Ulf Modin är en värdefull nordisk tänkare, som bland annat visar att kategorierna ”höger” och ”vänster” idag mist mycket av sin relevans. Framtidens konflikter och allianser har föga med dem att göra. Modin utgår i hög grad från marxismen som metod snarare än som utopi, men han har även en på många sätt konservativ sensibilitet. Så vänder han sig mot dekadensen i senkapitalismen, mot vulgarisering och amerikanisering. De immateriella värdena i ett samhälle, som trygghet, kultur och gemenskap, sätter Modin högt. Han ser också med skepsis på utopismens dröm om en ”ny människa”.
DDR-boken
…i DDR hade man under 1970-talet kunnat genomföra en övergång till en demokratisk socialistisk stat med intelligentian som ledande kraft, hade det inte motarbetats av stalinisterna i SUKP, som stödde de halvbildade stalinisterna i SEDs politbyrå.
– Modin
Ett intressant uttryck för Modins innovativa användande av marxismen är DDR-boken. Flera kända svenskar ska ha varit agenter åt DDR, man kan misstänka att hotet om offentliggörande av detta idag gör dem benägna att springa andra främmande makters ärenden. Modins relation till Östtyskland är en annan och en betydligt ärligare, han bodde och arbetade som översättare i landet i flera år och kunde bilda sig en egen bild av dess starka och svaga sidor. Med detta som utgångspunkt har han skrivit DDR-boken, vilket samtidigt är en självbiografi, en analys av staten DDR och en uppsättning verktyg för att förstå och skapa framtiden.
Ulf beskriver sin uppväxt och hur han hamnade först i den finska radikalvänstern och sedan som översättare i DDR. Han utvecklar här en delvis egen, men alls inte ointressant, antropologi och sociologi. Så noterar han att det i samhällen brukar finnas två sorters människor, en majoritet av ”normala” och en minoritet av ”personligheter” eller ”avvikare”. De senare har särskilt i det moderna Sverige setts som suspekta, det tycks i Finland ha varit lättare för dem. Med en uppenbar begåvning men samtidigt förföljd av depressioner och ångest är Modin själv en personlighet. Han noterar också att han är en ”social bastard”, fadern radikal arbetare och modern mer småborgerlig. Det är där han börjar utveckla sin intressanta teori kring klasser och uppkomlingar. Om den sociala bastarden som typ skriver han:
Det är ett vanligt öde för intellektuella ur underklassen. Vi får finna oss i det och leva med det. Sociala bastarder är vad vi blir. Borgarna märker hos oss snart det proletära, medan arbetarna snabbt noterar de borgerliga dragen.
Uppkomlingen från underklassen löper alltid en risk att bli maktens mest högljudda och lojala anhängare. Delvis är det dock denna bakgrund som låtit Modin tänka självständigt. Han insåg snabbt att han ofta tyckte om konservativa som människor, inklusive finska ”vita”. Men han identifierar också baksidan av snabbt socialt avancemang, uppkomlingen är ofta en osäker och osympatisk person. Magnus Stenbock beskrev på sin tid det hela likadant, i vår tid är en stor del av det svenska etablissemanget sådana uppkomlingar som Modin stötte på i DDR:
Inga var så brackiga i DDR som de, vilka från enkla förhållanden hade lyckats avancera till toppen. DDR var ett uppkomlingssamhälle, och uppkomlingar är aldrig roliga att ha att göra med. Också uppkomlingars barn brukar vara svåra att umgås med. Först barnbarnen kan eventuellt utvecklas till människor. ”It takes three generations to make a gentleman.”
Rolig är den inblick i Finlandssverige som Modin ger, det ”östsverige” han gjort till sitt hem. Finlandssvenskarna har undgått en del av den dekadens som drabbat Sverige, och passar hans konservativa sensibilitet bättre.
Östtyskland som modell
DDRREVYN försökte skryta med landets påstådda överlägsenhet i fråga om materiell standard, teknik och effektivitet i stället för att framhäva de sidor av samhällslivet där man i regel var överlägsen, nämligen på det immateriella planet. Honecker ville hinna ifatt kapitalismen. Hans föregångare, Ulbricht, var klokare. Han strävade nämligen efter att utveckla ett alternativ till väst.
– Modin
Modin bodde i flera år i DDR, och ger en nykter bild av landet. Förutsättningarna var inte alldeles goda, bland annat hade stora delar av landets industri efter kriget monterats ned och flyttats till Sovjet. Systemet hade heller inte bildats som följd av tyska arbetares egen sociala kamp, utan statens ledning hade tillsatts av ett folk många tyskar såg som undermänniskor. Ledningen utgjordes av de gamla proletära kämparna, vilka mentalt levde kvar i kampen mot fascismen. Modin noterar:
Det var ett negativt urval av det tyska kommunistpartiets kader som fanns kvar 1945. Nazisterna började hösten 1944 systematiskt avrätta kommunister och andra motståndsmän i tyska fängelser och koncentrationsläger. Men de gjorde sig inte av med medelmåttor som exempelvis Honecker och Mielke.
