Vi konstaterade häromdagen att den svenska borgerligheten har ett värdefullt arv, vilket den försnillat och vänt ryggen. En person som för detta arv vidare är Jan Olof Bengtsson. Bengtsson driver bland annat en läsvärd blogg, och har skrivit om sådant som vikten av att se det svenska kulturarvet som en del av ett europeiskt sammanhang. Han talar här om en högre kosmopolitisk inställning, och uppmanar SD att bli det sanna Europapartiet. Bengtsson är också personalist. Den som inte redan upptäckt hans blogg har en givande bekantskap framför sig.

Wirsén

En representant för den äldre svenska högern var Carl David af Wirsén (1842-1912). Wirsén var litteraturkritiker, han skrev också dikter och psalmer. Bengtsson har gjort en kulturgärning genom att publicera ett par av Wirséns recensioner (av ett par av Strindbergs verk). Behållningen av dessa recensioner utgörs inte minst av Wirséns antropologi. Han konstaterar att Strindbergs ”begåvning är oförneklig”. Men denna begåvning skäms av Strindbergs personliga ekvation. Wirsén skriver om Röda rummet:

Hela arten av detta slags skriftställeri tillhör det fulas vidsträckta rike och kännetecknas av den ondskefulla satir, vilken visserligen för en tid kan ådraga sig uppseende, eftersom det elaka alltid roar ett stort antal människor, men som i själva verket står mycket lågt och har sin plats på konstens yttersta gränsområde.

Han talar också om det hån, den bitterhet och den elakhet som präglar Strindbergs författarskap. Det hela genomsyras, liksom hans fejder med andra kulturpersoner, kort sagt av en stor portion strindbergskt ego. Detta negativa stråk i Strindbergs personlighet påverkar även hans inställning till politiska och kulturella tendenser. Wirsén skriver om hur han i Mäster Olof skildrar vederdöparen Gert:

Herr Strindbergs lynne är ytterst negativt, och just därför har han med synnerlig förkärlek tecknat de nedbrytande rörelsernas målsman. Gert är ironisk och bitter, modig och hänsynslös; han hör till dessa demokratins jesuiter, för vilka ändamålet helgar alla medel; men ett ädelt patos blandar sig i hans bitterhet: han är ingen bedragare, han är en fanatiker. Som kommunistisk visionär ser han i en andlig pingsthänryckning stora syner; han hör till de farliga drömmare, vilka tror, att allt är vunnet, om allt spillras.

Det är nu resonemanget får sprängkraft, för den människotyp Wirsén anser sig identifiera i Strindberg är än mer utbredd i senmodernitetens kulturella landskap. Man kan nämna William Burroughs och Alexander Trocchi som exempel, personer vars många svagheter bland annat drabbade deras fruar och barn. Sådana svagheter ses närmast som konstnärligt värdefulla, så länge de inte kan kopplas till åsikter (Bruce Willis är kort sagt problematisk medan Roman Polanski inte är det, den gode borgaren kan hantera en barnvåldtäkt men inte en alkoholist som låter munnen gå). Men det negativa lynnet är än mer utbrett, vilket bland annat yttrar sig genom att helgjutet goda personer numera upplevs som litterärt och cineastiskt ointressanta och orealistiska. En polis på vita duken ska numera vara, åtminstone, alkoholist och ha en trasig familj. Detta säger något om det senmoderna samhället och dess fortgående antropologiska kris.

Samtidigt blir Wirséns resonemang problematiskt om det förenklas eller drivs för långt, ett visst mått av negativt kynne är nödvändigt i samhällskritik. En författare som Celine är bitvis lika negativ som Strindberg, även om det balanseras av en hälsosam självironi. Även Strindberg är komplex. Det finns en underström av negativt lynne, vilken påverkar även de inslag som är positiva hos honom. Som Wirsén antyder är Strindberg bitvis politiskt inkorrekt, men inte sällan av fel skäl. Det gäller hans syn på kvinnor och äktenskap, det gäller den ariosofiskt influerade Strindbergs syn på andra raser. Samtidigt är det Strindberg som fortfarande läses, inklusive den Strindberg som kan beskrivas som konservativ revolutionär och agrarsocialist, medan Wirsén fallit i glömska. Detta kan ses som en del av den pågående dekadensen, men det antyder något om förutsättningarna för en framgångsrik samhällskritik och kulturkamp. En del, bland annat don Colacho, har av detta dragit slutsatsen att kostnaderna för sådan kamp numera är för höga, att politik som måste anpassa sig till pöbeln smutsar ner utövaren mänskligt och själsligt. Ska man ägna sig åt det finns det i varje fall värdefulla insikter att hämta hos både Wirsén och Strindberg.

Mer Wirsén

Wirséns recension av Tjänstekvinnans son, del 1
Wirséns recension av Tjänstekvinnans son, del 2

Recension av Mäster Olof, 1
Recension av Mäster Olof, 2
Recension av Mäster Olof, 3

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.