Att vara en del av 1968-rörelsen var, om man tar del av minnen från människor som var med när det begav sig, en på många sätt givande upplevelse. Man upprördes över de uppenbara orättvisorna och förtrycket i världen, och man gjorde detta tillsammans med mängder av andra människor. Hunter S. Thompson skriver i Fear and Loathing:

There was madness in any direction, at any hour. You could strike sparks anywhere. There was a fantastic universal sense that whatever we were doing was right, that we were winning…

And that, I think, was the handle — that sense of inevitable victory over the forces of Old and Evil. Not in any mean or military sense; we didn’t need that. Our energy would simply PREVAIL. There was no point in fighting — on our side or theirs. We had all the momentum; we were riding the crest of a high and beautiful wave…

Lasse Wilhelmson har summerat det hela i orden:

Solidariteten, glädjen, musiken, teatern, hoppet om en bättre framtid för alla, insikten om kapitalismens avigsidor och imperialismens oförsvarbarhet blev den ljusa sidan i denna rörelse som hoppades på en bättre värld för alla förtryckta. Känslan av att framtiden var vår, bar upp rörelsen.

Kombinationen av att stå för det Nya, att representera det sanna och goda, och att dessutom göra uppror mot ett föråldrat och tråkigt etablissemang, torde ha varit kraftfull. Men sedan dess har 68-rörelsen, i bred mening, ”segrat ihjäl sig”. Man har gjort ”den långa marschen genom institutionerna”, och kan numera inte ens med en stor portion fantasi anses ”göra uppror”. Kapitalismen har man försonats med, numera sparkar man oftare nedåt, mot de infödda arbetarklasserna.

Turn On, Tune In, Drop Out

Dessa fakta tar bloggaren med det politiskt något inkorrekta namnet The Anti-Democracy Activist fasta på i en läsvärd artikel betitlad Turn On, Tune In, Drop Out. Men i artikeln vänds perspektiven, TADA skriver:

This leftist culture has become the absolutely dominant mainstream culture in not just the United States, but all of the West… And where does that leave the right? It leaves it in a position that’s…

…well, that’s a hell of a lot of fun, actually. Because we are the counterculture now.

Vänstern besegrade ”the Man”, och som följd av det blev den ”the Man”. Och inte vilken ”the Man” som helst. TADA skriver:

A more moralizing, censorious, hectoring, endlessly instructive bunch of tut-tutting know-it-all pearl-clutchers you could not find anywhere.

Dan Park, och många andra, är i Sverige bevis på att det här är en ”Man” som inte ens har förmågan att ta ett skämt. Allt ska underordnas politiskt korrekt moralism, namn på bakverk framstår som uttryck för främlingsfientlighet, pronomen måste göras mer inkluderande, kritik mot etablissemanget tolkas som förtäckta rop på folkmord, seriehjältar ska byta både kön och ras, privata konversationer ska offentliggöras, et cetera et cetera. Vi har kort sagt en ny moralpolis, nya ”ideologins vakthundar”, och de är inte bara tråkigare utan även mer repressiva än sina föregångare (deras föregångare släppte trots allt, i diverse liberala friheters namn, in dessa tråkmånsar i sin värld, något som numera sällan återgäldas). För den nya moralpolisen är inget apolitiskt.

Men TADA ser detta som en möjlighet snarare än enbart ett problem. Vi måste skapa en motkultur, och vi måste ”droppa ut” från mainstream- och masskulturen. Här ges ett antal goda råd, bland annat vänsterns gamla käpphäst: ”Kill Your Television”. Vad gäller råden om utbildning tvingas vi konstatera att ”home schooling” i Sverige är både lagligt sett så gott som förbjudet och ekonomiskt sett besvärligt. Privatskolor är det däremot inte. Även här kan vi konstatera att universiteten i många fall är indoktrineringscentra snarare än förmedlare av kunskap och färdigheter. Men även där kan man göra roliga saker.

Recognize that you are the counterculture now. Live it, revel in it – throw off The Man and his constricting, bourgeois mass culture. Stick your finger in his eye, tell the truth, and live the way that you know is best.
– TADA

Att ”droppa ut” från mainstreammedia är en självklarhet, de flesta som läser detta har sannolikt redan kommit en bra bit på den vägen. TADA rekommenderar oss också att reflektera över konsumtion och karriär. Hur mycket behöver vi exempelvis arbeta och konsumera, egentligen? När minskar marginalnyttan av en extra arbetad timma? Lika viktigt är att bryta med det psykologiska behovet av masskulturens godkännande. Detta betyder inte att man ska sluta tvätta sig eller gå i trasiga skor, snarare en insikt att många av detta samhälles normer är osunda och bisarra.

Därefter övergår TADA till att reflektera över hur man kan bygga en motkultur. Det är varken möjligt eller önskvärt att rakt av kopiera vänsterns motkultur, detsamma gäller en återgång rakt av till 1950-talet. Kreativ konservatism är en möjlighet.

…the traditionalist/reactionary movement already has enough intellectuals; what it needs now are artists and poets.
– TADA

TADA erbjuder några fragment på vägen mot en ny motkultur. ”Gör-det-själv” är ett sådant fragment, att lära sig bygga och laga saker, gärna ihop med sina barn. Vad gäller kläder råder han oss att klä oss som det vi är. Män ska klä sig som män, inte som pojkar eller androgyner, kvinnor ska klä sig som kvinnor. Vad gäller musik noterar han att det finns höger- och traditionalistiska inslag i en del metal och folk-musik. Klassisk musik är alltid av intresse. Viktigast är dock att vi utvecklar vår egen estetik.

TADA konstaterar också att vi redan har tillräckligt med intellektuella. Det vi nu behöver är poeter och konstnärer.

Sammantaget är det alltså en både inspirerande och konkret artikel. Den är samtidigt så pass kort att man utan problem kan komplettera den, exempelvis genom att fokusera på kropp och natur som ett inslag i motkulturen. Intresset för kroppen kan ta sig uttryck i att man, som TADA skriver, undviker skräpmat, liksom i att man tränar och lever sunt. Jack Donovan har skrivit mycket om ”the Way of Men”, vår motkultur bör återknyta till forna tiders mannaförbund och överhuvudtaget högre former av manlig gemenskap. Vår motkultur bör också fokusera på naturen, både i praktik och i estetik. Mycket av det människor saknar i sina liv kan idag presenteras som inslag i en ny motkultur, som liv i naturen, ”en sund själ i en sund kropp”, kärlek och familj, manlig gemenskap, et cetera.

Mycket viktigt är dock att man noterar att det handlar om att erbjuda något positivt/affirmativt, snarare än att fokusera på något negativt/reaktivt. Det är tveksamt om människor som förtärs av gnäll och negativitet ens kan bli ”poeter och konstnärer”.

Som TADA summerar det hela:

There could be nothing more enthralling; nothing more fun! And now – right now – is the time.

Vi hittar artikeln här:
The Anti-Democracy Activist

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.