Göra sig dum – eller inte?

Aktuellt, Geopolitik, Indo-europeana, Invandringspolitik, Politik, Samhälle

En förklaring till varför vi indoeuropéer har relativt sett svagare kollektiv identitet än andra folkgrupper. – Om vi ut­går ifrån att de indoeuropeiska folken generellt sett är intelligentare, kunnigare, kreativare och driftigare än andra folkslag (”Ge mig belägg för detta upprörande påstående!” Öppna ögonen!) kan detta förhållan­de vara en del av förklaringen till de svårigheter att bejaka sin identitet och försvara sin rätt att existera som allt flera av dessa folk numera visar sig ha. ”Hur då? Förklara! Det låter paradoxalt.” Grundtanken är följande: ju intelligentare eller, bättre uttryckt, ju mentalt rikare utrustad en människa är desto mer kommer hon att uppfatta av världen runt om sig, desto mer kommer hon att se av dess mångfald och komplexitet, desto fler nyanser och individuella variationer kommer hon att urskilja, desto fler orsaks­samband kommer hon att lägga märke till och vilja utforska – desto rikare och mer sammansatt kom­mer hennes relation till världen att vara. Kort sagt: ju intelligentare en människa är desto rikare och större är livet och världen för henne, desto vackrare och värdefullare. Märk väl: livet kommer inte bara att förefalla henne rikare utan också att vara det, ty världen blir till i vårt samspel med den. Detta innebär bl.a. att den indoeuropeiska människan i sina mellanhavanden med andra folk ser fler av deras unika egenskaper och företräden och uppfattar mer av de individuella variationer de uppvisar än vad andra folk gör i motsvarande relationer. Hon uppfattar m.a.o. i högre grad det individuella och unika hos de människor hon möter, oavsett om de tillhör hennes eget folk eller något annat. Det främmande är för henne både främmande och bekant, eftersom hon i det på en gång ser det annorlunda och sig själv tyd­ligare. Den intelligenta människan lägger större vikt vid det individuella, vid den unika karaktären och personligheten, och vid själen bakom detta. Givetvis ser hon folk och folkgrupper också, det som är gemensamt och kännetecknande för kollektiven, men medan de intellektuellt och kreativt mindre rörliga folkens fokus ligger på det som är gemensamt för gruppen, på den kollektiva identiteten, ligger det rör­ligare folkets fokus i högre grad på den individuella identiteten. Följaktligen kommer den intelligentare människans och det intelligentare folkets känsla för och värdering av kollektiv identitet, av folket som kollektiv gemenskap och kraft, att vara relativt sett svagare än de andra folkens. Den behöver inte nöd­vändigtvis vara svag i absolut mening, den kan tvärtom vara stark, men den är mer sammansatt och ny­anserad och öppnare för upptäcker och förändringar. Så länge folken lever geografiskt åtskilda, vart och ett i sitt eget land, så länge de kan skydda sig bakom naturliga gränser – floder och berg, stora hav och vidsträckta grässlätter – och kontrollera sina kontakter med andra folk med någorlunda enkla och kost­nadseffektiva medel, utgör dessa skillnader i självuppfattning och självförhållningssätt inga allvarligare problem, och indoeuropéernas starkare kreativitet och kunskapsförmåga, större djärvhet och energi kommer bara att ge dem stora och växande fördelar gentemot övriga folk. De skulle om de så ville kun­na konkurrera ut dem som ett innovativt och effektivt privat företag konkurrerar ut ett idéfattigt och illa skött statligt bolag, ja, de skulle rentav kunna eliminera dem. Upptäcktsresorna och kolonialiseringen av världen är jämte den tekniska och vetenskapliga utvecklingen tydliga vittnesbörd om denna potential. Det är bara det att ett sådant handlingssätt står i motsats till de indoeuropeiska folkens grundläggande känsla för värdet av mångfald och komplexitet hos tillvaron. (Den som nu känner en obetvinglig lust att dra fram européernas misstag och missgärningar, vilka utan tvekan är många och stora, kan lämpligen först