Det finns i svensk historia en underström som utgår från det gamla Bonde-Sverige, en underström med bland annat en kritisk syn på industrialismen och urbaniseringen. En ovanligt explicit företrädare för detta synsätt var Richard Matz (1920-1992), man finner hans civilisationskritik bland annat i den lilla antologin En god led för världen. Han var också en flitig översättare, bland annat av Ivan Illich och Heidegger.

Industrialisering som syndafallets kulmination

Matz ställer det moderna samhället mot mer traditionella, i synnerhet mot såkallade ”primitiva” samhällen. I dessa saknas den standardisering och sektorisering som präglar det moderna, barn växer naturligt in i den vuxna gemenskap där de redan som små behövs. Det är dessutom ett samhälle där ”världen är en skapelse som människan inte äger utan själv hör till, lyss till.” Matz kritiserar den antropocentriska världsbilden där människan ställs i centrum. Det finns som synes tydliga beröringspunkter både med radikal antropologi, radikal pedagogik och primitivism.

Matz ser också människan som ett flockdjur, varken skapad att leva mol allena eller i massa. Hon är gjord för att leva i överblickbara gemenskaper, hennes artväsen präglas av mångsidighet. I det moderna samhället lever hon istället som en social atom i oöverblickbara sammanhang, samtidigt som standardiseringen reducerar henne till en kugge.

Det följer naturligt av Matz antropologi att han är kritisk till frihandel, till Världsmarknadens ”kvantitativa anonymitet”. Mot frihandelsideologin ställer han Fichtes Der geschlossene Handelsstaat, även om den bör uppdateras till vår tid. Matz menar att samhällets uppgift inte är att producera standardiserade varor, utan ”att fostra, initiera mogna människor”. Han vänder sig, likt idag Serge Latouche, också mot tillväxtideologin.

En inhemsk tradition

Vad som konstituerar själviskhetens lidande är oro. Den som smakat det verkliga lugnet flyr egoismen – av pur egoism.
– Vilhelm Ekelund

Den kombination av humanism och ekologi Matz företräder spårar han hos flera svenska och utländska tänkare. Han beskriver anti-industrialisten Strindberg, nämner Almqvists ”otidsenliga plädering för ett idealiserat bondeliv”, Elin Wägner, Gunnar Ekelöf, Harry Martinson och Astrid Lindgren. Utländska företrädare för samma synsätt han tar upp är bland annat Dostojevskij, Hölderlin, Elliot, Rilke och Blake.

Matz summerar sin koppling mellan ekologi, det heliga och människan i följande stycke:

En snedvuxen mänsklighet som inte gitter akta på sitt kall att älska också den övriga skapelsen utan tvärtom antropocentriskt föraktar den såsom ”blott skapade” fakta och resurser, den drabbas av sitt eget förakt…

Matz återknyter till den amerikanske tänkaren Charles Sanders Peirce, vilken arbetade med termerna ananke (tvång/determinism), tyche (slump) och agape (gudomlig kärlek). Marxismen och hegelianismen är uppenbarligen två anankiska sätt att se på skeendet, men för Matz är det agapastiska underskattat och åsidosatt. Detta synsätt ligger nära många traditionalisters och kristna mystikers, Matz citerar Geijers ord om ”den kärlek som går genom världen”. Det ligger också nära den djupekologiska, präglad av kärlek till världen även den.

Det heligas återkomst

Ett byggnadsverk, ett grekiskt tempel, avbildar ingenting. Det står helt enkelt där i den av klyftor genomsatta klippdalen. Byggnadsverket omsluter gudens gestalt och låter den i denna förklädnad sträcka sig ut genom pelarhallen och fram på det heliga tempeltunet. Tack vare templet är guden i sitt väsen närvarande i templet.
– Heidegger

Matz finner i Heidegger en värdefull filosof för den som strävar efter en ”universell hembygdskärlek”. Han drar sig här inte för att utmana politiskt korrekta heideggerbelackare, och även om han betraktar hitlerismen som ett omänskligt barbari skriver han att man gör det väldigt enkelt för sig om man rakt av avfärdar Heideggers försök att ”leda ledaren”, ta över universitetsvärlden och få Tyskland att röra sig i en sundare riktning. Matz översatte även Heidegger till svenska, och finner i hans filosofi en djupt ekologisk kärna.

I samband med Heidegger varnar Matz också för tankeblockeringar. Han skriver:

Sådana här fanatiska ideosynkraser har liknande tankeblockerande verkningar som Antisemitismen, eller som den idag uppblossande Antiislamismen. Om man fegt viker undan inför avgörande men förargliga frågor, varifrån de än må komma, så hamnar man i sterilitet….

– Liljefors

Heidegger skriver om hemmets sakrala betydelse, vilket får Matz att skriva att ”lite var borde vi säga: mitt hem är mitt tempel”.

Matz betraktar sekulariseringen som en negativ utveckling, vilken leder till tomhet och sökande efter mening i andra former. Han nämner Hitler som en sådan form, nyliberalismen och ekonomismen som andra. Ingen av dessa är särskilt nyttig. Människan mår bättre av en resakralisering, vilket även Eliade talade om. Matz perspektiv på religionen präglas av samma kritik av sektorisering och standardisering som hans antropologi. Rötterna till dagens situation spårar han långt bakåt i tiden, till den neolitiska revolutionen och det heligas centralisering. Kristendomens tendenser till dualism och exoterism ser han som negativa, och som förebud om sekulariseringen.

Sammantaget har vi hos Matz att göra med en fascinerande civilisationskritik, med många beröringspunkter i andra strömningar. Radikal antropologi och primitivism förenas här med tillväxt- och frihandelskritik, liksom med djupekologi och esoterism. Det blir inte mindre givande av att han samtidigt pekar på svenska föregångare, från Strindberg till Wägner. Man anammar kanske inte hela hans perspektiv då det som antyds ovan är tämligen radikalt, men det är en värdefull kontrast till den moderna världens förgivettaganden. Inte minst kan man betrakta Matz tänkande som utvecklingen av de positiva inslag som finns både i den historiska socialismen och 1968 dragna till sin spets, steget från Illich, Castoriadis, ”gröna vågen” eller den unge Marx till Matz är inte så långt (däremot hindras det av de negativa inslagen i 1968). Även om man inte helt håller med honom är han en spännande bekantskap.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.