Högt och lågt. Vackert och fult.
Just som jag går och begrundar de båda svartglänsande korpar som följt oss under vår dagsvandring högt uppe i bergen ondgör sig den genustroende kvinnan i resesällskapet över Islands motsvarighet till Herr Gårman, ni vet: den yttersta symbolen för Könsmaktsordningen. Jag fnyser irriterat, ryckt ur mitt kontemplerande. Jag har lovat mig själv att undvika alla politiska diskussioner under den här resan för att inte bli osams med allt och alla, men ibland kan jag bara inte behärska mig. Nästa dag ger hon igen med råge.
Kanske bidrar det karga och dramatiska landskapet till känslosvallet. Här på den södra delen av ön finns stora, Mordorliknande lavaslätter, ointagliga för allt utom mossa och de rör och kraftledningar som dragits från något avlägset och exploaterat vattenfall eller källa. Det ryker på sina ställen, svavelosande, som av ruttna ägg. Sedan 1930-talet har tekniken att utvinna värmen från dessa bubblande källor och leda det heta vattnet i långa pipelines ovan mark utvecklats. Vulkanön ligger som bekant på gränsen mellan två kontinentalplattor och marken rör sig, så rörledningarna står på hjul för att inte brista i de återkommande jordbävningarna.
För länge sedan fanns det stora björkskogar på ön, men de enda träd man ser idag är nyligen inplanterad och snabbväxande alaskapoppel, främst runt bebyggda områden. Men många ser den som en främmande och oisländsk art, en styggelse.
Jordbävningar och brist på virke torde också vara bidragande orsaker till att landsbygdens hus i allmänhet är mycket enkla, för att inte säga fula. Lavasten går inte att bygga av och folk bor således i fyrkantiga betongbaracker, klädda med korrugerad plåt. Byarna ser ut som små kåkstäder, tillfälliga läger, till synes slumpmässigt utspridda i landskapet. Det är svårt att skilja garage från bostad. Men vad gör det när både havet och de vulkaniska bergen bildar en bedårande fond? Kontrastrikt är ordet (och någon aska syns inte till, för den som nu undrar).
Jag hade nog väntat mig något mer… turistvänligt pittoreskt. Närheten till u-landet Grönland märks. Nästan alla har terrängbil och bussarna går oregelbundet. Samhället vi övernattar i har något nybyggaraktigt och krasst över sig: några raka gator, små vanskötta trädgårdar och så dessa baracker. Något centrum eller äldre bebyggelse finns inte. Växthus är vanliga, men flera har rasat och risken att trampa i glasskärvor på ödetomterna är överhängande. Är det krisen?
Island är nämligen i det närmaste bankrutt. En genomkorrumperad bankdirektör flydde landet och är nu efterlyst av Interpol, vilket kanske tyder på att han bara är en umbärlig underhuggare. Han och några andra bankirer körde tillsammans med förra regeringen landets ekonomi i botten. Europeiska centralbanken vill inte hjälpa och Storbritannien har fryst enskilda islänningars tillgångar i brittiska banker för att inte dras med i krisen, detta med hänvisning till de nya antiterroristlagarna. Så praktiskt. Ännu en gummiparagraf.
Islänningarna själva rasar mot detta och hukar under lån, inte minst på bostäder, som togs före krisen och som nu stiger, alltmedan det som belånats tvärdyker i värde. Och i Reykjavik – vars stadskärna faktiskt är mycket tilltalande – står flera stora nybyggen tomma och ödsliga.
Jag beställer en Guinness på en av de många pubarna.
– Tyvärr, den är slut, svarar den något skamsne bartendern. De har slutat leverera till oss. Men jag har något här som kanske funkar. Jag tror det är kinesiskt öl. Du får provsmaka innan du köper.
Jag avstår och tar en isländsk stout i stället. Man vill ju stödja den lilla inhemska produktion som ännu finns. Gott är det i alla fall, liksom valbiffen tidigare på kvällen. Valkött smakar som en mycket mör men översaltad oxfilé och är mäktigare.
Och på tal om val: demokratin i republiken Island har blivit en veritabel fars. De gängse social-liberala partierna, som liksom i Sverige turats om att vanstyra landet, har sedan finanskraschen inte något större förtroende hos befolkningen. En populär komiker startade Bästa Partiet som ett skämt, men folk röstar på det eftersom läget inte gärna kan bli värre än det är. Partiet kan komma att ta mandat i nästa Alltingsval.