fundera en stund över hur världen skulle ha sett ut om det istället hade varit andra folk som hade upptäckt och kolonialiserat den: araberna, turkarna, bantufolken eller pakistanierna? Ja, vad som händer när araber och turkar erövrar andra länder vet vi ju faktiskt.) Vad vi européer gjorde var att knyta sam­man de olika delarna av världen och underlätta transporter och kommunikationer mellan dem – ett pro­jekt som så småningom skulle visa sig ha vissa avigsidor för vår egen del. Indoeuropéerna vill likt bar­net upptäcka och förstå, de vill utveckla sig och berika sig, inte utöva makt för maktens egen skull, och de vill egentligen inte skada eller förstöra något, eftersom vad de först och främst är intresserade av är att uppfinna och utvinna, bygga upp och expandera. Det är bara bland indoeuropéer som den galet djärva idén att upptäcka och kolonialisera rymden kan uppstå. Likt Arjuna på sin stridsvagn hyser vi medkänsla inför våra demonkusiner därför att ju också de är liv och en del av livets rikedom. Det är först när guden Krishna förklarar för Arjuna att han har en högre plikt mot världsordningen som han förmår handla igen och använda sina vapen. Men när en folkgrupp med högre intelligens och sensibili­tet och en därmed förbunden, enligt hypotesen, svagare kollektiv identitet ska leva tillsammans med andra folkgrupper inom gemensamma gränser och i samma samhällsorganisation, med folk som dels har lägre intelligens och sensibilitet och dels starkare känslor för den kollektiva identiteten och dess be­tydelse (den lägre intelligensen är en positiv faktor bakom den starkare kollektiva identiteten och har där­för i många sammanhang ett överlevnadsvärde, men den innebär också rent praktiska problem i mellan­havandena med ett intelligentare folk, i synnerhet inom ramarna för ett kulturellt och teknologiskt avan­cerat samhälle som har frambringats av det intelligentare och driftigare folket), då kan det intelligentare folket på sikt få stora problem med att hävda sin ställning, ja, rentav med att överleva, i konkurrens med de kollektivt starkare folkgrupperna. Men vad ska det intelligentare folket göra åt den saken? Bli dum­mare? Det har ju sin syn på livet och världen. Det är en dyrbar och oersättlig del av dess identitet. Att offra den är detsamma som att offra sig själv. Att överleva på det sättet är värre än att överleva som slav, för det är att överleva i förvanskad och förfalskad form. Det är m.a.o. att inte överleva alls. Om det lig­ger något i mitt resonemang kan detta vara en förklaring till varför ”vita” folk inte kan sammanleva med ”färgade” folk på ett ”jämlikt” eller ”demokratiskt” sätt och varför det inte går att göra någonting åt den saken – såvida det vita folket inte väljer att upplösa sig självt och gå under, vilket av en hel del att döma tycks vara det val som majoriteten av de vita folkens nuvarande ledare har fattat för deras räkning. För att överleva måste vi vita folk alltså separera oss geografiskt från andra folk. Vi måste ha ett eget land, och vi måste detta i högre grad än andra folk, därför att vår kollektiva identitet är svagare. Vi måste kom­pensera vår relativa inre svaghet med detta yttre skydd. Vi måste alltså till varje pris hålla på vår rätt till vårt land. Vårt land är för oss detsamma som vår överlevnad. Några av de användbaraste argumenten idag för denna rätt borde vara de färgade folkens på allt fler sätt och i allt mer dramatiska former ut­tryckta rasistiska syn på andra folk, inte minst på vita, samt deras ”patriarkala” inställning till förhållan­det mellan män och kvinnor. De färgade folkens kulturer är generellt sett mer rasistiska och kvinnoför­tryckande än de indoeuropeiska kulturerna. Dessa kulturella drag har fascinerande nog tusenåriga rötter, vilket talar för att biologiska faktorer är inblandade. Det finns exempel på extrem rasism hos folk som turkar och somalier och hos bantufolken i södra Afrika och på extremt kvinnoförtryck i åtskilliga