Trots detta var det mycket som var bra i DDR. Detta gällde särskilt de immateriella värdena, som trygghet, bildning och kultur. Bildningsnivån var exempelvis god, liksom sjukvården. Där fanns också en rätt till arbete, vilket gjorde att arbetstempot var mänskligt och att det inte fanns behov av någon socialtjänst eller några tiggare på gatorna.
Det europeiska kulturarvet värdesattes också, goda böcker och goda kulturupplevelser subventionerades exempelvis. Det fanns ett rikt kulturliv, med allt från gladjazz och rock till klassiskt. Amerikanisering, pornografi och liknande vulgaritet undveks däremot. Man restaurerade noggrant historiska stadskärnor, istället för att som i Sverige riva dem, och byggde upp imponerande muséer. Östmarxismen skilde sig på flera vis från det som i dagens Sverige, delvis felaktigt, kallas ”kulturmarxism”.
Äldre konservativa människor i Sverige, vilka jag känner, säger att att komma till ett socialistiskt land är som att komma tillbaka till en svunnen tid. Det är väl som i Sverige, när landet fortfarande stod på fötter för så där 40 år sedan?” Det stämde också. ”Realsocialismen” i Centraleuropa slog vakt om positiva värden i förkrigstidens Europa. Själv tyckte jag att DDR var femtiotal. Det var inte helt negativt menat, eftersom mycket i Sverige på det immateriella området då var bättre än under 1980talet.
– Modin
Intressant är att särskilt intelligenta barn fick möjlighet till specialundervisning. Någon ”Du-reform” blev inte bestående. Modins analys av den svenska du-reformen är givande. Å ena sidan leder den till en sliskig och falsk intimitet, å andra sidan var den en symbolisk eftergift för att slippa faktiska sociala reformer. Repressionen i DDR var också mindre brutal än i de flesta öststater, även om den fanns. Modin stötte under sina år i landet på ett stort antal informanter, någon demokrati var det heller inte tal om.
Den omskrutna planekonomin blev ett hinder för utvecklingen, även om den kan ha fungerat positivt till en början. Människan är bara delvis en rationellt handlande varelse. Därför stupar all rigid planering på hennes oberäknelighet. Femårsplanen utarbetades av Statens plankommission. De arbetandes aktiva, demokratiska och betydelsefulla medverkan vid dess tillkomst är en myt.
– Modin
Modin beskriver också östtysk media, både propagandan och det som var kulturellt kvalitativt. Det senare inkluderade bland annat de humanistiska barnprogrammen och det ovan nämnda europeiska kulturarvet. Han beskriver också det ekonomiska systemet, även här de starka och svaga sidorna. Femårsplanerna och mycket av planekonomin var en svagare sida, liksom den varubrist som var utbredd. Samtidigt tar han upp oväntade saker, exempelvis att det fanns östtyskar med ärvda förmögenheter vilka inte var tvungna att arbeta. Det fanns också en privat och en kooperativ sektor, och omfattande ideell verksamhet.
Jag fortsatte att utveckla min syn på DDRs för och nackdelar. I april 1986 hade jag börjat relatera mina intryck till den finländske filosofen Kailas begrepp ”djupandlighet”. Det djupandliga liv han efterlyste fann jag mer av i DDR än i Sverige. Det mesta på det immateriella planet var bättre, vilket var avgörande för mig som inte har så stora materiella behov. Där var lugnt och skönt. Ingen behövde bry sig om morgondagens problem. Ingen stressade på allvar. Man behandlade människor med respekt, och kulturen var tillgänglig för alla. Det fanns trots allt en humanism och mänsklighet i DDR, vilken jag aldrig upplevt i Sverige.
– Modin
Modin vill inte beskriva den östtyska modellen som vare sig socialistisk eller statskapitalistisk. Snarare handlade det om ett arbetarklassens produktionssätt, de flesta i ledningen var gamla arbetare. Det fanns ett omfattande socialt skyddsnät och sociala rättigheter, som rätten till arbete och utbildning, bra barna- och mödravård, sjukvård, folkpension, billiga boenden et cetera. Modin beskriver landet som ett ”mjukt samhälle med en hård yta”.
