Det finns tre nordiska marxister vilka avgjort är värda en närmare bekantskap: Meurling, Modin och Myrdal. Vi har skrivit en hel del om Meurling, Modin återkommer vi till, idag kommer Jan Myrdals biografi om Strindberg att stå i centrum.
Strindberg som ”en svensk en”
Vad beror det på att Strindberg kommit att bli detta nationella – ordet är valt med omsorg just för att det just nu inte anses politiskt korrekt däruppe – paradigm?
– Myrdal
För Myrdal är Strindberg på många sätt en representant för det svenska, en ”rollmodell” på gott och på ont. Det är också uppenbart att han i Strindberg finner en frände. Myrdal tillhör kort sagt den generation marxister för vilka nationen är vare sig ointressant eller tabu. Och hos Strindberg finner vi många ledtrådar till det svenska.
Så beskriver Myrdal hur det svenska, både språket och karaktären, formats av Vasabibeln och husförhören. Spår av detta återkommer exempelvis hos Strindberg under Dreyfusaffären, han hade svårt att föreställa sig att någon utan skuld kunde straffas så hårt. Ett tankemönster, ”nemesis divina”, vi även finner hos Linné. Så hade Strindberg också svårt att på allvar bli ateist, en tro på något högre fanns alltid där även om det inte sammanföll med statskyrkans. Myrdal tar också upp den svenska naturkänslan, hos Strindberg inte minst upplevd i skärgården (etymologiskt intressant då hans namn också kan läsas ”strand-berg”). Detsamma gäller hans strävan efter romantisk kärlek, kärlek med ett inslag av kamratäktenskap.
Strindberg har ibland beskyllts för att vara vansinnig, psykiskt labil. Myrdal försvarar honom, och invänder att det som skiljer Strindberg från andra som upplevt svartsjuka eller paranormala episoder är hans ärlighet. Strindberg är hänsynslöst ärlig, även mot sig själv. Det andra män har förträngt efter att skilsmässans känslostormar gått över, det har Strindberg satt på pränt.
Myrdal tar också upp Strindbergs antisemitism, vilken han inte finner sympatisk. Han förklarar den historiskt, i övriga Europa hade emancipationen ofta varit en följd av progressiva krafters kamp medan den i Sverige utgått från ancien regime. Strindbergs dikotomi över- och underklass gjorde honom benägen att i den svenska juden se en reaktionär medlem av överklassen. Myrdal noterar samtidigt att det rörde sig om en övergående och sociologisk antisemitism, individuella judar som Brandes försökte han bevara vänskapen med.
Överklass och underklass
Men Strindberg med sin isgrå och misstrogna blick nedifrån är en förlupen träl… han finner det naturligt att kalla liberaler och högermän för mördare och tjuvar.
– Heidenstam
Verklig sprängkraft får Myrdal när han tar upp Strindbergs syn på det politiska. Han beskriver Quiding, eller Nils Nilsson Arbetskarl som han också kallade sig, som en av de verkligt intressanta utopiska socialisterna. Quiding påverkade Strindberg på flera sätt, även om han inte sympatiserade med dennes detaljerade idealstat. Strindberg menade att den senare dödade andens frihet. Av Quiding inspirerades han däremot vad gäller en europeisk federation, och han populariserade dennes begrepp överklass och underklass.
Strindberg identifierade sig med underklassen. Hans ”katekes för underklassen” är exempelvis gramscianism på svenska, där han identifierar även de immateriella aspekterna av överklassens välde (religion, moral, et cetera). Det är tveksamt om han ersätter detta med något mer konstruktivt, men ansatsen är intressant.
Myrdal spårar här ett återkommande inslag i svensk historia, närmare bestämt politisk korrekthet som ett av överklassens vapen. Han skriver:
Gång efter annan har det etablerade samfundet – överklassen i Quidings/Strindbergs mening – hos oss drivit igenom sin politiska korrekthet. Man kan säga att detta är för Sverige typiskt; en stående våg i vår intellektuella historia.
Med detta som utgångspunkt framträder motståndet mot 68 års idéer, i synnerhet massinvandringspolitiken, i ett annat ljus. Det handlar återigen om överklassen, nu i den nya klassens och finanskapitalets inkarnation, som tvingar på underklassen, folket, en oönskad politik och en oönskad politisk korrekthet. Intressant är att redan Strindberg hade en ansträngd relation till ”finvänstern”, han anade även där överklassen.
Strindbergs socialism var inte marxismen, inte maskinsocialismen. Istället kallade han sig agrarsocialist och konservativ socialist. I en era som bevittnat maskinsocialismens misslyckanden gör detta honom inte mindre intressant. Inspirerad av Nietzsche beskrev han sig rentav som kateder-anarkist, och menade att ”den lille är lumsk och dum”. Isolerat är det ett farligt påstående, men som kritik av ressentiment och jantelag har det sitt värde. Den svenska överklassen idag består exempelvis av många individer man svårligen kan beskriva annat än som små, lumska och dumma. Strindberg är kort sagt högintressant för den svenske studenten av den europeiska konservativa revolutionen, även om han alltså är både mycket originell och mycket svensk.
Sammantaget är det en mycket intressant biografi. Myrdal identifierar viktiga aspekter av det svenska med Strindberg som nyckel, han ger oss också värdefulla ledtrådar till fenomenet politisk korrekthet. I grunden är det inget annat än klasskamp och hegemoni, ett sätt att tysta opposition. Samtidigt vill man under läsningen delvis invända mot Myrdals tolkning. Det svenska är delvis mycket riktigt Strindberg och underklassen, men det svenska återfinns även hos Heidenstam och överklassen. För att fullt ut förstå den svenske mannen behöver vi ställa en Strindberg och en Hedin sida vid sida. Och för att förstå den svenska kvinnan, en Wägner och en Key?
Mer Strindberg
Vargarne tjuta
Excerpter – Strindberg och de Maistre
Strindberg – Inferno
Nordanvind – Ett guldkorn av Strindberg
Strindberg om Nietzsche
Strindberg – Hemsöborna
Mer Myrdal
Gammal vänster och gammal höger
Solguru – Jan Myrdal startar blogg
Om skribenten: Joakim Andersen
