Svensk arbetarrörelse har glömt stora och viktiga delar av sitt arv. Två exempel på detta är Fabian Månsson och Per Meurling.
Per Meurling (1906-1984) var på många sätt en renegat. Han var borgarsonen som blev kommunistisk intellektuell, han dömdes för landsförräderi och stod bakom Stalin trots Moskvarättegångar och pakt med Hitler. Men han blev antikommunist och socialdemokrat lagom till att kommunismen blivit salongsfähig. Han hade problem med alkoholen och var vän med Johnny Bode (i varje fall ett tag), försvann en tid spårlöst bakom Järnridån, och skrev pornografi. Parallellt med allt detta hann han med att vara en produktiv intellektuell, som bland annat skrev om de Sade, Shakespeare, de fyra väderstreckens religionshistoriska betydelse, den goda tonens pingviner och Geijer. Han har beskrivits som en jobbig och opålitlig människa, en Lokenatur, men borde vara högintressant för en svensk nyvänster. Om inte annat är han kunnig och underhållande att läsa.
Bland Meurlings mer intressanta böcker finner vi en studie om Fabian Månsson (1872-1938), betitlad Fabian Månsson och bondesocialismen. Månsson var en av den unga socialdemokratins viktigaste gestalter, både folkbildare, uppskattad talare och riksdagsman, dessutom en av människorna bakom dagens SSU. Marxisten Meurling inleder studien med att beklaga socialdemokratins bristande känsla för sina rötter, han skriver:
Det är ett ödesdigert tecken på förytligande, om en rörelse glömmer sina uppväxtår, lika ödesdigert som om ett folk glömmer sin härstamning eller en enskild sitt barndomshem.
Redan här anar vi att varken Meurling eller Månsson passar in i den senmoderna fientligheten mot rötter. Istället finns ett släktskap med tänkare som tidigare behandlats på bloggen, agrarsocialisten Strindberg, den svenska fattigdomens skildrare Almqvist, landsbygdens och autenticitetens försvarare Stenbock. Denna strömning löper på många sätt underjordiskt, oberoende av politiska läger, och har omfattat både radikaler som Strindberg och reaktionärer som Stenbock. I någon mån omfattar den också Månsson.
Det för- och det postkapitalistiska Sverige
Hasslö var ett gammaldags, förkapitalistiskt samhälle utan nämnvärd kontakt med den borgerliga överheten, styrt av oskrivna lagar. Folket var fattigt, men ägde en inre förnämitet, som tyvärr saknas i den nutida gottköpskulturen.
– Meurling
Meurling knyter flera sidor av Månsson och hans världsbild till uppväxten bland fiskare och småbönder på Hasslö, en stormpiskad blekingeö. Där fanns mycket av ett äldre Sverige kvar, och i mötet med det borgerliga samhället kom Månsson att uttrycka besvikelse:
När man trädde ut ur en sådan miljö av ärlighet och kraft, blev man snart inte lite desillusionerad.
Månsson upplevde den frikyrkliga väckelsen på Hasslö, Meurling beskriver detta som en demokratisk revolt mot överheten. Frikyrklighetens naturliga politiska fortsättning enligt Meurling var socialdemokratin snarare än folkpartiet, olyckligtvis bidrog antireligiösa strömningar i partiet till att försvåra detta. Själv var Fabian troende, även om han inte alltid var alldeles konform i sin tro (detsamma tycks i någon mån ha gällt hans biograf, Meurling). En tid var han frälsningssoldat, Meurling återger en incident där en grupp ungdomar störde ett möte. Månsson ska då ha rutit:
Nu skall jag be till Gud att i fem minuter få tjäna Satan!
Därefter kastade han ut dem. Han var nära vän med ärkebiskop Nathan Söderblom, och kom med tiden att bli mer positiv till statskyrkan och kopplingen mellan kyrka och stat. Han framstår i Meurlings beskrivning som något av en urkraft, ”kantig och tvärhuggen, idel svensk granit och ingen annan lik”. Han var en mäktig person, hade arbetat som grovarbetare, sjöman och rallare och hade en mäktig stämma och ett målande och drastiskt språk som talare (”hur apan ser ut i ändan syns först, då hon kommit upp i trädet” konstaterade han om karriäristerna i det egna partiet, han kunde också be sina motståndare i riksdagen att ”vet hut! Vet sjudubbelt hut!”). För Meurling är det betydelsefullt att Månsson övervann motsättningen mellan kroppsarbetare och intellektuella, vilket ju var något av ett problem för den yttervänster han själv tillhört. Han hade erfarenhet av båda världar, och kom att bli en framstående historiker. Han var en vän av både försvaret och den allmänna värnplikten, och menade dessutom att man skulle arbeta i jordbruket, på sjön eller i en fabrik innan man kunde avlägga studentexamen.
