Det har historiskt funnits en betydelsefull finlandssvensk nationalkonservatism, med namn som Mannerheim, Tigerstedt och Gripenberg. I vår tid finns det istället en omfattande finlandssvensk kulturradikalism, där bland annat tidskriften Ny Tid ingår. Man kan där bland annat hitta artiklar där det på fullt allvar föreslås att Finland ska öppna sina gränser för ett antal miljoner nya invånare, oklart exakt hur många. Bland annat avslöjas en skrämmande okunskap om skillnaden mellan vilka som hotas av svält och vilka som kan ta sig till Europa i orden:
Säkert skulle många ligga sjuka eller frysa i den nya halvslummen, men kanske skulle färre svälta ihjäl…
Ulf Modin om dekadens och politik
Det bör gå att skapa en demokratisk front bestående av marxister, gröna, frisinnade, kristna och värdekonservativa som spränger de existerande partierna. När den var på väg upp hade arbetarklassen en sådan vision.
– Modin
Ny Tid tycks dock ha relativt högt i tak, och man hittar där också betydligt mer intressanta perspektiv. Ett sådant hör samman med Ulf Modin. Modin är marxist, han skrev uppskattade artiklar för tidskriften Salt när det begav sig, och hans marxism avviker på flera sätt från den gängse vänstern. Han har kort sagt behållit marxismen som metod, men inte som utopi. Detta gör den bitvis riktigt intressant, bland annat är Modin en av få marxister som analyserat fenomenet dekadens.
Teorier om dekadens förknippas oftast med högern, med namn som Nordau, Sorel och Gobineau. Modin visar dock att liknande teorier funnits i den marxistiska idétraditionen, där de förts fram av Plechanov. Han skriver om Plechanovs insikt:
…en social omvälvning kommer först sedan samhället har börjat att ruttna… frätmedlet är just dekadensen.
Modin kopplar detta till elitens vilja att framstå som ”folklig” och till marknadskrafternas nedbrytande effekter. Han jämför med situationen inför de franska och ryska revolutionerna. Frigörelsen från alla band och normer leder dock även till frigörelsen av dekadenta element, vilka blir dominanta. I vår tid är det 1968 års idéer som kan karaktäriseras som dekadenta, de kallades mycket riktigt också för ”libéralisme libertaire” av marxisten Michel Clouscard. Dessa idéer har blivit den ideologiska fernissan, och drivit på, marknadens nedbrytande av sådana band som familj, nation och moral. Samhället ruttnar inifrån.
Modin anser dock inte att denna sociala och moraliska förruttnelse varar för alltid. Han skriver:
Sedan kommer reaktionen. Då börjar mänskor fundera på vad som var värdefullt och vad som kan förkastas av det som bubblade upp under brytningstiden och vad som bör tas tillvara av det gamla. Utvecklingen följer inte en snett uppåtgående högerlinje som stalinisterna föreställer sig historiens gång.
Av detta kan man dra flera slutsatser. En av dem är att de härskande skikten, bland annat de politiska partierna, blivit dekadenta. För att låna ett uttryck från Lobaczewsk har de blivit patokratiska, tagits över av psykopater och allsköns liknande element. Modin påminner oss också om en annan aspekt av samtidshistorien, nämligen att begreppen ”höger” och ”vänster” förlorat mycket av sitt värde.
Modin om dekadens och klass
Kapitalister och andra makthavare är numera i regel intellektuellt och/eller moraliskt tillbakabildade. Det sammanhänger med att perspektiven snörps ihop i nedåtgående samhällen. Ingen får naturligtvis stå intellektuellt och moraliskt högre än makten. Chefen har alltid rätt! Det leder till att normalbegåvningarna, mediokratin, bryter igenom på bred front. Under nuvarande förhållanden stagnerar allt, eftersom det blir de som får representera toppen.
– Modin
Modin har en något annorlunda syn på klasserna än Marx. Bland annat skriver han om arbetarklassen, på ett sätt som påminner om Lenins tankar kring ”trade union consciousness”:
Arbetarklassen var nämligen till skillnad från vad de marxistiska klassikerna lärde aldrig någon revolutionär klass utan underordnad och oförmögen att se längre än till mat, bostad och arbete beroende på att den på grund av sin ställning i produktionen och reproduktionen är oförmögen att tänka abstrakt. Den definierades som klass endast av sin förtryckta ställning. När arbetarna leddes av progressiva och i regel uppifrån kommande intellektuella gick det bra. Då de försvann gick det sämre.
Men arbetarklassen minskar numera i antal. Insikten om detta leder till dekadens, Modin skriver:
När en klass märker att den håller på att försvinna ur historien förändras dess intellekt och moral till det sämre.
Han kopplar detta till arbetarklassens stöd för det han kallar högerpopulistiska rörelser. Han antyder vad som kan ta dess plats:
Den borgerliga intelligentian uppstod inne i det kapitalistiska produktionssättet och var genom sitt arbete och sin sociala bakgrund knuten till den härskande klassen. Efter 1950, eller samtidigt och i takt med den vetenskapliga och tekniska revolutionen, ökar den snabbt i styrka och radikalisering, varom 1960-talets studentrevolter vittnar. Den har tidigare varit en klass i sig, det vill säga omedveten om sin historiska uppgift, men börjar nu att bli en klass för sig, en samhällsgrupp medveten om sin kraft och mission.
