Den episka upplösningen i Tolkiens Bilbo är draken Smaugs skövling av Sjöstaden och det efterföljande Femhäraslaget. Skeendet innehåller heroisk kamp mellan gott och ont, där det senare representeras både av en eldsprutande drake och väldiga horder av orcher, vättar och fladdermöss. Samtidigt innehåller det en plågsamt realistisk skildring av de fria folkens oförmåga att hålla sams trots hotet från Sauron och Gandalfs varningar. Dvärgar, alver och människor käbblar inbördes och är nära att angripa varandra samtidigt som fienden tågar mot dem. Först i sista stund kommer de till sans. I bakgrunden finns ett geopolitiskt spel, där Gandalf och Sauron förbereder sig för Ringkriget.

Intressant är också den psykologiska aspekten av händelserna. I centrum står här Thorin Ekenskölde, dvärgkungen. Han drabbas av draksjukan, av girighet och misstänksamhet, och detta är nära att bli de fria folkens undergång. Först när han övervinner denna sjuka, likt kung Theoden, förverkligar han det goda kungaskapet och kan leda de sina till seger. Hos Tolkien hänger således allt ihop, och en mans inre kamp kan leda till seger eller förlust på slagfältet och bortom det.

Peter Jacksons Femhäraslaget

Det finns alltså goda förutsättningar att av upplösningen i Bilbo skapa en både episk och meningsfull film. Tolkiens värld är också rik, med en fängslande historia, märkliga raser och intressanta karaktärer. Det är en personlig och innovativ tolkning både av europeiska och kristna teman som Tolkien gjorde, en modern myt i ordets bästa betydelse. Av Bilbos upplösning har Peter Jackson gjort en drygt två timmar lång film. Han har återigen tagit sig stora friheter med Tolkiens berättelse, i så hög grad att det börjar påverka även dess betydelse. Exempelvis är alverna här något förmänskligade, och varelser och vändningar som saknas i böckerna dyker upp flera gånger. Det hela upplevs som en kompromiss med moderna sentiment. Detta kan å ena sidan ses som positivt, att Jackson gör en personlig tolkning av en myt som på så vis lever vidare. Å andra sidan urvattnar det delvis myten och dess mening. Det är ingen enkel balansgång.

Jackson fångar emellertid i det väsentliga mytens mening. Det gäller den heroiska aspekten, filmen är snart sagt en enda lång stridsscen. Det är späckat med specialeffekter, alver hoppar runt på fallande stenar et cetera, något jag i grunden är lite skeptisk till. Men känslan när ett underläge vänds, när dvärgkrigare fylkas kring sin kung och dödsföraktande stormar sina fiender, är den rätta. På liknande vis fångas det väsentliga i de fria folkens käbbel, liksom Thorins inre kamp. Den gode kungen, liksom värdet av vänskap, hem och mod, detta förmedlar filmen väl. Publiken berördes tydligt under premiären, det tycks som om filmen betydde något för många av dem och det snyftades tidvis högljutt i biosalongen (de flesta anar nog vilka scener som avses, det är samma stycken som berör i boken).

Estetiskt är det också välgjort, man kan notera att Jackson tycks inspirerad av fantasyspelet Warhammer (inte 40K). Detta gäller främst hans tolkning av alver och dvärgar. Mycket som inte finns med i böckerna dyker upp i filmen, det stör dock inte handlingen och tycks ha uppskattats av publiken. De riddjur som Jackson för in i handlingen passar exempelvis med ryttarnas respektive väsen. Stridsscenerna är långa, men välgjorda. De har också den ovan nämnda heroiska aspekten.

Sammantaget är det alltså en bra film, som definitivt kan rekommenderas om man uppskattat tidigare delar av Hobbit-trilogin. Jackson tar sig i mina ögon farligt stora friheter med handlingen, men det mesta av mytens mening finns kvar och förmedlas och man kan anta att filmen hos många väcker intresse för Tolkiens böcker.

Vad som är märkligt är hur oförmögna svenska recensenter varit att överhuvudtaget skriva ordentligt om Femhäraslaget. Den ideologiska styrningen är så stark att man inte kan skriva om filmen utan att ägna en stor del av utrymmet åt dagspolitik. Detta säger något sorgligt om vår tid, om en oförmåga att uppleva myten och en oförmåga att känna vördnad, häpnad och hänförelse. En människa som kan följa Thorin Ekensköldes öde utan att beröras av det, utan att sitta och grubbla över om Tolkien eller Jackson är ”rasister”, är på många sätt en sorglig varelse, en människa som saknar något väsentligt. Men detta förbigår vi med tystnad.

Relaterat
Peter Jacksons Hobbit
Hobbit – Smaugs ödemark
Hurins barn

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.