Paul Collier är utvecklingsekonom, och har bland annat skrivit The Bottom Billion om de fattigaste länderna. Hans intresse för deras situation fick honom därefter att studera hur den globala migrationen påverkar dem, en aspekt som ofta glöms bort i den svenska invandringsdebatten. Collier kunde inte begränsa sig till effekterna för de fattigaste länderna, utan inkluderade mottagarländerna och migranterna själva i de studier som kom att utmynna i boken Exodus – how Migration is changing our World. Det är en intressant bok av flera skäl. Så utgår Collier från forskning, huvudsakligen inom ekonomi. Han kan heller knappast beskyllas för att vara ”rasist”, bland annat då de allra fattigaste länderna står i centrum för hans intresse. Collier tar avstånd från teorier om att genetik har betydelse för nationers välstånd.
Intressant är också hans utgångspunkt, där han väger in alla de tre gruppernas intressen. Detta för tankarna till Webers och Wallersteins materiella rättvisetänkande, snarare än till den inom nationalekonomin ofta dominerande utilitarismen. För Collier har både mottagarländer (i synnerhet de fattiga infödda), migranter och ursprungsländer legitima intressen, man måste ta hänsyn till alla tre.
Vi kommer därför att ta en närmare titt på Colliers bok, idag med utgångspunkt i den grupp som i den svenska debatten ofta glöms bort.
Det fattiga Syd
Almost all the small, poor countries have ended up as losers from migration. A sophisticated new study identifies twenty-two such countries in which the self-interested decisions of emigrants are inflicting overall losses on society…Haiti… Liberia, Sierra Leone, Afghanistan, Laos…
– Paul Collier
Colliers fokus ligger inte på om migrationen tidigare varit bra eller dålig för de fattigaste länderna. Detta då han inte anser att man kan göra något åt den retroaktivt. Det som intresserar honom är istället dess marginaleffekt, effekten av fortsatt eller ökad migration. Mycket talar för att denna är negativ för de allra fattigaste länderna.
Colliers utgångspunkt är att fattigdomen i dessa länder beror på vissa sociala modeller. Det är en kombination av normer, institutioner och liknande där exempelvis våld inte betraktas som negativt och där samarbete över klangränserna inte är givet. De länder som blev rika hade, som följd av komplexa och ofta oavsedda processer, utvecklat en social modell där staten monopoliserat våldet, där man litade på främlingar, et cetera. I de allra fattigaste länderna har denna process inte ägt rum. Collier skriver att alla kulturer kan vara lika mycket värda, men om målet är att utrota världsfattigdomen är vissa sociala modeller bättre än andra.
Detta leder naturligt till frågan om migrationen från de fattigaste länderna bidrar till att skadliga sociala modeller ersätts med bättre. Så är inte alltid fallet. Bland annat leder det ofta till ökad mångfald i mottagarländerna, men minskad mångfald i ursprungsländerna. Detta då det är etniska och religiösa minoriteter som i högre grad emigrerar. Migrationen kan på så vis underlätta snabba eller långsamma processer av etnisk rensning. Exempel är Fijis indiska minoritet, eller Mellanösterns kristna.
Collier misstänker också att emigrationen, valet mellan ”voice or exit”, fungerar som en säkerhetsventil av negativ karaktär. Många oppositionella och utbildade människor i Zimbabwe har exempelvis flyttat till Sydafrika. Där de varken kan påverka politiken i Sydafrika eller Zimbabwe, varför en tveksam social modell kan fortleva.
Collier tar också upp diasporors kluvna politiska effekt. Å ena sidan kan en diaspora fungera som en bas för opposition, och nya politiker med god utbildning kan rekryteras där efter ett regimskifte. Å andra sidan är diasporor inte alltid politiskt uppdaterade. Samtidigt som ett land inleder en process av nationell försoning efter ett inbördeskrig, kan en diaspora fortsätta finansiera väpnade eller extrema grupper. Diasporor kan vara både oförlåtande och efter sin tid.
Intressant är att forskning på Cap Verde visar att diasporor också kan ha en positiv effekt. Den västerländska sociala modellen kan spridas genom att migranter genom telefon och andra kontakter överför nya ideal till sina släktingar i ”det gamla landet”. Än mer positiv tycks effekten av ”hemvändare” vara. Detta gäller särskilt om de under sin tid i Europa eller USA tagit del av högre utbildning. Sådana hemvändare kan spela en värdefull roll, och överföra västerländska ideal kring allt från demokrati till familjestorlek.
