Peter Sloterdijk är en på många sätt intressant tysk filosof. Han är inte främmande för kontroverser, och har under åren effektivt underminerat arvet från 1968. Ett värdefullt exempel på detta är hans bok Zorn und Zeit, med tanke på de många referenserna till Heidegger sannolikt döpt med dennes Sein und Zeit i åtanke. På svenska översätts det hela på ett ungefär som ”Raseri och tid”.
Thumos och antropologi
Sloterdijks bok utgör i grunden ett frontalangrepp riktat mot psykoanalysen och hela den senmoderna människosynen. Han utgår från Homeros skildring av Achilleus i Iliaden, i synnerhet skildringen av hjälten som en bärare av thumos. Med jämna mellanrum släpper Achilleus lös sitt raseri, sitt thumos, och då är han städers och människors undergång. Mot detta ställer Sloterdijk psykoanalysens reduktiva människosyn, där det är olika former av libido, begär och sexualitet som står i centrum. En sådan psykologi är endimensionell och falsk visar Sloterdijk, människor drivs också av thumos.
Detta thumos ligger bakom strävandet efter ära, viljan att omge sig med ärofulla vänner, viljan att agera på ett sätt som inte leder till skam, et cetera. Den som har thumos kan också bli rasande. Det är uppenbart dels att Sloterdijk här har en poäng, om människan är ett socialt djur har hon inte endast ”begär” utan också en uppsättning sociala instinkter och en strävan efter ära, både individuell och kollektiv. Det är också uppenbart att Sloterdijk här återknyter till en mer traditionell antropologi, där vi med utgångspunkt i thumos både kan förstå bärsärksraseriet lyssa, mannaförbund och dueller. Men också mer fredliga fenomen som generösa miljonärer, liksom motviljan att bli en ”förlorare”. Sloterdijk visar att thumos kan ta sig problematiska former, han talar om ”mörk thumos”, men det är också en viktig och positiv sida av att vara människa.
Följderna av ett accepterande av Sloterdijks mer komplexa antropologi är i grunden revolutionerande. Om människan inte bara drivs av ”begär” finns det problem som inte kan lösas med politisk korrekthet. En människa som känner sin thumos, sin värdighet, kränkt kan aldrig köpas, tvärtom leder antagandet att problemet kan lösas med mutor till ytterligare raseri. Om stora befolkningsgrupper anar att de är socialt överflödiga kan inte allmosor lösa problemet. Eftergifter kan också leda till ökade krav, utifrån antagandet att den som utan motstånd ger med sig saknar thumos. Detta antyder något varför en politik byggd på Freud inte kan lösa vissa problem, det behövs även Homeros och Platon.
Thumos och vänstern
Individuellt thumos sågs av de gamla grekerna närmast som en gåva från gudarna, idag är inställningen mer skeptisk till thumotiker. Sloterdijk följer dess mutationer genom historien. Han anknyter delvis till Nietzsches beskrivning av ”slavmoralens” och ressentimentets uppkomst i en monoteistisk miljö drabbad av flera världsliga motgångar. Tron på en hämnande gud, och en hämnd som sköts på framtiden, var då ett sätt att hålla raseriet vid liv. Sloterdijk återger exempel på hämndfantasier från både judiska och kristna källor vilka vi idag knappast kan läsa utan en känsla av olust.
Hans fokus ligger emellertid på den tvåhundra år gamla vänstern. Han beskriver dess historia som det framgångsrika skapandet av en ”raseri-bank”. Inledningsvis finns det mängder av individuella källor till vrede, inte minst på grund av klassklyftor och liknande. Dessa inordnas gradvis i det revolutionära partiet, vilket Sloterdijk beskriver som en ”raseri-bank”. Till skillnad från de mer spontana anarkisterna präglades denna bank av en strikt kontroll och hushållning med raseriet. Ända tills det släpptes lös i den ryska revolutionen.
Sloterdijk beskriver ingående hur fruktansvärd denna faktiskt var, och noterar bland annat att för varje människa som under 1900-talet mördades i ”rasens” namn strök det med två eller tre i ”klassens”. Han citerar också flitigt de inhumana budskapen från Lenin och hans krets, där man talade om nödvändigheten av att mörda fler bönder alternativt utplåna en tiondel av befolkningen, liksom att revolutionären präglas av sin vilja att ”smutsa ner händerna”. Med Stalin och Mao urartar det hela ytterligare. Om de som då var maoister skriver han:
En del koketta beundrare av Mao från den tiden, vilka senare förlåtit sig själva som om inget hänt, har fortsatt vara aktiva politiska moralister.
