
With regard to their growth and propagation, human beings can be compared to minerals. Muhammad said: ”Men are minerals. The best ones in pre-Islamic times are also the best ones in Islam, if they are understanding.” ”Prestige” in its proper meaning refers to (family) descent.
– Ibn Khaldun
Ett perspektiv vi idag förlorat är det generationella, även om det med bland andra Strauss-Howe är på väg tillbaka. I Ibn Khalduns analys är det centralt. Han utgår från en cykel om fyra generationer. Den första generationen grundar dynastin, och är väl medveten om vad det krävde för kvaliteter och hårt arbete. Sonen, den andra generationen, har personlig kontakt med grundaren och lär sig dessa kvaliteter men är ändå något underlägsen. Den tredje generationen måste förlita sig på imitation och tradition. Den fjärde generationen är underlägsen på alla plan, och föraktar ofta de kvaliteter som krävdes för att skapa och upprätthålla dynastin (eller familjeföretaget, den fungerande staten, eller vad det nu vara månde).
Ibn Khaldun beskriver hur dynastier och stater drabbas av senilitet och förfall. Han summerar processen:
As a result, the toughness of desert life is lost. Group feeling and courage weaken. Members of the tribe revel in the well-being that God has given them. Their children and offspring grow up too proud to look after themselves or to attend to their own needs. They have disdain also for all the other things that are necessary in connection with group feeling. This finally becomes a character trait and natural characteristic of theirs. Their group feeling and courage decrease in the next generations. Eventually, group feeling is altogether destroyed. They thus invite (their) own destruction.
Han beskriver också hur förhållandet mellan ”pennan och svärdet” växlar under en dynastis liv. Den unga dynastin har nyligen kommit från öknen, och förlitar sig på svärdet. Den senila dynastin måste också förlita sig på våldsmakten, för både gruppsolidariteten och ekonomin har försvagats. Det är bara under dynastins mellanfas som dess makt är så fast att den kan förlita sig mer på pennan.
Ibn Khaldun som ekonom
At the end of a dynasty, there often also appears some (show of) power that gives the impression that the senility of the dynasty has been made to disappear. It lights up brilliantly just before it is extinguished, like a burning wick the flame of which leaps up brilliantly a moment before it goes out, giving the impression it is just starting to burn, when in fact it is going out.
– Ibn Khaldun
Ibn Khaldun är också intressant som ekonom. Han räknas inte sällan som en av de tidiga upptäckarna av arbetsvärdeläran, men analyserar också effekten av för höga skatter och deras relation till dynastins faser. Den marxistiske eller ricardianske läsaren kan känna igen sig i hans beskrivning av ”profit” och ”sustenance”:
It has thus become clear that gains and profits, in their entirety or for the most part, are value realized from human labor. The meaning of the word ”sustenance” has become clear. It is (the part of the profit) that is utilized. Thus, the meaning of the words ”profit” and ”sustenance” has become clear. The meaning of both words has been explained.
Den mer libertarianske läsaren torde känna igen sig i hans beskrivning av höga skatter och överhuvudtaget den säkra egendomsrätten:
It should be known that attacks on people’s property remove the incentive to acquire and gain property. People, then, become of the opinion that the purpose and ultimate destiny of (acquiring property) is to have it taken away from them. When the incentive to acquire and obtain property is gone, people no longer make efforts to acquire any. The extent and degree to which property rights are infringed upon determines the extent and degree to which the efforts of the subjects to acquire property slacken. When attacks (on property) are extensive and general, extending to all means of making a livelihood, business inactivity, too, becomes (general), because the general extent of (such attacks upon property) means a general destruction of the incentive (to do business).
Men även den reaktionäre läsaren känner igen sig i Ibn Khalduns analyser:
The character qualities of merchants are inferior to those of noblemen and rulers. This is because merchants are mostly occupied with buying and selling. This necessarily requires cunning. If a merchant always practices cunning, it becomes his dominant character quality. The quality of cunning is remote from that of manliness which is the characteristic quality of rulers and noblemen.
Sammantaget är alltså Ibn Khaldun en värdefull bekantskap, inte minst då han erbjuder perspektiv och begrepp som delvis är glömda. Sällan analyseras exempelvis svensk politik ur ett perspektiv där dess effekter på asabiyyah tas med i beräkningen, sällan ställer vi oss frågan i vilket skede vår ”dynasti” befinner sig. Med utgångspunkt i Ibn Khaldun kan vi också ställa oss frågan hur, och om, ett rike kan återfinna förlorad gruppsolidaritet.
Vi hittar Ibn Khalduns analyser av asabiyyah och dynastiers faser här:
Om skribenten: Joakim Andersen