Så långt de politiska effekterna. Som ovan visats kan ”brain drain” från Syd till Nord spela en negativ roll genom att de grupper med utbildning som annars ofta leder oppositionen helt enkelt flyttar istället. Men den har också ekonomiska effekter. Det finns länder där ”brain drain” antagit mycket stora proportioner, bland annat Haiti. Haiti har ungefär 130.000 färre utbildade än landet skulle haft utan migration. Collier menar att detta inte bara har ekonomiska effekter, det är alltså inte bara behövliga utbildade människor som flyttar. Det handlar också om en förlust av de motiverade människor varje skola, sjukhus och politiskt system behöver för att fungera bra. Effekten även här är dysfunktionella sociala modellers fortbestånd.
”Brain drain” uppvägs åtminstone delvis av pengar som skickas tillbaka till de släktingar som blev kvar (och ofta var med och finansierade flytten). 2012 handlade det globalt om 400 miljarder dollar, så det är inga små summor. För Haiti handlar det om 15% av landets inkomst, 12% för Bangladesh. Den mest givmilda gruppen är senegaleser i Spanien, de skickar hem halva sin inkomst. Mindre givmilda är turkar i Tyskland, med 2%. Det handlar om betydande summor, vilka hjälper ursprungsländerna. Samtidigt noterar Collier att det handlar om människor som sannolikt hade varit ekonomiskt aktiva även om de inte flyttat, och även då bidragit till landets ekonomi. Sannolikt på ett långsiktigt mer konstruktivt sätt.
En klass- och fördelningsaspekt Collier inte tar upp bör också nämnas. Det är normalt inte de fattigaste som migrerar, de har helt enkelt inte råd och heller inga etablerade diasporor som kan hjälpa dem med flytten. Från några av världens fattigaste länder är migrationen begränsad. Men även inom länder handlar det om klass. De rikaste och de fattigaste har inte anledning respektive råd att flytta. Detta innebär att det blir en lokal medelklass som kan göra det, och ofta även deras släktingar som får ta del av de pengar som sedan skickas hem. De allra fattigaste har ofta ingen släkting som skickar hem pengar. Denna klassaspekt kan i extrema fall bli direkt stötande, som när Sverige tar pengar från biståndet och använder det till invandringens kostnader. Man tar kort sagt pengar som öronmärkts till de allra fattigaste och använder dem till något annat.
En intressant aspekt Collier också tar upp rör om länder kan ”tömmas”, på människor och mening. Det finns få exempel på att migration gått så långt, då migration sällan varit så fri, men det turkiska Cypern är ett sådant exempel. De flesta turkcyprioter har flyttat till England, istället har fastlandsturkar flyttat in (andra exempel är flera av Mellanösterns kristna grupper). Collier menar att detta inte är en orealistisk utveckling när det gäller länder med stora diasporor. En stor diaspora är i sig en faktor som underlättar och ökar migrationen, till sist bor så många i ”det nya landet” att det symboliskt, mentalt och kulturellt är ”där det händer”. Det blir den givna referenspunkten, inte minst för de unga. Det är fullt realistiskt att anta att länder kan tömmas på huvuddelen av sina invånare, i synnerhet när det gäller lokala kulturer. Om vi värdesätter kulturell mångfald är detta inte positivt.
Sammantaget visar Collier alltså att massinvandringen till USA och Europa inte nödvändigtvis är bra för de fattigaste länderna, varken politiskt, ekonomiskt eller kulturellt. Vill man hjälpa dem finns det andra, betydligt mindre indirekta, sätt att göra det. Oviljan att ens tala om detta antyder seglivade koloniala tankemönster, där man implicit utgår från att ett värdigt liv är omöjligt att åstadkomma i den fattiga världen och att symbolpolitikens ”rasism” är viktigare än den högst reella världsfattigdomen. Det antyder också en oförmåga att hantera komplex, och geografiskt avlägsen, verklighet.
Vi kommer i varje fall återkomma till Colliers resonemang kring den globala migrationens effekter för mottagarländerna och migranterna själva framöver.
Om skribenten: Joakim Andersen