Och parallellt med Eurovision-omröstningen pågår kommunalvalvakan i Reykjavik. I pub-teven zappas det mellan det ena och det andra. Skojpartiet står som segrare och Tysklands låt vinner. Eller om det var tvärtom? Skit samma, skådespel som skådespel.
Nattlivet här är energiskt. Eller natt förresten – solen går nätt och jämnt ner under sommaren och mörkt blir det inte. Människorna, mest ungdomar, festar som om en morgondag inte fanns, och kanske känner de just så. De är klädda som ungdomar i andra europeiska städer och det är bara turister som har stickade tröjor. Men kvinnorna motsvarar sitt skönhetsrykte. Gnistrande, isblå ögon ihop med markerade anletsdrag och stolt hållning vittnar om en inre, potentiell styrka, i alla fall hos många. Exotiska inslag finns förstås, men de är just exotiska, inte som i Sverige en allt mer dominerande del av gatubilden. Kanske bidrar öns isolerade läge till detta, i alla fall ett tag till…
Befolkningen lär vara till ca 30% av keltiskt ursprung, från de irländare och skottar som med eller mot sin vilja kommit hit under århundradena. Resten är nordiskt och, skulle jag tro, en nypa inuit.
Jag uppfattar islänningen i gemen som mycket öppen och tillmötesgående. Det är lätt att få kontakt och påfallande många kan svenska. Det känns lite märkligt att träffa ett ”nytt” broderfolk så här, på en plats som till stora delar påminner om något ur en postapokalyptisk SF- eller fantasyfilm. Ett i sanning nordiskt land, nära, avlägset, likt, olikt. Det berör och förbryllar mig.
***
Någon gång på 700-talet e. Kr. reste de första människorna hit från Irland, men bosatte sig inte permanent. Det gjorde däremot en färing och en skandinav (typ svensk) på 800-talet. Därefter följde norrmän i större skaror och befolkningen ökade mycket snabbt. 1292 ingicks union med Norge. Danskarna tog i och med Kalmarunionen år 1397 över styret och det varade ända fram till 1918 då viss självständighet gavs. Under andra världskriget var ön ockuperad – av Storbritannien alltså… Den 17 juni 1944 utropade sig Island till republik och firar sin nationaldag just idag.
Den vackert belägna klippformationen Þingvellir var länge den plats där stamhövdingarna (och deras stora följen) samlades årligen för att avgöra viktiga frågor. År 1000 röstade man för att Island skulle bli kristet och övergången skedde relativt smärtfritt om än gradvis. Väldiga stavkyrkor byggdes av importerat trä. Numera finns ingen av dem kvar och idag är flertalet kyrkor liksom husen av betong. Den ”nya” domen och landmärket Halgrimskirkja i Reykjavik är inget undantag och inger mig blandade känslor. Pampig ja; vacker njae, inte i verkligheten. Lite som ett CeauÅŸescu-palats, men insidan är harmonisk och ljus och statyn av öns egen upptäcktsresande viking Leif Eriksson är elegant infogad framför entrén. Symboliskt, måhända.
Just den fornnordiska historien är något som gärna lyfts fram. I huvudstaden finns flera andra vikingastatyer och fasadreliefer med fornisländska motiv och kopplingen bakåt i tiden känns betydligt mer självklar här än i Sverige, där sådant mest har ett kuriöst värde för flertalet. Av alla nutida språk är det isländskan som ligger fornnordiskan närmast och lånord undviks i det längsta. Toalett heter snyrting, för att ta ett lustigt exempel. Det är lätt att inbilla sig att tiden stått stilla här och att ön bara domesticerats som hastigast under de senaste årtiondena.
***
Ja – islänningarna är ett segt och härdat folk. Förhoppningsvis kommer normupplösningen inte att få riktigt samma strypgrepp om deras karga nation som den fått om övriga Norden.
Korparna flyger i bergen, som de alltid gjort och alltid kommer att göra.
Dit vill jag, igen.
// Styrka och värdighet
Nilrik
Om skribenten: Henrik Lind
