På den internationella kvinnodagen har det under årens lopp utvecklats något av en tradition, där vi på bloggen tar upp olika intressanta och heterodoxa feminister. Under åren har vi bekantat oss med allt från stirneristen Dora Marsden till Camille Paglia och Elisabeth Fox-Genovese. Idag har turen kommit till Susan Faludi, och hennes intressanta studie Stiffed. Hon skrev den redan 1999, och berörde där flera av de teman som senare kommit att stå i fokus för den såkallade ”manosfären”. Den är ett intressant exempel på hur feministisk teori, och analys av könsroller, kan användas konstruktivt, för att få en bättre förståelse av samhället. Allt Faludi skrivit har inte hållit samma klass, men Stiffed är givande.
The men I got to know in the group had without exception lost their compass in the world. They had lost or were losing jobs, homes, cars, families. They had been labeled outlaws but felt like castoffs.
– Faludi
Faludi utgår i Stiffed från ett antal mäns berättelser. Hon bryter delvis med den feminism som ser män som priviligierade makthavare, och menar att de flesta män snarare är offer för kulturer och system. De har genom kulturen fått en bild av vad positiv maskulinitet är, och ett antal löften kopplade till detta. Dessa löften har dock inte infriats, vilket lett till en utbredd känsla både av svek och av manlig kris.
Mannens ekonomiska kris
…being a man isn’t about dominating, but about not being dominated.
– Faludi citerar
En central aspekt av det maskulina ideal Faludi identifierar är familjeförsörjaren, mannen som arbetar hårt och osjälviskt för sin familj men även för sitt samhälle. Men i den nya ekonomiska verkligheten finns det färre arbeten för sådana familjeförsörjare. Faludi intervjuar en arbetslös man som säger till henne:
There is no way you can feel like a man. You can´t… I. Feel. I’ve. Been. Castrated.
Bandet mellan arbetsgivare och anställda har luckrats upp, från att ha haft närmast paternalistiska övertoner med förmannen som en adoptivfar till en betydligt mer anonym förbindelse. Parallellt med detta har samhället förändrats på ett sätt som gett kvinnor större möjligheter i arbetslivet, dock utan att detta egentligen erkänts i den ideologiska sfären. Faludi citerar en ung man med planer på att bli porrskådis:
We´re all meat puppets… everybody says boys control girls, but it’s the other way around. Girls have it a lot easier. They get the jobs easier. Because the jobs are now about presenting yourself. It’s all presentation.
– Faludi
Under 1990-talet sjönk den amerikanska mannens reallön jämfört med 1970-talet. Det hade länge funnits en pakt mellan anställda och arbetsgivare, där båda parter utgick från att lojalitet belönades. Denna pakt bröts i samband med nyliberalism och globalisering. Vilket drabbade även de som ”spelat enligt reglerna”, och även påverkade könsroller och -relationer. Många familjer bröt samman när män förlorade sina arbeten.
En central aspekt hon också tar upp rör fenomenet den frånvarande fadern. Denna ersätter i samband med WWII den auktoritära fadern, vilket tycks ha gett upphov till ett sökande efter fadersgestalter hos många män. En del reagerade genom revolt mot diverse fiktiva fadersgestalter, andra sökte sådana gestalter bland annat i armén. Faludi identifierar i varje fall en utbredd förvirring vad gäller manlighetens betydelse.
Mannens kulturella kris
…to men who saw themselves as contestants in a zero-sum game, the conclusion seemed self-evident: if they were the losers, women had to be the winners.
– Faludi
En annan central aspekt av det maskulina idealet var försvararen, soldaten som försvarar sitt samhälle. Faludi tar upp hur även här en långlivad pakt ersatts av svek. De män som skickades till Vietnam försvarade egentligen inte sina samhällen, och när de kom hem möttes de inte sällan av kvinnor som spottade på dem. Många av dem bar på känslor av moralisk skuld, känslor de inte fick möjlighet att hantera. Samtidigt började även armén präglas av de mer anonyma relationer mellan över- och underordnade som utvecklades i företagsvärlden. Faludi citerar James William Gibbon om upplevelsen av de överordnades ointresse:
They weren’t supposed to care; that was no longer their job.