Kort sagt en del av de skikt Gottfried beskrivit som ”den nya klassen”, och vilkas ideologi idag är 1968 års idéer. Dessa skikt är i hög grad knutna till den terapeutiska staten. Det är därför tveksamt i vilken mån de kan spela en emancipatorisk roll, annat än som individer. Modin tycks dock ha förhoppningar om möjligheten att skapa ett nytt alternativ, med förgreningar i både gammal vänster och gammal höger. Delvis är det detta som Alain Soral gjort i Frankrike och Jürgen Elsässer i Tyskland. I någon mån bekräftar de Modins tankar, Sorals analys av ”imperiet” är svår att tänka sig utan inspirationen från Clouscard. Elsässer var på sin tid en av de ”anti-Deutsche”. Oavsett i hur hög grad man delar Modins analys är det i varje fall av värde att ställa sig själv frågan vilka sociala skikt som är mest mottagliga för systemkritiska tankar, vilka som är nödvändiga, och hur man bäst når dem. Det är också ett intressant perspektiv att i den nya klassen se en subversiv potential.
– Plechanov
Modin om dekadens och pöbel
En utbildning har som mål att producera färdiga produkter som lätt kan jämföras med varandra. Den som bildar sig är däremot fri… Ytterst är det fråga om två olika människobilder. Den ena är mekanisk och den andra organisk.
– Modin
Dekadensen i sig är inte positiv, även om den möjligen antyder att ett givet samhälle nu bär på möjligheter till något annat. Intressanta är Modins tankar kring bildning och pöbel. I likhet med de flesta historiska marxister värda namnet försvarar han ett klassiskt bildningsideal. Bland annat skriver han om vikten av att känna historien, och försvarar personligheten mot medelmåttigheten. Han vänder sig med kraft mot den nivellering som är ett inslag i samhällets förruttnelse. Modin skriver:
1960-talet var i Sverige ett årtionde då det höga skulle dras ned i smutsen. Radion bidrog med Radio Mosebacke, som på ett ytplan drev med den aristokratiska och högborgerliga kulturen. Andan i programmet var rent destruktiv… radio Mosebacke myntade uttrycket ”finkultur”. Det har spridit sig som en löpeld och har medfört att bildningsnivån har sänkts. Kraven på att alla måste kunna förstå och att alla måste få vara med har slutat med en katastrof. Skolor och universitet har tillbakabildats på den demokratiska arbetarrörelsens initiativ.
Modin konkretiserar också på ett givande vis det dekadenta samhället, genom en analys som utgår från motsatsparet ”folk” och ”pöbel”. Pöbeln saknar ”ära och heder… värdighet och moral”, folket har dessa egenskaper. Pöbeln strävar neråt, folket uppåt. Modin noterar att moralen delvis varit densamma i alla sociala skikt, man fick inte stjäla eller ljuga, man skulle vara ”hel och ren”. Men nu pågår en medveten ”pöbelifiering” uppifrån. Modin tar upp sådant som hur den lägsta gemensamma nämnaren ses som viktig, hur mediokratin breder ut sig både som realitet och ideal. Han skriver elakt men träffande:
I Sverige har det gått så långt som att den demokratiska arbetarrörelsen har blivit könlös, eftersom den vid alla möjliga och omöjliga tillfällen klär sig i träningsoverall, som får dess medlemmar att se ut som jättebäbisar. Det är bara nappen som saknas.
Modin fångar här en aspekt av samhällsförsämringen det sällan talas om, nämligen den kulturella och socio-moraliska. Det kan tyckas reaktionärt och löjeväckande att identifiera ”sedernas förfall”, men ett samhälle där språket blir mer primitivt, där säten inte med självklarhet lämnas åt äldre och småbarnsföräldrar, där insikten att man råkar bära mjukiskläder offentligt inte väcker anfall av skamkänslor, där kvällspromenaden avbryts av horder av skränande och berusade barn, et cetera, är inte på något sätt ett bättre samhälle. Detsamma gäller populärkulturen, där kvällstidningarna är i full färd att förvandla sig till porrtidningar för imbeciller, där Nicki Minaj skriver musik om sin bakdel, och där Stig Larssons dumdryga propagandahistorier betraktas som skönlitteratur. Idiotin och bristen på hyfs breder ut sig likt en översvämning, men vi pratar sällan om det. Istället tycks strävan mot den lägsta gemensamma nämnaren betraktas som något positivt, samtidigt som oförmågan att skilja på ”folk” och ”pöbel” breder ut sig. Ärligheten i samhället är också på reträtt, med fifflande makthavare som inspirationskällor. Alla dessa tendenser slår hårdast mot ”vanliga människor”, överheten har kontakter och andra resurser som gör att dess medlemmar lättare kan hålla konsekvenserna ifrån sig. Om detta har bland annat Dalrymple skrivit, familjen och moralen skyddar främst arbetar- och underklassen.