mus­limska länder. (Vad är det som är orsak och verkan här? Är det islam som är kvinnoförtryckande eller appellerar islam i särskilt hög grad till kvinnoförtryckande kulturer?) Eftersom rasism och kvinnoför­tryck tillhör de största tabun i det moderna västerlandet kan man tycka att ökad kunskap om rasismen och kvinnosynen hos de utomeuropeiska invandrarna borde kunna fungera som en verksam varning och ett uppvaknande för många naiva och förvirrade européer. En tredje sak som omges av starka ta­bun, inte minst bland oss nordeuropéer, är djurplågeri. (Hade vi svenskar fått gradera olika tabun är jag ganska säker på att det skulle visa sig att tabut mot djurplågeri är betydligt starkare hos oss än rasismta­but. Dessutom har ju rasismen även en positiv sida i stoltheten över den egna rasen, det egna folket, över att vara den man är. Lika litet som patriotism måste slå över i chauvinism behöver rasstolthet slå över i rashat. Sund och balanserad stolthet över det egna folket och det egna landet är tvärtom det bästa skyddet mot aggressiv nationalism och negativ rasism. Den starkt ressentimentdrivna BLM-rörelsen är ett indirekt belägg för detta.) Sadistiskt och meningslöst djurplågeri – ihjälsparkade igelkottar och torte­rade katter – förekommer oftare än man vill tro bland yngre manliga företrädare för de utomeuropeiska invandrargrupperna. I Sverige kan vi i fria media dagligen ta del av hur invandrarna på en mängd upprörande och chockerande sätt demonstrerar dessa aspekter av sin kultur. Rasism och kvinnoförtryck är intressanta även ur en annan synpunkt, eftersom de genom sina nära band till människans biologi och till kampen för överlevnaden är ett vittnesbörd om en etniskt grupps eller ett folks utvecklingsnivå. Ju mindre rasistiskt och ju mer jämlikt ett folk och dess kultur är desto högre stående är det. Det finns så­ledes i den politiskt korrekta antirasismen och feminismen en sprängverkan som borde kunna riktas till­baka mot den samhällsnedbrytande vänstern själv. Men, som sagt, att stå högre kan vara farligt i mellan­havandet med dem som står lägre om man inte står på sig! En annan förklaring till de mer sofistikera­de folkens svagare kollektiva identitet kan givetvis vara att de tack vare sin rikare begåvning och större energi skapar organisatoriskt mer välfungerande och materiellt sett mer välmående samhällen, vilket i sin tur bidrar till att göra människorna i dem friare från social krav och mindre beroende av varandra. Detta är väl en mer gängse socialpsykologisk och mindre biologisk förklaring till de västerländska fol­kens belägenhet. Svagheten hos denna förklaring är att socioekonomisk utveckling inom ramarna för en fri marknad snarare gör människor mer beroende av varandra än mindre. Medeltidens och renässansens städer är ett bra exempel på detta – även när de bryts ner av släktfejder och skråkonflikter. (Ja, staten behövs! Men behöver den vara så stor? Hur hindrar man den från att växa?) Den sociala atomiseringen och den destruktiva individualismen i västvärlden har mera med ”välfärdspolitik” och socialism/socialli­beralism och andra störningar av den fria marknadens verkningssätt och relationer att göra än med ”ka­pitalismen”. Utan penningekonomi och kapitalackumulation inget handlingsutrymme för ”världsför­bättrarna”, det är förstås sant, men det gör ju inte pengarna skyldiga till världsförbättrarnas dåraktighe­ter och förbrytelser. Att göra den fria marknaden och kapitalismen, det mest mångsidiga och dynamiska ekonomiska system som någonsin frambringats, skyldigt till motbjudande fenomen som valutaspeku­lanten och ”välgöraren” Soros och hans gelikar är som att göra vapenindustrin skyldig till Islamiska sta­ten. Profeten och hans anhängare mördade politiska motståndare och oliktänkande lika bra med svärd och pilbåge för runt 1.400 år sedan som IS gör idag, och Soros hade varit en lika girig och hänsynslös individ om han hade fötts i det antika Rom istället för på 1900-talet.