Samtidigt identifierar han modellens svagheter. Det var inte socialism, för folket saknade makt över produktionsmedlen. Dess snäva arbetarklassprägel bidrog också till en antiintellektualism, bland annat tjänade högutbildade dåligt. Modin identifierar också en konflikt mellan marxister och humanister å ena sidan och stalinister å den andra. De senare dominerade, och ville tävla med kapitalismen på dess egna, materiella, villkor. De förra ville utveckla en socialistisk stat, ett alternativ där man bland annat värdesatte de immateriella framgångarna i DDR (de mjuka värdena, som trygghet, lagom tempo, frånvaron av konsumtionism, och gemenskap). I hög grad var det de förra som satte igång det folkliga upproret, över vilket de dock snabbt förlorade kontrollen.
Det folk som behandlats som barn och för vilka man ljugit om de materiella framgångarna kom på sikt att riva samhällsbygget, även om Modin noterar att många senare blev besvikna. Man hade föreställt sig att man kunnat behålla det som var bra i DDR, som rätten till arbete och billigt boende, och samtidigt få mer pengar. Därav den idag utbredda ”ostalgin” i det forna DDR.
Intelligentsian som revolutionärt subjekt
Under 1970-talet odlade makten fram en övervänlig röst och ett verkligheten förskönande trevlighetsspråk, som många, i synnerhet i Stockholm, tog till sig. Samtidigt tilltog normupplösningen. Det eufemistiska språket, liksom feminiseringen av männen, är dock ingenting nytt. De var utbredda fenomen exempelvis i Frankrike före 1789.
– Modin
Modin utgår bland annat från stalinisternas misstag och Östtysklands fall när han skisserar en framtida radikal teori och praktik. Hans användande av marxismen som metod är här innovativt och spännande. Så noterar han att den behöver kompletteras med biologin. Hans med Plechanov besläktade teori om dekadensen har vi tidigare tagit upp. Modins analyser av den kulturella och sociala sfären i den dekadenta senkapitalismen är i varje fall av bestående värde, och kan säkert erbjuda många läsare aha-upplevelser. Så skriver han:
Allt eftersom de mänskliga relationerna förstörs av kapitalismens varutänkande och människorna därmed atomiseras, ökar behovet av vänlighet och sympati. Svenskarna har därför blivit trevligare och trevligare i samma takt som gemenskapen brutits ned och språket avkönats.
Hans intresse för språket är överlag givande. Han noterar att vissa språk leder till ett exakt tänkande, liksom anglificeringens effekter:
De engelska orden börjar därför fungera som noaord. Man köper kläder i second hand shops, men få skulle sätta sin fot i en butik för begagnade kläder.
Central är nytolkningen av klasskampen. Modin ser inte industriarbetarna som en klass som skapar socialismen, han vänder sig mot klassikernas romantisering av dem utan att för den skull se ner på dem. Detta bland annat då han till skillnad från exempelvis Marx själv härrör från arbetarklassen. Det samhälle arbetarklassen skapar är alltså snarare DDR eller folkhemmet.
Den revolutionära klassen är istället intelligentsian (i vid mening), vilken i vår tid dessutom ökat i antal. Det, i vid mening, intellektuella arbetet ersätter allt mer det manuella, servicesamhället växer fram (jämför Grundrisses och postoperaisternas ”general intellect”). Det är här Modin identifierar sitt revolutionära subjekt.
Man kan notera att han här inte inskränker sig till forna tiders ideologiska kategorier. Istället står en potentiell allians av humanister mot nyliberaler och teknokrater. Alliansen av humanister bedöms av Modin kunna inkludera ”marxister, andra socialister, kvinnogrupper, gröna, vänsterliberaler (vad man i Finland kallar frisinnade), seriösa konservativa och goda kristna.” Likheten med Dugins tanke om en fjärde politisk teori är uppenbar, även om Modin har en tydligare humanistisk prägel. Man kan också notera att Ian Gough i Välfärdsstatens politiska ekonomi redan på 1980-talet föreställde sig att de professionella i den offentliga sektorn utgjorde en potentiellt radikal grupp, då inte minst på grund av åtstramningar och försämrad service.
Modin är här inne på ett fruktbart spår, bland annat piratrörelserna antyder att det finns en potentiell konflikt mellan ”produktionsförhållanden” och ”produktionsfaktorer” idag. Vi kunde leva i ett både roligare och mer mänskligt samhälle. Man kan identifiera några hinder på vägen mot att detta revolutionära subjekt går från ”klass i sig” till ”klass för sig”.
Det första är brytningen med det klassiska arvet, både kulturellt och filosofiskt. På så vis skärs intelligentsian av från perspektiv och erfarenheter som krävs för att förstå världen och bjuda systemet effektivt motstånd. Om denna brytning har bland annat Michea skrivit. Den gör utbildningen sämre, till något rent formellt.
