Mellan 1966 och 1976 ägde den såkallade kulturrevolutionen rum i Kina. Mao gjorde gällande att ”borgerliga element” hade infiltrerat folkrepubliken, och att det krävdes en våldsam klasskamp för att bemöta hotet. I efterhand framstår kulturrevolutionen som en katastrof. Ungdomar bildade röda garden vilka fick härja mer eller mindre fritt. Tempel slogs sönder, elever vände sig mot lärare, barn mot föräldrar. Människor som tillhörde ”de fem svarta kategorierna”, exempelvis eftersom de var släkt med tidigare jordägare, förföljdes och trakasserades. Inte minst ”intellektuella” var en suspekt grupp, och kunde trakasseras och misshandlas offentligt. I delar av landet bröt ordningen samman i våldsamma fraktionsstrider. Det är oklart hur många som dog, det kan ha rört sig om någon miljon. De som under perioden förhindrades att få en utbildning beskrivs ofta som ”den förlorade generationen”. Offentligheten präglades av en långtgående personkult och enkla propagandabudskap.
Den svenska kulturrevolutionen
Perhaps something should be added that appears all too obvious: in order to find someone to fill the role of the frightening (neo)Nazi, someone besides the barely credible Benoist should have been found… The provocative and radical nature of the positions Benoist has taken calls for reasoned replies… some sell-styled anti-fascists preferred the easy and intellectually comfortable way out by inventing an easily refutable Benoist who is as diabolical as they want him to be. In fact, the infamous reduction of a redoubtable political and intellectual adversary to Nazism allows one to annihilate him symbolically without talking to him. The argument is reduced to insults: “Nazi bastard!” It is useless to say any more. This is the zero sum of argumentation — the common practice of some agitators whether on the street or in the salon.
– Pierre-Andre Taguieff
Det kan vara fruktbart att jämföra situationen i Sverige med den kinesiska kulturrevolutionen. Mycket skiljer sig naturligtvis åt, eftersom det rör sig om olika länder och olika historiska situationer. Men en del likheter kan identifieras, inte minst vad gäller en psykologisk profil och en samhällelig tendens. Det fanns svenskar som inspirerades av det maoistiska Kina, bland annat Robert Aschberg (vilken genom sin praktik mot oliktänkande låter antyda att en del ränder inte går ur). Men deras antal var relativt begränsat.
– den store ledaren
…denunciation and the appeal to “the tradition of vigilance” have the aim of prohibiting a confrontation of “ideas” by calling into question a certain number of intellectuals forever excluded from the legitimate space of debate. The “vigilance” of the anti-fascist tradition is called into play by a discriminating will and placed in the service of a project of segregating “good” from “bad” intellectuals.
– Pierre-Andre Taguieff
Däremot kan man identifiera en pågående svensk kulturrevolution, betydligt fredligare och därför mer omärklig än den kinesiska. Detta gör den inte oproblematisk, ett samhälle som rör sig i riktning från anständighet och civilisation har stora problem även om det funnits andra länder där det varit ännu värre. I jämförelse med den kinesiska präglas den svenska kulturrevolutionen också mer av ”den långa marschen genom institutionerna”, även om det finns motsvarigheter till ”rödgardister” och massmobilisering. Där den kinesiska brutalt vände sig mot minoritetsgrupper som tibetaner är den svenska kulturrevolutionen mer riktad mot majoritetsbefolkningen.
De centrala likheter vi kan identifiera berör synen på det gamla, en specifik psykologisk profil, och en schizofren inställning till auktoriteter.
Far more surprising is that so many good, “cultivated” people are so credulous in the face of so much rhetorical poverty. But perhaps the desire to have such awful enemies who are known and recognizable (“communists,” “Nazis”) is more powerful than the desire to know and understand.
– Pierre-Andre Taguieff
I Kina vände man sig mot ”de fyra gamla”, man avsåg då ”gamla seder, gammal kultur, gamla vanor, och gamla idéer”. Detta drabbade både människor, byggnader och andra kulturskatter. I Sverige kan man identifiera en liknande inställning till det förflutna, och till religion (i synnerhet den historiskt svenska). Svensk historia, svensk kultur och svensk religion anses präglade av diverse former av strukturellt förtryck, dessutom betraktas de gärna som gammaldags och tråkiga.
– rödgardister avslöjar folkfiende
Mer intressant är den människotyp, den psykologiska profil, som bär kulturrevolutioner. Få av oss skulle vilja förknippas med, eller träffa, de grupper av rödgardister som drog fram genom Kina, skrikandes slagord, på ständig jakt efter intellektuella, troende, högeravvikare, jordägarättlingar, och andra grupper att plåga och tortera. Deras psykologiska profil är inte vår, vi upplever dem snabbt som i avsaknad av grundläggande anständighet.
To be “vigilant” is to spy, decipher, track and uncover. The intellectual turns into a tracker of positions which are not distinct enough, ideas which are deplorably impure and politically impertinent.
– Pierre-Andre Taguieff
Men det är en psykologisk profil som också finns i Sverige, inte sällan i maktpositioner. Vi kan karaktärisera den som intolerant, intellektuellt förkrympt, svart-vit och i största allmänhet fyrkantig. Tydligast blir den när vi ställer den mot det historiskt akademiska, eller civiliserade, idealet. Detta präglas av en vilja att förstå, en förmåga att resonera, och en grundläggande öppenhet. Sådant är den ”rödgardistiska” människan väsensfrämmande.
