Sverige har inte sällan beskyllts för att vara ett samhälle präglat av konformism och jantelag. Samtidigt har det både frambringat och värnat ett antal genuina personligheter. En sådan var musikern Sten Broman (1902-1983), som även illustrerar den något diffusa gränsen mellan personlighet och kuf.
Stens far, Ivar Broman, var professor i anatomi, hans bror dog ung i sjukdom men hade under sin långa tid i sjuksäng visat prov på en ovanlig tankeförmåga. På moderns sida var han släkt med Sven Hedin. Sedan unga år var Broman lundensare, han skriver om sin barn- och ungdom i verket Upplevelser av 1900-talet, första kvartseklet (den första delen i en planerad serie om flera band). Det är intressant läsning, och ger en inblick i det tidiga 1900-talet, med uppror i Ryssland, Första världskriget och Strindbergfejden.
Jag komponerar inte bara musik, jag komponerar hela mitt liv. Resor, umgänge, kläder, mat.
– Broman
Vi följer där Bromans uppväxt, han tycks ha varit en för tiden relativt vanartig ung man. I likhet med många svenskar tycks han ha sympatiserat med centralmakterna under Första världskriget, bland annat tycks han ha haft den tyske generalen von Mackensen som sin idol. Denne von Mackensen framstår med sin dödskalleprydda huvudbeklädnad som en skräckinjagande uppenbarelse. Han var också monarkist, på sin ålders höst stödde han konservativa grupper som Stahlhelm.
Intressanta är även de andra samtida Broman träffade. Släktingen Hedin spelar en stor roll, Broman följer hans resor noggrant i boken. Han beskrivs också på ett positivt sätt:
Hans ögon hade en genomträngande blick: intelligens, stålhård viljekraft men också välvilja lyste där utan att verka påträngande.
Strindberg framstår inte som fullt lika sympatisk:
Strindberg tålde sällan att andra personer höjdes till skyarna. Ideligen utslungade han giftpilar mot kända personer… och ibland avslöjade han en förvånande småskurenhet och futtighet i sina infama angrepp.
Bland den unge Bromans förebilder stöter vi också på den fransk-svenske kompositören Henri Marteau och historikern Oswald Spengler, även Brazil Jack dyker upp flera gånger. Vi följer också hans kärlekshistorier, studierna i Lund och utomlands, äventyren i det av hyperinflation drabbade Centraleuropa, tidiga möten med Lunds studenttraditioner och med den atonala musiken.
– von Mackensen
Aristokraten
Jag bär mig icke åt på nåt sätt, jag har lärt mig under ganska många år att bli mig själv. Jag lägger mig inte till med attityder eller spelar nån roll eller försöker leva upp till nån image eller nåt sånt där idiotiskt trams. Jag är sån här.
– Broman
Det intressanta med Broman är hans förmåga att gå sin egen väg, att ”komponera” sitt eget liv i detalj. Det finns här mer och mindre konstruktiva inslag, men ansatsen är inspirerande och för bland annat tankarna till Nietzsche. ”Jag är sån här” har tämligen naturligt valts som titel till en dokumentär om honom, och sammanfattar hans livssyn. Så kunde han konstatera att:
Det var från och med 40-talet som jag genomförde detta att nu gör jag ingenting annat än det som tilltalar mig. Jag har levt så.
Det kan finnas en koppling till de ekonomiska förutsättningarna, men grundtanken är sund. Samtidigt som det ingående intresset för asociala lundaoriginal i memoarerna kan antyda en osund vilja att bli ett sådant och en insikt i att priset för att kunna gå sin egen väg i dåtidens Sverige var ett inslag av lustigkurre/fenomen. Broman var både språk- och kulturaristokrat, och myntade ett flertal odödliga aforismer. Så kunde han även nedlåtande sitta och rätta översättningar av utländska böcker, stavningen av ”millionär” spelar en inte obetydlig roll i hans memoarer. I vår tid finns det dock något befriande med en man som om oönskade språkliga tensenser kan tala klarspråk:
Då blir jag arg, för det är idiotspråk, som är skapat av dummerjönsar, språkliga dummerjönsar.
