Greve Magnus Stenbock (1911-2007) var på många sätt en svensk reaktionär. Reaktionär såtillvida att han tog avstånd både från maskinkulturen, demokratin och den moderna kulturen. Svensk såtillvida att det hela är förankrat i svensk historia, och har en mycket svensk framtoning. Så tillhör greve Stenbock den strömning där vi även, tidvis, kan placera Strindberg, Geijer och Almqvist, en strömning präglad av skepsis mot industrialismen och mot det moderna, och för svensken ofta skadliga, välståndet. Samtidigt skiljer sig Stenbock från en kämpande traditionalist som Julius Evola, det fanns i Sverige ingen politisk miljö för honom att verka i och han uttrycker sig flera gånger som om han är medveten om att han är ett ”original”, en ensam röst vars funktion är att påminna tidsandan om andra, försummade värden. På så vis påminner han mer om colombianske don Colacho, men utan dennes poetiska kvaliteter.
Stenbock och det autentiska
Jag är ryckt, som en ört ur sin groningsgrund…
– Karlfeldt
Grevens filosofi lägger tonvikten på det autentiska. Ur ett sådant perspektiv framstår det moderna Sverige som en direkt osund miljö. Mot detta ställer han Jones Erik Anderssons skildring i Dalom i helg och söcken av ett ”kärnsvenskt landskap och dess befolkning”. Denna dalaallmoge levde enligt flera hundra år gamla sedvänjor, vilket gav dem en stabil grund. Avsaknaden av sådana rötter, av hembygd och förfäders levnadssätt och sedvänjor, är enligt Stenbock det som gör moderna människor rotlösa. Han menar att människor med religion mår bättre, detsamma gäller människor som inte undertrycker den ”starka och ursprungliga naturdrift som heter hemkänsla”. För Stenbock är ”omplanteringen” av en människa kort sagt svår, något många invandrare torde kunna instämma i. För Stenbock torde sådan omplantering dock vara en extra svår erfarenhet, hans fokus ligger på vådan av en flytt inom landet, bland annat från land till stad. Redan detta kan vara svårt nog.
För greven är det autentiska Sverige landsbygdens allmoge. Han skriver att ”bondekulturen innehåller kärnan i det svenska kulturarvet” och att bondeståndet utgör ”folkets kärna och kraftreserv”. I jämförelse är storstaden en osund skapelse, avlägsnad både från förfäders sedvänjor och från naturen. Stenbock varnar utifrån sitt fokus på det autentiska också för ”rasblandning” och invandringen av ”mindre lämpliga folkelement”. Denna ståndpunkt tycks dock hans filippinska hushållerskor ha fått honom att med tiden moderera, det är heller inte något som upptar mycket av hans skrifter. Synen på svensken som en bondeättling som ryckts ur sin naturliga miljö är i varje fall intressant och torde tala till många av oss.
Ståndssamhället och den sociala frågan
Man väntar sig inte ens en god jakthund av en stövarvalp, vars far (men kanske inte mor) var mindre skicklig i jakt.
– Stenbock
Detta fokus på autenticitet leder hos Stenbock naturligt till ett icke-egalitärt tänkande vad gäller samhället. Det är svårt att byta miljö geografiskt, men även socialt. Han hänvisar till studier som ska visa att ”uppkomlingars” ätter ofta utslocknar. Enligt Stenbock är det även så att ”anlagen gå i arv”. På tronen bör samhället därför ha en man av konungasläkt, i kyrkan prästsöner, et cetera.
Demokrater ställer höga krav – på andra.
Aristokrater ställer höga krav – på sig själva.
– Stenbock
Stenbock tar upp den starka ståndsstolthet som förut rådde i Sverige. Idag fokuserar vi ofta på adelns ståndsstolthet och ser den som chauvinism, men enligt Stenbock fanns det även ståndsstolthet i borgarståndet och i allmogen. Han är mer skeptisk till arbetarklassen. Den saknar traditioner, kan betecknas som uppkomlingar, och tenderar genom sitt antal att bilda en ny härskarkast. Som härskarkast saknar den dock den pliktkänsla och uppfattning om skyldigheter mot de övriga stånden, som enligt Stenbock en härskande klass bör ha.
Greven vänder sig mot demokratin och ställer mot den aristokratin. Särskilt varnar han för kommunismen, mot vilken Sverige på hans tid ofta tycktes vara på väg.
Stenbock vänder sig också mot feminismen, återigen ur ett perspektiv med fokus på det autentiska. Han menar att skillnaderna mellan män och kvinnor är betydande, kvinnan är bland annat ”varmhjärtad och ädel”. Detta gör henne särskilt lämpad för familjesfären, och samhället förlorar omistliga värden när hon lämnar den. Samtidigt blir de kvinnor som försöker förkväva sin autentiska kvinnliga natur olyckliga. Stenbock menar att:
De moderna kvinnorna är inte bara okvinnliga, de är omänskliga.
