Sverige och Europa står inför flera problem, problem etablerad media har svårt att ens prata om som vuxna. Reglerna för det offentliga samtalet blir alltmer komplexa, och alltmer besynnerliga. Vissa ord kan inte nämnas, viss statistik är förbjuden att referera till, vissa grupper är per definition offer (och när de är förövare får det inte nämnas), et cetera in absurdum. När en privatperson går in i ett sådant tillstånd är inläggning tillrådligt. När en hel offentlighet gör det tar tillfrisknandet sig delvis andra former. Man kan identifiera ett par tecken på tillfrisknande. Alternativ media i bred mening är ett, modiga skribenter som förskjuter offentlighetens gränser ett annat.

Hörstadius och journalistlutheranismen

En krönikör många torde minnas som gammal nyliberal är Erik Hörstadius. Jag vet inte hur nyliberal han är idag, erfarenheten av att ha haft en heltäckande vision och att stå i opposition till konsensus tycks i varje fall ha varit värdefull för honom. Hörstadius har i sina senaste krönikor i Affärsvärlden framstått som en allt skarpare kritiker av den förda politiken, och den politiska korrektheten.

I en artikel betitlad Lika fin som Jan Helin närmar han sig den amerikanska neoreaktionära analysen. Neoreaktionärerna identifierar politisk korrekthet, av dem betitlad ”the Cathedral”, som en ideologisk ättling till puritanismen. Detta förklarar dess pseudo-religiösa tendenser och fientlighet mot vanlig kristendom, det handlar egentligen om en kättersk, och konkurrerande, sekt. Deras hätska inställning till kristna beror inte på att kristna är särskilt ”dumma i huvudet”, det beror på kättarens gnagande insikt i att han eller hon är just en kättare (i ett historiskt förhållande till kristendom, inte islam, bör också nämnas).

Hörstadius spårar istället journalisternas släktskap med lutheranismens statskyrka, och det faktum att de har tydliga drag av ”kyrktant” i sig. Detta förklarar exempelvis Aftonbladets kampanj mot Flashbacks användare, inte alldeles enkel att skilja från en medeltida häxprocess. Hörstadius skriver bland annat:

Den svenska journalistlutheranismen – styrd av dogmerna antirasism och jämställdhet – är en god förvaltare av detta fokus på inre renhet. Med följd att det offentliga samtalet kantrar åt strider om symboler, språk och identitet, på bekostnad av reella konflikter och konkret, mångfacetterad verklighet.

Detta bekräftar en tes vi länge tagit upp på bloggen, den om konflikten mellan symbol- och realpolitik, liksom språkpolitik som de politiskt korrektas redskap par excellence.

Hans artikel sätter i varje fall fingret på en viktig aspekt av den svenska offentligheten, den är i klorna på en liten sekt som vill vara statskyrka. Om detta upprepas tillräckligt ofta, gärna av kända människor som Hörstadius och Bard, kommer sekten att förlora en stor del av sin attraktionsförmåga. De flesta svenskar vill vara fina människor, men de vill inte vara nyttiga idioter åt en post-teistisk sekt.

Vi hittar Hörstadius krönika här:

Lika fin som Jan Helin

Tipstack till zeno.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.