I have often discussed your ideas with friends on the Left and they often seem prepared to abandon an idea because you put it forward. I have the opposite opinion and believe that it is often more stimulating to debate with people who are intelligent but have different ideas than with people who are supposed to be allies but who have no ideas at all.
– brev till de Benoist från en vänsterintellektuell, citerat av Taguieff
Där vi strävar efter dialog, präglas rödgardisten av fiendebilder. Där vi strävar efter att nå förståelse, strävar rödgardisten efter att vinna, med alla medel. Dessa kan ibland bryta öppet med dialogens logik, som när meningsmotståndaren får en sten i ansiktet eller skickas till gulag. Men det kan också handla om mer subtila brott med dialogens logik, där man likt en kameleont fortfarande låtsas följa dess regler. Detta har Sloterdijk beskrivit som språkpolitik, där orden förvandlas från delar av ett resonemang till vapen. Den stalinistiska praktik, där stalinister uttryckligen uppmanades att beskylla sina meningsmotståndare för olika politiska och personliga avvikelser, ”nazist”, ”socialfascist”, ”högeravvikare”, ”ultravänster” et cetera, kan utan problem definieras som en form av språkligt våld. Det bryter både med språkets roll att beskriva verklighet och förmedla mening, och med grundläggande former av anständighet och civilisation.
The refusal to debate with real adversaries (this should go without saying) is the alibi shared by intellectual mediocrity (which is self-conscious) and simple laziness.
– Pierre-Andre Taguieff
I den psykologiska profil vi här försöker identifiera ingår också en oförmåga att hantera ambivalens. Detta blir särskilt tydligt i förhållandet till ”intellektuella”, en grupp som föga förvånande drabbades hårt i Kina. En normal intellektuell kan hantera ambivalens, kan exempelvis inse att en annan tänkare kan ha både bra och dåliga idéer eller förändras över tid. För ”rödgardisten” är sådan kluvenhet inte möjlig, hans eller hennes världsbild är svart-vit. Det handlar därför inte om att följa resonemang eller beskriva teorier, detta är han eller hon inte kapabel till. Istället får vi texter i stil med ”fru x skrev för 3 år sedan i tidskriften y. I tidskriften y har även herr z skrivit. Herr z är nyfascist. Tidskrift y är nyfascistisk. Fru x är nyfascist”. Det har sagts att i jämförelse med Marx är Stalins texter en träaktig gröt, detsamma gäller de texter som skrivs av den människotyp vi här försöker identifiera. Där en intellektuell resonerar, ägnar rödgardisten sig istället åt att etikettera. Och en uppräkning av etiketter är sällan spännande att läsa. Även när han eller hon etiketterar sig själv som akademiker, handlar det här snarast om moralism och häxprocesser.
…the current method of demonizing the “ideas” of the “New Right.” These “ideas” are not considered in themselves and do not become the object of a discussion following rational rules. They are rejected from the start as emanating from a subject, individual (Benoist) or collective (GRECE) which already has been submitted to a reductio ad hitlerum by insinuation (like the following: “Hitler was anti-liberal; Benoist is anti-liberal; and so on”). This letter also shows the extraordinary intellectual degeneration which affects the Left in France: terrorised by the idea of verbal contact which is needed for a debate, they more often prefer to avoid discussion and to sacrifice argumentative intelligence.
– Pierre-Andre Taguieff
– klassfienden bär dumstrut
Läsaren har vid det här laget förmodligen redan gjort kopplingen mellan svensk kulturrevolution, politisk korrekthet, och ”anti-fascism”. Det problematiska är att denna kulturrevolution för att låna Trotskijs termer är permanent. Den sprider sig ständigt i samhället. Även ett parti som SD kan falla för frestelsen att behandla en uppenbart rödgardistisk tidskrift som Expo som anständig. Detta kan få intressanta följder, som när författare som Jünger, Nietzsche, rentav Heidegger, utan problem kan läsas av vänsterpartister men inte av sverigedemokrater. Detta är inte det rätta sättet att hantera en pågående kulturrevolution, kanske ska tilläggas.
Ett intressant inslag både i den kinesiska och svenska kulturrevolutionen är även den schizofrena inställningen till auktoriteter. Rödgardisterna gav sig på allt från lärare till lokala partichefer, medan polisen sällan vågade ingripa, i dagens Sverige är det snarast poliser och andra ordningsvakter på lägre nivå som drabbas.
I en situation där intellektuella och mänskliga gnomer envisas med den praktik Pierre-Andre Taguieff kallar ”intellektuell stalinism”, den praktik där de kallar allt från Alain de Benoist till undertecknad för ”nyfascister”, bör vi vara medvetna om deras föraktansvärda psykologiska profil. Alain de Benoist har inspirerats bland annat av de konservativa revolutionärerna och 1970-talets mer frihetliga vänster, men de intellektuella stalinisternas psykologiska profil har obehagligt mycket gemensamt med de skrikande rödgardisterna vilka trots sina vredesutbrott inte förstod särskilt mycket av sin värld. Den stora skillnaden är att den intellektuella stalinisten skriker och bräker på papper istället.
Relaterat
Sloterdijk om språkpolitik
Taguieff om demonisering
Taguieffcitaten är hämtade från denna översättning:
Discussion or Inquisition? The case of Alain de Benoist
Om skribenten: Joakim Andersen