Han tyckte illa om dragspel, även om det kunde accepteras som ett ”surrogat” i vissa situationer. En misantropisk sida framträder också, vilket bitvis får Broman att påminna om en svensk Mencken. Så konstaterar han föga diplomatiskt:
Mänskligheten indelas i fyra kategorier: Banditer, lymlar, fähundar och idioter.
En viss misogyni kan också anas:
Fula fruntimmer är det djävligaste jag vet. Fula fruntimmer som spelar dragspel och tillika joddlar är en treenighet i djävlighet.
Den recension av Louis Armstrong Broman ska ha skrivit under 1930-talet andas heller inte politisk korrekthet, bland annat skriver han att ”han trutade med munnen” och ”spärrade upp den på vidaste gavlar och vrålade som ett hest djur från urskogen”. Vad Broman skulle tyckt om det tidiga 2000-talets populärkultur, med storheter som Miley Cyrus, är en fråga som får förbli obesvarad. I likhet med Mencken anar man även en elitistisk syn på det politiska, som när Broman bedömer förbudspolitik:
Man botar inte sjuka människor med förbud för de friska.
Intressant är att samtidigt som han uttryckte en aristokratisk, närmast snobbig, människosyn var han intresserad av avantgardistisk musik. Bland annat Schönbergs atonala musik, vilken ju inte sällan angripits av konservativa. Här finns dock en logisk koppling till Spenglers historiesyn, den faustiska kulturens nyare och högre uttrycksformer inom både matematik och musik är tillgängliga endast för små eliter. Detta synsätt kan antydas av Bromans egna ord:
Varje musikanmälare, som bevisligen inte förstår den nya och nyaste musiken, borde antingen själv avhålla sig från att kritisera den negativt, eller också överlämna bedömningen till någon som förstår vad det är frågan om.
Samtidigt var Broman intresserad av klassisk och medeltida musik, i memoarerna skriver han att han ”med nytt intresse kastade…[sig] över de stora arbetena om medeltidens rika musikskatt.”
Studenttraditionalisten
Examen togs på Nedre Grand och examensprovet gick ut på att under en halvtimma på egen hand dricka ur en liter brännvin. Direkt på detta skulle man under fem minuter hålla ett anförande som alla förstod innehållet av. Provet kunde halveras.
– Broman
I sina memoarer beskriver Broman hur han bevittnar en tysk mensur, den traditionella studentduellen som lämnar efter sig hedervärda ärr i ansiktet och ännu praktiseras i flera centraleuropeiska länder. Om mensuren tyckte han inte, men studenttraditioner kom att bli en viktig del av hans liv. Den svenska drycken punsch dricks flitigt i memoarerna, Broman undervisar rentav sina tyska värdar i konsten att dricka den rätt. Senare kom han att vara medförfattare till flera spex, han var också med och grundade Uardaakademien och Gastronomiska akademien.
Jag mådde så illa och var så ”hinter” att om någon yttrat ordet Frukost, så hade jag spytt redan vid F’et.
– Broman
Överhuvudtaget handlar det om en fascinerande personlighet, i originalets gränsmarker. Det hade idag varit befriande med en liknande språk- och kulturaristokrat i den svenska offentligheten, även om den allt hårdare censuren gör att det framstår som en utopi. Redan Bromans kommentar om ”fula fruntimmer” skulle idag leda till ett val mellan pudel och offentlig icke-existens. Många av hans aforismer är dock fortsatt givande, den studentikosa tradition han var en del av lever också vidare. Även om gränserna även för den steg för steg snävas in av en ny tankepolis.
Relaterat
Sten Bromansällskapet
Minnesvärt – Sten Broman
Jag är sån här – dokumentär
Broman om språkliga dummerjönsar
Uardaakademien
En äkta gentleman är en man som kan spela dragspel men som väljer att avstå.
– Broman
Tipstack till PP
Om skribenten: Joakim Andersen