Överhuvudtaget ägnar Sloterdijk ”vänstern” betydande intresse, och en hel del kritik. Om man byter ut ”raseri” mot ”ressentiment” är hans kritik svår att skilja från Nietzsches, även om den senare som bekant inte hade bevittnat de stora massmorden i Sovjet och Kina. Han skildrar också den moderna ”vänstern” som desorienterad och förvirrad, den globala ”raseri-banken” har som bekant förklarats bankrutt. Sloterdijk berör också de ”nationella raseri-banker” vilka bland annat uppstod i Tyskland, och identifierar liknande mekanismer i dem som i det han beskriver som den allra första fasciststaten, Sovjet.
Thumotisk politik och thumotisk ekonomi
De mest intressanta styckena är de där Sloterdijk skisserar en politik och en ekonomi byggd på thumos. Vad gäller det politiska hamnar han nära Hegel, Eichberg och de Benoist, och talar om vikten av erkännande. Grupper bör erkänna varandra om de ska kunna samexistera, och motsvarande kan vägran att erkänna en grupps existens väcka starka känslor oavsett om det rör sig om en majoritet eller en minoritet. Detta har uppenbart bäring på det Sverige där gruppen etniska svenskar förnekas.
Vad gäller den thumotiska ekonomin anknyter Sloterdijk till Bataille. Om det moraliska ressentimentet bygger på en oförmåga att släppa sådant som hänt, är motsvarigheten i ekonomin skulden. Den som drivs av thumos kan därför efterskänka skulder, vi minns att i den indo-europeiska skildringen av krigaren som potentiellt antisocial ingick att han kunde frige skuldslavar. Sloterdijk återknyter också till äldre tiders miljonärer, vilka fann glädje i att vara generösa. Han citerar filantropen Andrew Carnegie:
The man who dies thus rich dies disgraced.
Här finner vi en äldre borgerlig typ, vilken var stolt över sin framgång (”felix meritis”), kunde hävda sig i offentligheten, och hade en thumotisk inställning till givmildhet. Den sunde thumotikern är storsint.
Det förträngda thumos och konsumtionssamhället
Intressant är Sloterdijk även i sin beskrivning av det senmoderna samhället. Han beskriver den senmoderna kapitalismen som präglad av eros, av begär (efter ting). Om Lenin och Hitler upphävde budet ”du skall icke dräpa”, så upphäver den erotiskt färgade kapitalismen budet att inte ha begär efter sin grannes olika tillhörigheter. Han skisserar här nya motsättningar mellan människor, och vänsterns oförmåga att hantera dem. Så finns här exempelvis en distinktion mellan de människor vars yttre gör dem rika, och den fula massan. Samtidigt finns drömmen om enkel rikedom. Det finns i ett sådant samhälle utbrett missnöje och raseri, men det är ofta isolerat och diffust. Sloterdijk talar om ”sociofobi”, om insikten att ”vi är för många”, och om vandaliseringen som utlopp.
Sloterdijk tar också upp radikal islam som en potentiell ny ”raseri-bank”, och finner att dess möjligheter är relativt goda att ersätta kommunismen. Detta inte minst av demografiska skäl, som Heinsohn visat finns det i många muslimska länder en massa av potentiellt ”arga unga män”. Något reellt hot mot Europa eller Väst ser han här dock inte, däremot en ständig källa till oro vilken kan legitimera både välfärdsstatens nedmontering och skapandet av en övervakningsstat.
Sammantaget är Sloterdijks tankar om thumos alltså av stort intresse. Han visar här på en mer fullständig antropologi, en människa med libido men inget thumos framstår i de flestas ögon inte fullt ut som en vuxen. Samtidigt visar han de potentiellt problematiska följderna av thumos, och skisserar något hur de kan lösas. Arvet från Nietzsche och Heidegger är tydligt, även Heinsohn och Fukuyama dyker upp. Vad man märker är dock att Sloterdijk i sina breda penseldrag missar en del. Så beskriver han orättvist Bakunin endast som fokuserad på destruktion, och avfärdar helt att den historiska fascismens antikapitalism var mer än en fasad. Som utgångspunkt för reflektioner kring vad det egentligen innebär att vara människa, och vad thumos innebär för det politiska och det ekonomiska, är han oavsett mycket givande.
Vi anar då också den utmaning ett thumotiskt perspektiv är mot den senmoderna världen. Pedagogerna kan varken förstå eller hantera ett sunt thumos, särskilt hos unga män. Och den senmoderna världen, det av ”begär” präglade terapeutiska konsumtionssamhälle Sloterdijk beskriver, erbjuder få utlopp för det. Människan är kort sagt mer komplex än freudo-marxismen antog.
Mer Sloterdijk
Sloterdijk och välfärdsdebatten
Sloterdijk och den postmoderna massan
Sloterdijk och Finkielkraut – Världens hjärtslag
Sloterdijk och Finkielkraut – Den vänsterradikala mentaliteten
Sloterdijk och den cyniska tidsåldern
Om skribenten: Joakim Andersen
