En film som rönt en del uppskattning från höger är Kingsman: The Secret Service. Detta är inte alldeles förvånande, då den tar upp flera intressanta teman. Samtidigt är det i första hand en actionkomedi, vilket gör att dessa teman inte behandlas på det mest djuplodande viset.
I centrum för filmen står en hemlig underrättelsetjänst, benämnd just Kingsman. Dess medlemmar bär namn från legenderna om kung Artur och riddarna kring det runda bordet. När en riddare stupar tas hans plats och namn av en ny. Detta för tankarna till Julius Evolas traditionalistiska tankar både kring ordensväsen och relationen mellan roll och personlighet.
De flesta av ”kungens män” har rekryterats ur den brittiska överklassen, varför gentlemannaidalet genomsyrar deras liv och organisation. Samtidigt är det brittiska samhället ett av Europas mest brutala klassamhällen, med stora klyftor både vad gäller ekonomi och kultur. Stora delar av den brittiska arbetarklassen har genom historien utsatts för en så lång rad övergrepp och nederlag att de förlorat tron både på sig själva och övriga samhället. I filmen sätts den viktiga frågan om klassrelationer i centrum genom att en ung ”man av folket” rekryteras av Galahad att bli en kungens man. Den unge mannen offrar senare sitt liv för att rädda Galahads. Hans son växer upp i den brittiska underklassen, innan en serie händelser många år senare gör att han kommer i kontakt med Galahad.
Filmen kan på så vis röra sig i brittisk under- och överklassmiljö, och ställa de olika fördomarna som där finns mot varandra. Huvudpersonen, Gary ”Eggsy” Unwin, ser exempelvis med motvilja på ”snobbar” som Galahad, medan många bland kungens män hyser liknande känslor mot hoi polloi. Intressant är den kärna av värden som visar sig finnas i båda miljöerna. En bra person är lojal, ställer upp för de sina, och vet när han ska hålla tyst.
Dessa egenskaper finns hos ”Eggsy”, och Galahad känner igen dem oavsett den sociala klyftan. Filmen handlar därefter i hög grad om hur de finslipas, och hur ”Eggsy” lär känna det gentlemannaideal som förkroppsligar dem. Det handlar inte minst om självdisciplin och den respekt för andra som naturligt följer därav.
Samtidigt skildras i filmen det som kan kallas den falska eliten, ”1%”. Dessa har brutit alla band till det vanliga folket, för mycket kan inte sägas om detta utan att förstöra filmupplevelsen. Intressant är den koppling som görs till populärkulturen, filmens antagonist, spelad av Samuel L. Jackson, har anammat hiphop-kulturen och är en vän av 1%. Antagonisten för förövrigt in ytterligare ett tema i filmen, nämligen det neo-malthusianska och ekologiska. Likt en amerikansk Pentti Linkola i hiphopkläder har han insett att antalet människor är för stort för att det ska vara hållbart. Man kan notera att även om han fysiskt kan elimineras i filmen innebär det egentligen ingen lösning på det problemet.
Sammantaget är det alltså en film med oväntat intressant budskap, både vad gäller klassrelationer, gentlemannaideal, och miljöfråga. Genomförandet är också godkänt, bitvis är det roligt och bitvis spännande. Särskilt relationen mellan Galahad och Eggsy är väl skildrad, liksom den underklassmiljö där en del av handlingen äger rum.
Givet målgruppen är det alltså en både bra och sund film, man lär inte få mindre lust att bli en gentleman efter att ha sett den. Ett par kompromisser med tidsandan har däremot kommit med, särskilt en omtalad referens i slutet av filmen. Som helhet är det i varje fall en bra film, även om den på flera sätt spårar ur något på slutet. För den avsedda målgruppen är den klart sevärd.
Om skribenten: Joakim Andersen
