Något som slår en när man lyssnar på hårdrock från 1970- och 1980-talet är hur förankrat det är i europeisk myt och saga, inte minst i deras moderna inkarnation (fantasylitteratur). Jämfört med detta präglas genrens moderna företrädare ofta av en högre grad av abstraktion (även om det finns många undantag, bland annat i power och folk metal-genren).

Den identitärt sinnade musikern Steve Von Till har sagt att psykedelisk rock och krautrock är exempel på hur europeisk folkmusik fortsatt utvecklas under 1900-talet. Inflytandet från den psykedeliska rocken är, ihop med bluesinfluenser, starkt vad gäller tidig hårdrock. Detta bidrar till att göra genrens samtida öden intressanta. I vad mån spelas den exempelvis i radio, i vad mån koopteras den vad gäller teman och estetik av den senmoderna världen? Hårdrock är europeisk folkmusik, men som annan folkmusik kan den genomgå processer av degeneration och kooptering.

Cirith Ungol

I remember some other possible band names we were considering: Minas Tirith, Khazad Dum, and Uruk Hai, all names from ”The Lord Of The Rings”. Rob and I both liked J.R.R. Tolkien and Enzo Ferrari, so we knew our songs would cover both those subjects!
– Greg Lindstrom

Ett intressant exempel på kopplingen mellan musik och myt är kaliforniska Cirith Ungol. Bandet grundades redan 1972, namnvalet antyder ett starkt Tolkienintresse (på alvspråket sindarin betyder Cirith Ungol spindelpasset). Detta får ses som ett lyckosamt val, den kontrast som uppstår mellan alviska och hårdare rock är mer effektiv än de andra alternativen. Bland de musikaliska influenserna finner vi bland annat Black Sabbath, Uriah Heep, Deep Purple och Cream. Intresset för Tolkien innebar att andra bandnamn som övervägdes var Khazad Dum och Uruk Hai. Vid sidan av Tolkien var Jack Vances ”Dying Earth”-saga, Fritz Leibers berättelser om Fafhrd och Gråkatt, och Clark Ashton Smith influenser.

Även Michael Moorcocks berättelser om Elric av Melnibonë, albinokejsaren med demonsvärdet Stormbärare, var en viktig inspirationskälla. Detta märks i flera texter (exempelvis Chaos Rising), det märks också genom att bandet använt Michael Whelans fantastiska omslag till Moorcocks Elric-böcker som skivomslag. Som de själva noterat innebar detta ibland att människor som inte tyckte särskilt bra om deras musik köpte deras skivor. Som all god hårdrock uttrycker bandet i sin musik flera existentiella och emotionella tillstånd man som nordeuropé känner igen sig i, från melankoli till explosiv thumos.

Som en liten tribut till ett intressant band och en lika intressant genre utgörs dagens inlägg därför av den stämningsfulla Obsidian med Cirith Ungol:

Relaterat

Moorcock och den melnibonéanska cykeln

Steve Von Till
Roky Erickson – Night of the Vampire
Glenn Danzig
Manowar – Gods of War
Blind Guardian – Nightfall in Middle Earth
Werkraum – Der letzte jagd

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.