Oswald Spengler tillhör, med sin storslagna historieteori i Västerlandets undergång och sin preussiska socialism, den nya högerns givna inspirationskällor. Men han gav också konkreta råd till det Tyskland som efter Första världskriget låg i ruiner, råd som kan vara av värde även i dagens Sverige. Spenglers analys och rekommendationer utgör boken Nybyggnaden av det tyska riket, skickligt översatt till svenska och med ett värdefullt förord av Lars Holger Holm.
Spengler som konservativ revolutionär
… såsom de nu en gång är: kloka, stolta, personligen och i inre mening fria, bärare av en tysk ethos från gammelgermansk tid vilken först nu återuppväckts, det bästa arvet från tiden för rikets konsolidering.
– Spenglers antropologiska ideal
Boken ger en god inblick i termen ”konservativ revolutionär”. Å ena sidan utgår Spengler från ett antal värden som kan ses som konservativa, å andra sidan inser han att historien är ständig förändring och att formerna för dessa värden därför måste skifta. Spengler utgår från personligheten. Han är inte egalitarist, och menar att det finns begåvningar som kan spela en central roll i historien. Sådana begåvningar måste aktivt hittas, odlas och fostras, genom lämpliga institutioner och värderingar. Detta fokus på personligheten och minoriteten placerar Spengler till höger, samtidigt är han medveten om högerns återkommande problem. Spengler skriver om högern:
De har allt som hör till begreppet hedersman: osjälvisk vilja att underordna sig, offerberedskap, individuell renlighet, trohet, men de besitter inte den minsta statsmannamässiga förmåga… det är en ödesdiger villfarelse bland konservativa kretsar i revolutionära tider att ärlighet, otadlig karaktär och varma känslor skulle kunna uppväga bristen på intelligens.
Spengler blir därför meritokrat, och menar att börd, formell utbildning eller antalet anställningsår inte ska ha någon roll att spela när det gäller vem som hamnar på vilken post. Detta framstår som ett även i vår tid, med dess långa formella, ofta snävt specialiserande, utbildningar och kontorsnepotism, relevant konstaterande.
Spengler är även korporatist. Han intresserar sig för den tyska militären, liksom för ämbetsmannakåren. Det handlar här inte om ”jobb”, utan om en helt annan kategori. Spengler skriver:
I Preussen utgjorde tjänstemännen sedan Friedrich Wilhelm I, i likhet med officerare och domare, ett eget stånd. Dess heder är inte yrkesmässig eller borgerlig, den är ståndsmässig… tjänstemannen förkroppsligar i sig själv statens höghet.
Detta antyder dels Spenglers syn på det politiska och dess primat, dels vilka värden han ser som viktiga. Dessa är germanska värden, vilka i en ny tid ges delvis nya former. Spengler talar om att ”i germansk mening stolt underordna sig”, om heder och ära, ”en känsla av distans”, ”de germanska föreställningarna om familjen och staten”, en rättsinställning där ”varje rätt motsvaras av en skyldighet”, och liknande. Han menar att det inte ska vara omöjligt att förverkliga sådana värden även i den moderna eran. Bland hans råd finns här en korporativt germansk syn både på näringsliv, egendom och statlig tjänst, liksom ovan nämnda meritokratiska inställning vilken både ska få människor att känna att om de anstränger sig kan även de nå höga poster och stärka Tysklands position utrikespolitiskt. Man kan notera att Spengler också föreställer sig förlust av ära och heder som ett inslag i rättsskipningen för förrädare och bedragare.
Spengler om parlamentarismen
Vi är på grund av vårt förflutna, vår ras och vårt läge ett monarkiskt folk…
– Spengler
Korporatism och partibaserad parlamentarism ses normalt som motsatta system, Spengler står närmare det korporativa och i egentlig mening politiska idealet. Hans skildring av den partibaserade parlamentarism som bidragit till Tysklands förnedring är träffsäker och även för vår tid högst relevant. Vilka är de människor som idag väljer att göra karriär i ett parti, och vilka människor är de som lyckas bäst med det? Intressant är att Spengler gör en koppling mellan inrikes- och utrikespolitik, de som i partier och riksdag parasiterar på nationen är gärna benägna att sälja ut dess intressen till främmande makter (jämför senmarxismens begrepp compradoreliter och det svenska etablissemangets NATO- och EU-vurm). Spengler är uppenbarligen förbannad när han beskriver det undermåliga, på samma gång inkompetenta och giriga, människomaterial som i partierna svikit riket:
…bortom ministrarnas ringdans såg man de öppna käftarna och de giriga ögonen på tusentals parti- och fackföreningssekreterare, partijournalister, kusiner, affärsbekanta som ännu inte fått en plats i solen och för vilkas räkning nya utskott och förordningar ständigt måste bildas.
Spengler vänder sig också delvis mot den tyska arbetarrörelsen, vars funktion bland annat varit att vänja arbetare av med att se sig som en del av en helhet för att istället se sig som historiens mål. Socialismen i hans preussiska socialism är alltså inte marxistisk, utan han ser samhället som en helhet där alla har sin roll att spela (visserligen med ovan nämnda starkt meritokratiska kärna). Inte heller ser han arbetet enbart som en vara, utan lika mycket som en personlig prestation och en insats för helheten. Detta innebär samtidigt att ”egendom förpliktigar”, den ägare eller arbetsgivare som vansköter sina plikter mot riket ska enligt Spengler drabbas av minskade rättigheter. Ägandet är inte ovillkorligt eller absolut i den preussiska socialismen, även här närmar han sig det ”gammelgermanska” idealet på ett sätt som samtidigt påminner om folkhemmets praktik.
Intressant är att Spengler här skiljer mellan produktivt kapital och spekulationskapital, och identifierar en konflikt dem emellan. Han identifierar också en intressegemenskap, rentav en likhet i personlighetstyp, mellan spekulationskapitalisten och partisekreteraren.
Sammantaget är Nybyggnaden av det tyska riket en mycket värdefull bok. Spenglers analys av den partibaserade parlamentarismen, av föråldrade former för byråkrati, av ”skattebolsjevismen” och av konflikten mellan produktivt och spekulativt kapital är fortsatt relevanta. Hans fokus på effektivisering och meritokrati, det anti-egalitära intresset för att fostra en elit i både näringsliv, diplomati och politik, den preussiska socialismen, tankarna kring skola och bildning, allt detta är också värdefullt. Få läsare torde läsa Spengler utan vissa invändningar, men detta har också sitt värde och kan sätta igång egna tankeprocesser kring hur stat och samhälle ska se ut, vad vi har för antropologi och hur den ska uppnås, vad som är historiskt möjligt, et cetera.
Vad man kan kritisera hos Spengler är hans fokus på det politiska, man kan också fråga sig om hans kompromiss med den moderna eran går för långt. Spengler läses därför med fördel parallellt med exempelvis Stenbock, Lindbom, Klages eller Hermelin. Läsas bör han i varje fall.
Vi införskaffar Nybyggnaden av det tyska riket bland annat här:
Arktos
Mer Spengler
Lucian Tudor – The Revolutionary Conservative Critique of Oswald Spengler
Oswald Spengler: Preussisk socialism
Lästips: Spengler om Atlantis, Kush och Turan
Lennart Svensson – Spengler om teknik
Lennart Svensson – Spengler hyllade västerlandet
Om skribenten: Joakim Andersen