Meurling beskriver Månsson som en socialist, en patriot, och en demokrat. Det var för honom självklart att socialdemokratin var ”en rent svensk arbetarrörelse”, bland annat i jämförelse med Moskvatrogna motsvarigheter, och han betraktade partiet inte bara som ett parti för arbetare. Hans politiska ideal fanns i den svenska historien. Månsson var demokrat, men det var en närmast aristokratisk demokrati han föreställde sig, ”uppburen av stolta och självständiga män, fattiga eller inte”. Han intresserade sig mycket för medeltiden och inte minst kampen mellan Gustav Vasa och Nils Dacke (som pseudonym använde han en period just Dacke). Meurling skriver att ”hans ideal var den gamla hedniska bondekommunen, som förstörts av kungamakten i förbund med den katolska kyrkan, och vars spår han, övertäckta av det uppkommande feodalsamhället, fann i de gamla landskapslagarna”. Intressant är att han samtidigt intresserade sig för landskapens historia och identiteter. Han höll smålänningarna högt för deras kamp ihop med Dacke, och menade att Dackes anhängare sökt sig till Blekinge och Hasslö.
En historiskt svensk inställning av oberoende går genom Månssons socialism. Så skriver han i en dikt som närmast andas medeltid och bondeuppror men där även vikingen anas:
Jag skulle bli slav? Nej, så djävlar anamma!
Om biltog och brödlös jag blir gör detsamma,
men frihet skall kämpa om fädernas jord,
så länge en man mäktar öppna ett öga,
så länge en trasa finns kvar av de höga,
de trotsiga, skumtäckta klippor i nord.
Men detta oberoende omöjliggjorde inte solidaritet och gemenskap. I sina studier av historien kom Månsson att spåra bondekommunen, ”bykommunismen”, tillbaka till germanerna och folkvandringarnas tid. I hög grad är Sveriges historia en historia om kampen mellan denna bondekommun och den framväxande herrestaten. Per Engdahl identifierar en allians mellan bönder och kungar, men för Månsson ingår kungar, kyrka och adel i en gemensam överhet (även om han hade ett drag av hjältedyrkan och kunde fås att tala gillande även om Karl XII).
Han ägnade sig åt historiska studier, och skrev också romaner om Vasa och bondeupproren mot honom. I Gustav Vasa och Nils Dacke låter han prästen Didrik summera sin syn på konflikten:
Ty odalbondens hävstång till makt liksom hans försvar emot förfall hette gemensamhet och denna samegendom fick icke rubbas… Alla voro de fria män, vapenföra, intagna i häradets gemenskap, med de rättigheter och skyldigheter som av ålder utmärkt den frie mannen. De talade och beslöto vid tinget, deras samhälle var självrensande. Det behövde inga fjärdingslänsmän eller tyska knektar. Den som ärelöst förbröt sig emot gemensamheten dömdes ut ur häradet och kom icke gärna mer igen om han icke var en vettvilling.
Flera av bokens karaktärer beskriver Vasa som en Belsebub, och om man utgår från Månsson var hans enande av Sverige en nationell och social katastrof. Något som kanske antyds av användandet av tyska legoknektar för att besegra bönderna.
Vad vi finner hos Månsson är alltså en socialism förankrad i historien och nationen, en socialdemokrati som inte är representant för en viss klass utan för folket i sin helhet. Det är en socialism förenad med en odogmatisk religiositet och en positiv syn på både frikyrklighet och statskyrka. Det är ett motstånd mot bolsjevismen, och mot en överhet som saknar känsla för solidaritet och rättvisa. Sammantaget är det en värdefull inspirationskälla. Detta gäller även Månssons förkastelsedom över sin tids överklass, på sitt sätt besläktad med teorier om ”eliternas rotation”:
Det är hela denna klass, som nu är vägd på en våg, prövad i nödens stund och funnen för lätt. Den har för litet samhällskärlek, för litet rättrådighet, för litet hjärta, för mycket matlust, för mycket lust efter rikedom, för dålig uppfostran över huvud taget. Dess makt måste avlösas av de djupa ledens makt.
Intressant är även att Meurling i studien av Månsson i så hög grad återknyter till svensk radikalhöger (vi kommer så småningom att ha anledning att återkomma till hans studie av Marx och Geijer). KG Ossiannilsson dyker upp, socialdemokraten som blev nationell, även om Meurling inte uppskattar denne (kanske kände han igen sidor av sig själv hos Ossiannilsson). Så gör även Vitalis Norström, vars kritik av masskulturen Meurling inte finner irrelevant. Den är relevant nog för att han ska bemöta den, och skriva att ”i grund och botten finns det nog ingen motsats mellan den masskultur som arbetarrörelsen utgör, och en utpräglad personlighetskultur, i varje fall ingen principiell och oöverkomlig”.
Här finns, i både Månsson och Meurling, kort sagt verktyg för en värdefull ideologisk utveckling. Det för tankarna till heterodoxa socialister som Polanyi och Landauer, men även som sagt till inhemska strömningar som den ovan nämnda agrara och den radikala höger som under tidigt 1900-tal strävade bortom klassamhället (Engdahl med flera). Samtidigt bör man vara medveten om att det finns en inbyggd motsättning mellan överhet och oberoende folk i det socialdemokratiska projektet, den torde idag ha blivit manifest. Genom sin kontroll av staten framträder en ny överhet, och en ny konflikt mellan folket och en klass, ”prövad i nödens stund och funnen för lätt”. I den konflikten kan Månsson och Meurling bidra med inspiration och koppling till historien.
Relaterat
Hasslönätet – Fabian Månsson
Hans Lagerberg intervjuas om sin Meurlingbok
Om skribenten: Joakim Andersen
