Politisk korrekthet är expansionistisk. Uppnådda mål är aldrig nog, det finns alltid nya ord att bekämpa, nya former av diskriminering, nya sociala sfärer att invadera. Så har vi de senaste åren sett hur bland annat black metal ansatts av kraven från de politiskt korrekta, inget får längre vara opolitiskt (det är fortfarande okej att göra musik om Djävulen, blod och död, men gränsen går vid felaktiga åsikter, även om de hålls hemliga). En sfär som på allvar tycks ha blivit föremål för denna expansion är gamerkulturen. Det är en huvudsakligen manlig sfär, det har sagts att för varje kvinnlig hardcoregamer finns det sju manliga.

GamerGate

And yet, to the confusion of the troublemakers, barking orders and concocting bogus allegations of misogyny have not yielded results.
– Milo Yannopoulos

Gamergate kan betraktas ur både ett genus- och ett klassperspektiv. Vi börjar med genusperspektivet. Under en tid har anklagelser om bristande genus- och HBTq-perspektiv riktats mot gamerkulturen, man kan nämna Aftonbladets spelavdelning som ett exempel på detta. Exempelvis kan man citera recensenten Jonas Högbergs ord om ett spel han inte hunnit spela innan han på grund av genusperspektivet ville betygsätta det:

I det läget var jag redo att sätta ett minus på ”Hyrule warriors” – innan jag ens spelat det.

Här har alltså funnits en latent konflikt mellan speljournalister och gamers. Den blev manifest när det framkom uppgifter som tycktes visa att en kvinnlig spelutvecklare både ”gått sängvägen” och fått fördelar, cover-up och beskydd på grund av sitt kön. Det framkom också uppgifter som tycktes visa att ett par kvinnliga gamers utnyttjat falska hot och falska påståenden om sexism för att vinna fördelar (jag skriver som synes ”tycktes visa”, det intressanta är inte personerna eller vad som faktiskt hände utan den konflikt det lett till). Reaktionerna på denna korruption har varit starka, och bemötts med bland annat anklagelser om misogyni, det talas om ett GamerGate.

Om vi utgår från ett klass- eller mer renodlat maktperspektiv finner vi här en konflikt mellan en liten grupp med tydlig, men i grunden ganska osäker, makt och en större grupp av konsumenter med mer diffus sådan. På ena sidan har vi speljournalisterna och de strukturer de ingår i, på den andra större delen av gamerkulturen. Det finns här en ideologisk aspekt, speljournalisterna har i hög grad anammat den politiska korrektheten, ”1968 års idéer”. De har samtidigt lierat sig med en grupp som i hög grad är extern vad gäller gamersfären, nämligen akademisk och radikal feminism.

Men det tycks inte främst vara deras val av ideologi som väckt reaktioner hos en del gamers (och trots beskyllningarna om ”misogyni” har även en del feminister och kvinnliga gamers valt gamersidan i konflikten). Istället rör det dels inslaget av korruption, dels inslaget av aggressiva krav på ideologisk konformitet (ofta från människor som själva inte ens är gamers). Man reagerar också på att sexistiska hot från enstaka gamers hamnar i ett sådant fokus, samtidigt som hot från andra hållet betraktas som icke-händelser. På samma vis som den snedvridna debatten om ”näthat” i Sverige, där man ignorerar allt näthat från ena sidan för att kunna göra politik av ett samhällsproblem.

Sammantaget är det en intressant utveckling. Den illustrerar också en del av problemen med expansionism. Sun Tzu konstaterar att man måste lämna sin fiende en reträttmöjlighet. Vad gäller de unga män som inte längre har en plats eller en roll att spela i ett samhälle vars offentlighet präglas av politisk korrekthet, är gamerkulturen en sådan reträtt. Att invadera även den kan visa sig ha varit ett misstag. Hittills tycks GamerGate ha vunnit flera delsegrar, något som i dessa sammanhang annars varit ovanligt. Här tycks två faktorer ha spelat in. För det första har de i låg utsträckning angripit feminismen som sådan, för det andra rör det sig om en sfär som inte är särskilt centraliserad. Man kan hoppas att Gamergate leder till att fler gamers får upp ögonen för maktförhållandena i samhället i stort, liksom för problemet med 1968 års idéer och den intolerans de för med sig. Inte minst för att anklagelser om faktiskt maktmissbruk, realpolitik, numera från etablissemanget ofta bemöts med anklagelser om felaktiga attityder, ord och liknande, symbolpolitik.

I längden är politisk korrekthet oförenlig med apolitiska sfärer och apolitisk kultur.

Den hugade läser mer om gamergate här:

Radix – Gamergate and the End of Culture
Factual Feminist – Are video games sexist?
GamerGate — Mænd, der hader kvinder, der hader spil
Breitbart – GamerGate: Angry Feminists, Unethical Journalists Are the Ones Not Welcome in the Gaming Community
Cinemablend – Stardock CEO, League of Legends Devs, Others Support #GamerGate
Gamergate explained
P3 Spel – Gamers till attack
Jordan Ephraim – 10 Things You Need To Know About The #GamerGate Scandal

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.