Modin noterar att pöbelifieringen inte är begränsad till någon specifik klass, den drabbar både över- och arbetarklassen. Hur bemöter vi då denna dekadens? Modin har några råd. Dels bör vi bryta med medelmåttigheten som ideal. Han skriver:
När en normal svensk skall definiera sig själv, ”folket” eller ”vanligt folk” tecknar han en bild av moraliskt och intellektuellt lågt stående personer… Vi bör därför definiera oss uppåt, inte nedåt. Endast så sker utveckling. Nivelleringen av såväl former som innehåll leder inte framåt.
Här förs tankarna till traditionalister som Evola och till Orwells ”common decency”. När man strävar uppåt, efter att vara ärlig och stabil, kan man också bli något av ett föredöme för människor i sin omgivning. Ett samhälle som strävar uppåt är också svårförenligt med det nivellerande och vulgäregalitära, det finns i det en hierarki mellan olika värden.
Kampen för ett bättre samhälle leder också enligt Modin till bättre seder. Han noterar att ”människor som tar strid för sina rättigheter får tillbaka sin moral och värdighet. De som knyter näven i byxfickan i stället för att kämpa mot orättvisan är däremot trälar och reser sig aldrig på egen hand.”
En annan möjlig, men på flera sätt riskabel, strategi är att lyfta fram pöbeln i all dess skrattretande ynkedom. Slavoj Zizek, även han en nytolkande marxist, har skrivit att man underminerar totalitarismen inte genom att göra narr av Ledaren utan genom att vända sig mot Folket. Det är som synes inte oproblematiskt, men så tycks heller inte Zizek skilja mellan Folk och Pöbel. Det är pöbelifieringen som ska befinna sig i fokus, inte det folk Orwell förknippade med common decency. Att det går att verbalt massakrera pöbeln till siste man och samtidigt ha riktigt roligt demonstrerar den danske esoterikern och kultförfattaren Erwin Neutzsky-Wulff i den roliga essän Opkomlingen. Neutzsky-Wulff är intressant på flera sätt, men här är han dessutom lika träffsäker som en prickskytt och föredömligt underhållande. Avslutningen är också intressant för traditionalister:
Det eneste, opkomlingen hader og frygter, er aristokraten, der ser hans røde røv, lige meget, hvor højt han kravler op i træet. Han er ikke inviteret, og hvis man inviterer ham, kommer han ikke.
Man glemmer, at den virkelige overklasse er og altid har været et militæraristokrati, der ikke let lader sig imponere. På et tidspunkt kommer de voksne hjem.
Sammantaget visar Modin alltså hur den marxistiska verktygslådan kan användas på ett nytänkande och fruktbart sätt. Han för flera gånger tankarna till just den tidigare nämnde Soral, så skisserar de båda en politisk allians bortom de gamla höger-vänster-gränserna och så har de båda identifierat de gamla hantverkarna som en viktig grupp i den tidiga arbetarrörelsen. Soral talar om ”Gauche du travail, Droite des valeurs”, Modin identifierar en möjlig allians av humanister i bred mening. Analysen av dekadensen är också fruktbar, inte minst då den knyts både till utvecklingen i ”den materiella basen” och till intressen hos överheten. Detta kan dels konkretisera den, dels göra gamla marxister i gemen mer mottagliga för Modins och Plechanovs insikter. Det torde kort sagt finnas mycket av värde hos Modin, oavsett vad man har för politisk bakgrund. Traditionalismen antyder en lösning på dekadensen, genom organisk solidaritet, kort sagt en solidaritet som å ena sidan är reell och å andra sidan inte egalitär. En sådan lösning kan inte 1968 års ideologier erbjuda, i normalfallet är de inte ens medvetna om problemet.
Achilleshälen i Plechanovs relativt optimistiska perspektiv är annars att i en tid av dekadens och patokrati är även de rörelser som kämpar om makten anfrätta av den, vilket illustreras av hur det gick i bland annat Frankrike, Sovjet och Tyskland. Det är en gordisk knut svår att lösa, när människomaterialet drabbats av dekadens är totalitarismen i varje fall inte att rekommendera. Parallella processer där folkets moraliska kapital, deras common decency, sätts i centrum samtidigt som metapolitisk och metakulturell praktik identifierar både problem och föredömen, kan vara del av en lösning. Det rör sig då om en populism som inte okritiskt litar på vare sig storkapital eller stat, utan där lokala lösningar och direktdemokrati står i centrum. Ett fruktbart perspektiv erbjuder i varje fall Modin, både vad gäller begreppet dekadens och ansatsen att till den nya klassen knyta ett positivt politiskt alternativ.
Vi hittar flera texter av Modin här: Ny Tid
Gamla nummer av Salt införskaffar vi bland annat här: Arktos
Texter av Modin
Pöbel i frack
Problematisk historielöshet
Upplösning, dekadens och historien som en spiral
Godhetsmonster
Relaterat
Den nya syntesen – Modins artikelserie på Björnbrums blogg
Modins läsarbrev på Björnbrums blogg
Swedish Dissident – Ulf Modin
Max Nordau – Degeneration
Om skribenten: Joakim Andersen