Vietnamkriget var svårt att förena med traditionella maskulina föreställningar om heder, ofta var det svårt att ens identifiera fienden. Hur kunde man i ett sådant krig vinna en hedervärd seger och bli en man? Detta i kombination med andra tendenser ledde enligt Faludi fram till sådant som massakern i My Lai.
Detta problem kom senare att hanteras i fantasiform, i filmer som Ramboserien. Faludi är skeptisk till att detta var ett konstruktivt sätt att lösa krisen, den ensamme hjälten som lyckas vinna kriget och sätta de opålitliga överordnade på plats framstår för henne mer som en fantasi. En av många efterlängtad fantasi, men ingen egentlig lösning.
Manligheten i det narcissistiska samhället
As the Patriots blamed feminists for ”downgrading” masculine roles, they overlooked the real force that was feminizing their lives. Bedeviling them… was a rising culture in which femininity (rather than feminism) seemed to be ever more celebrated.
– Faludi
Det är när Faludi tar upp samhällets förändring från industriellt till tjänstedominerat, från modernt till postmodernt, som hon blir högintressant. I Evolas mer metafysiska terminologi är ett sådant samhälle mer feminint, vilket också gör att män kan ha svårt att känna sig hemma i det. Faludi skriver att i ett sådant samhälle ”representation trumps production, appearances were what counted”. Det är Debords skådespelssamhälle, Laschs narcissistiska samhälle. Faludi talar om ornamentation.
Denna förändring äger rum samtidigt som de traditionella manliga rollerna försörjare och försvarare i hög grad underminerats. I ett samhälle präglat av Faludis ornamentation är sådant som filmstjärnan och modellen manliga ideal, mannen som produkt snarare än producent. Detta är också ideal få män har möjlighet att förverkliga. Samhället genomgår en tendens i riktning mot hypergami (något Faludi inte berör).
– ”ornamentation”
No matter what the Angry White Males did, they always seemed to lose out. In their efforts to become their own Bravehearts they would be betrayed, just as Braveheart was, by the entrenched establishment of their time.
– Faludi
Faludi identifierar flera försök att hantera denna nya verklighet, bland annat ”super-fans”, milisrörelsen och kristna Promise Keepers. Hon har en intressant insikt att erbjuda. Mannen befinner sig i kris, men det finns ingen identifierbar fiende att besegra. Det handlar snarare om ett konsumtionssamhälle som nu utsätter män för samma objektifierande ”blick” som tidigare riktats mot kvinnor. Konsumtionssamhället är i så fall ett gemensamt problem.
Intressant är också den kritik Faludi riktar mot många feminister. Hon menar att de anammat den traditionellt manliga attityden, och försökt hitta en ”fiende” att bekämpa och besegra. Denna fiende antogs vara ”männen”. Men egentligen fanns ingen fiende. Faludi skriver:
For the many women who embraced feminism in one way or another in the 1970s, that consumer culture was not some intangible and impersonal force; they saw it as a cudgel wielded by men against women.
Konsumtionssamhället utsätter nu både män och kvinnor för samma begränsande roller, och förhindrar dem att leva meningsfulla liv där de kan bidra till det sociala. Man behöver inte instämma till fullo med henne för att finna denna insikt värdefull. ”Män” är inte fienden, och inte heller är ”feministerna” den mäktiga och drivande grupp de ibland målas upp som. Det betydligt mer ansiktslösa konsumtionssamhället däremot är ett reellt, och gemensamt, problem, vilket dessutom är svårare att på allvar ta itu med. Men som Faludi visar är det vad vi måste göra. Överdrivet fokus på ”patriarkatet” eller ”feministerna” är idag direkt kontraproduktivt. Faludi tangerar särartsfeminismen när hon menar att många feminister anammat en manlig mentalitet med fokus på ”fiender”, och att det behövs något annat.
Några inslag i den kamp som nu krävs är det goda faderskapet, motstånd mot den atomisering som hänger samman med konsumtionssamhället, och kamp mot de ansiktslösa strukturer Faludi identifierar. Byråkratier och företag har tidigare präglats av en pakt med sina anställda, skattebetalare, kunder och andra. Det är dags att förhandla fram sådana pakter igen.
Äldre kvinnodagsinlägg
Suffragetter
Camille Paglia revisited
Den nya feminismen
Om skribenten: Joakim Andersen