Miljöfrågan
Man borde vinnlägga sig om att vara lika korrekt, taktfull, artig, älskvärd, vänlig och omtänksam emot djuren som mot sina medmänniskor. Detta gäller faktiskt – i tillämplig mån – även växtvärlden.
– Stenbock
Greven betraktar maskinkulturen som ett gissel, och var före sin tid vad gäller miljöfrågan. Inspirerad av indisk filosofi och religion var han också före sin tid vad gäller frågan om djurens rättigheter och situation (han hade även väldigt många katter). Han beskriver bilismen som en modern drake, till vilken varje år hundratals människoliv offras. Bilar och flygplan förstör genom sitt buller också möjligheten att njuta av friden och stillheten i naturen. Stenbock skriver:
Möjligheten att få låta själen vila i naturens ro är för varje människa ett livsbehov.
Den moderna människans maskinkultur sprider gifter i naturen och avlägsnar människan från den. Stenbock talar sig varm för den svenska urskogen, med dess organiska blandning av gamla och unga träd, och beskriver skogsindustrins skogar som monotona och fula.
Han tar upp sådant som erosion, DDT, djur hoppressade på liten yta, och arbetsplatsolyckor som exempel på maskinsamhällets negativa karaktär. Intressant är dock att hans perspektiv går djupare än så, och ser människa och natur som intimt knutna till varandra. Detta betyder att den människa som avlägsnar sig från naturen också avlägsnar sig från sig själv, och förlorar det autentiska. Resultatet blir:
…andligen och kroppsligen förkrympta, urvattnade, opersonliga och bleksiktiga individer.
Greve Stenbock för här tankarna till Bob Black och andra kritiker av det moderna arbetslivet med dess monotona, naturfrämmande och opersonliga karaktär. Han föregriper den radikala och civilisationskritiska antropologi där urbefolkningar och ”primitiva” folk beskrivs positivt i jämförelse med det moderna samhället. Så tar han upp hur de finska skolterna var både artiga och hederliga, hur polynesier var rättrådiga och givmilda, et cetera.
Stenbock och det estetiska
Sedda utifrån gå de gamla stugorna alltid harmoniskt in i landskapens linjer. De äro gråa eller rödmålade och harmonierar sålunda även till färgen med sin omgivning. Så är, enligt min mening, vanligen icke förhållandet med moderna hus. De… förstöra landskapet där de placeras.
– Stenbock
Stenbocks civilisationskritik är ett harmoniskt helt, där det autentiska och naturliga står i centrum. Detta betyder även att han kan summera det moderna samhället som fult. Han beskriver den moderna konsten med följande ord:
Det vilar något kvavt, unket och osunt över många av de moderna konstverken. Man får ett intryck av, att de icke äro tillkomna under en ädel själs kamp med uttrycksmedlen, utan ofta nog får man ett intryck av att tavlan är tillkommen såsom resultat av en sjuk hjärnas fantasier….
Men Stenbock intresserar sig inte bara för konsten, utan menar att samhället i sin helhet är fult. Han återknyter till Ruskin och myntar ett samtidigt underhållande och kärnfullt ordspråk:
En ful lyktstolpe är en ond lyktstolpe.
När man ständigt ser fula föremål och byggnader runt sig har det enligt greven en deprimerande och irriterande effekt. Och ingen kan beskylla det svenska offentliga rummet efter rivningsvansinnet för att vara särskilt vackert eller harmoniskt. Stenbock vänder sig också mot den moderna kulturen, vilket framstår som ful och primitiv. Han skriver att han:
… misstänker att en del av dem som verkar för avkristning, för primitivare och råare moralregler och umgängesformer, för sexuellt snusk…. samt för adels- och bondeståndens strypande äro fiender till oss svenskar som nation.
Han skiljer mellan en aggressiv nationalism och en sund fosterlandskärlek, det senare ser han som naturligt och gott.
Sammantaget är greve Stenbock en intressant bekantskap. Han har ett perspektiv som skiljer sig mycket från vårt samtida, genom sitt fokus på det autentiska. Det är tveksamt om det skiljer sig fullt lika mycket från många vanliga svenskars, vilket antyds av intresset för ”hästmannen” och ”koflickorna”, även om en del av hans tankar kring kvinnor, adel, maskinkultur och raser kanske framstår som orealistiska eller rentav stötande. Det är ett mycket svenskt perspektiv, Stenbock refererar flitigt till Elin Wägner och Karlfeldt och återger mängder av bilder från det mer autentiska och rotade Sverige. Detta innebär att man får läsa honom kritiskt, själv välja vad man har nytta av och vad som är mindre givande. I formandet av en antiliberal svensk position har greve Stenbock och hans Tankar och synpunkter i några av tidens frågor i varje fall en given plats. Den är inte heller särskilt svår att hitta på antikvariat. Greve Stenbock kombineras med fördel med svenska traditionalister som Tage Lindbom och mer politisk inriktade gestalter som Rudolf Kjellén.
Relaterat
Corren – Greven som fick tiden att stanna
Om skribenten: Joakim Andersen