Det andra är ideologiskt. Pseudo-ideologier och pseudo-konflikter presenteras av resursstarka kretsar för att vi ska lägga vår uppmärksamhet på dem istället för att ta itu med de reella frågorna. Dessa pseudo-frågor är bland annat ”HBT” och den samtida ”antirasismen”, vilka endast en narr ser som betydelsefulla. Om detta, och skapandet av priviligierade subkulturer, har Soral skrivit.
Det tredje är att delar av intelligentsian utvecklas till en med systemet lierad elit. Paul Gottfried har skrivit om ”den nya klassen”, han bygger här på ursprungligen nonkonforma marxistiska tankar. Samtidigt ser vi ett ”kundperspektiv” där många i serviceyrkena i praktiken ser sina ”kunder” som ting, vilket gör deras yrken mer endimensionella. Här finns en inbyggd konflikt, vilket även Gough inser. Än har den dock inte lett till en egentlig reaktion.
Framtidens socialism
Höger och vänsterkrafter (humanister) finns i alla partier. Därför spricker de. Dagens liberalism är en högerideologi, Högern är numera liberal. Den brukar kalla sig mitten. Edmund Burkes tänkande (den intelligenta konservatismen) kan inte längre brukas för att legitimera finanskapitalismen. Seriösa konservativa förenar sig med vänstern. Vi tänker globalt men handlar lokalt och gräver där vi står!
– Modin
Den socialism Modin skisserar är en blandekonomi, där det bästa från DDR ingår samtidigt som nackdelarna åtgärdats. Detta innebär att det finns en kooperativ och en privat sektor, men också en samhällelig sektor. Denna är demokratisk, vilket gör att statens roll är betydligt mindre än exempelvis i dagens Sverige. Man kan notera att denna ekonomiska modell påminner mycket om Jean Thiriarts, med dess samexistens av stora, samhälleliga företag med mindre, privata. Försvaret av sfärer som inte styrs av marknadens logik påminner också om Robert Steuckers:
The defence of the so-called socialist social systems in Europe aims essentially at preserving the families’ patrimony (especially modest working-class families because it gives them a safe security net in case of recession), at securing the future of the school and academic networks (now disintegrating under the iron heel of the banksters’ neoliberalism) and at securing a free and good functioning medical system in all European countries. It has often been said that the ”non merchant sectors” were suffering due to all kind of imposed shortages (in the name of an alleged economic efficiency) and to the poor salaries earned by teaching or medical personnel. The ”anti-shopkeeper” mentality of the so-called ”right” or ”new right” is an old heritage linking us to the ideals of the Scotsman Thomas Carlyle and the American poet Ezra Pound. If we want to translate these core ideas into a political programme, we’ll have to elaborate in each European country a specific defence of the ”non merchant sectors”, as a civilization is measured not by material and transient productions but by the excellence of its medical and academic systems. We always were defenders of the primacy of culture against the iron heel of banks and economics.
Det finns alltså mycket av värde i Modins analys av DDR, liksom i hans analys av det dekadenta samhället och hans skiss av en framtid han ger namnet socialism. Mycket av det problematiska i den historiska socialismen är här bortrensat, som den ”nya människan” och leninismen. Modin går inte djupare in på det geopolitiska och det etniska, men är medveten om att det finns olika nationalkaraktärer. Så skriver han om den svenska:
Nu verkar det emellertid som om varje folk bär på sin egenart, också svenskarna. Den svenska är dock mer beskedlig än den tyska och yttrar sig i den numera utbredda tron på att alla människor och folk är lika, det vill säga dagens svenskar kan inte skilja mellan likhet och jämlikhet, fastän begreppen är kvalitativt olika. Det är fråga om en utpräglat proletär ståndpunkt, som alltid klart uttryckts både i den socialdemokratiska och den stalinistiska ideologin och har fått hegemoni, medan den tyska är aristokratisk. Om människor inte är eller inte vill bli lika bör man enligt svensk uppfattning tvinga dem att bli det. Nivellering har alltid varit den svenska arbetarrörelsens mål. Det började redan med Wigfors… Detta synsätt sammanhänger med historielösheten och bristen på kontakter med andra länder.
Modin återknyter också till den socialistiska internationalismen, väsensskild från kosmopolitismen:
Jag är inte heller, har aldrig varit och kommer aldrig att bli kosmopolit, eftersom dylika är ytliga självförnekare och därmed extra besvärliga att ha att göra med.
Sammantaget är DDR-boken en värdefull bok. Den skulle kunna vara fruktbar för en ”vänster” som idag står och stampar, Modins tankar bör också kunna intressera en social höger och en mer nationalistisk vänster. Inte minst kan man genom jämförelsen med DDR och Modins blandekonomiska och icke-utopiska socialism precisera sin egen syn på sådant som det goda samhället och hur vi når det.
Relaterat
Ulf Modin och dekadensen
Om skribenten: Joakim Andersen
