Den slovenske kommunisten Slavoj Zizek är en givande bekantskap. Hans analyser av samhället är ofta både djupa och oförutsägbara, jag har själv haft nytta av hans resonemang kring maktens obscena undersida och ironins systembevarande funktion i ett system vars existens förutsätter att dess ideologi inte tas på allvar. Zizek är samtidigt en etablerad filosof, och kan recenseras i bland annat SvD. Delvis torde detta bero på att etablissemanget inte tar hans kommunism på allvar. Oavsett vilket är hans nya film, The Pervert’s Guide to Ideology, av intresse även för den högerradikale systemkritikern. Den illustrerar även hur Zizek på flera sätt avviker från den etablerade ideologin.
Zizeks upplägg är intressant. Han utgår från att våra drömmar inte är fria från ideologi, utan att de koloniserats av systemet bland annat genom reklam och filmer. Därför kan han utsätta dessa filmer för en ideologianalys, med våra drömmars emancipation som mål. Zizek klipper in sig själv i ett antal filmer han betraktar som särskilt intressanta. Han börjar med They Live, ”one of the forgotten masterpieces of the Hollywood Left” enligt Zizek och en av mina favoritfilmer. Med Carpenters mästerverk som utgångspunkt analyserar han konsumismen och varans ideologi.
Konsumismen
… därför att jag inte vet vad denna Makt består av och vem som representerar den. Jag vet bara att den finns. Jag ser den inte längre i Vatikanen eller i militärapparaten eller bland de kristdemokratiska makthavarna. Jag ser den inte heller bland storindustrins pampar, därför att industrin inte längre består av ett visst antal industrifolk: för mig framstår den i alla fall som en totalitet (industrialiseringen i sin helhet) och dessutom som en ickeitaliensk totalitet (transnationell).
– Pasolini om den Nya makten bakom konsumismen
Zizek konstaterar att en vara är aldrig ett rent bruksföremål, där finns alltid det han kallar ett mer-värde. En Coca-Cola är dels en dryck, dels ”the real thing”. En mer eller mindre glamorös ideologi byggs upp kring varorna, poängen med glasögonen i They Live är att de tillåter sina bärare att genomskåda denna ideologi och se det verkliga, destillerade budskapet (”obey”, ”consume”, et cetera). Denna konsumismens ideologi har gått så långt att den även koloniserat upproret. Zizek analyserar upploppen i London 2011, då fattiga människor bland annat plundrade butiker. Han menar att dessa människor anammat konsumismen, men att de saknade de pengar som krävs för att leva upp till dess krav. Deras drömmar hade koloniserats av konsumismen, och deras uppror handlade därför i hög grad om att stjäla de begärliga varorna. För Zizek är detta inte av godo, vi måste drömma egna drömmar och utifrån dem skapa en ny värld. Vi kan inte skapa en ny värld om våra drömmar koloniserats av konsumismen.
Konsumismen har genomsyrat vårt samhälle i så hög grad att det påverkat även människors psyke. Förr i tiden hade människor dåligt samvete för att de konsumerade för mycket, idag är det tvärtom. Det ständiga kravet är att konsumera, att vara hedonist. Den som misstänker att han eller hon inte lyckas konsumera och njuta tillräckligt kan känna sig misslyckad och få ångest.
Man kan notera att Zizek inte är ensam om att ha analyserat konsumismen. Debord och Vaneigem gjorde en liknande analys av det de kallade skådespelet, Barthes analyserade varans mytologi. Även Pasolini är här mycket relevant, då hans analys vänder den etablerade antifascismen på huvudet genom sitt fokus på konsumismen som den nya fascismen.
Andra ansatser
Zizek analyserar flera filmer för att fånga de drömmar de uttrycker. Så ser han det hotfulla rovdjuret i Hajen som ett amalgam av alla de rädslor som finns i vårt samhälle, och på liknande vis ser han ”Juden” i Tredje rikets propaganda. Hans syn på nationalsocialismen är intressant, då han noterar att många av dess inslag är positiva när de betraktas isolerat. Övertygelsen att alla måste marschera tillsammans och vikten av kroppsdisciplin fick nationalsocialismen från arbetarrörelsen, konstaterar han. Vad gäller kampen mot nationalsocialismen tycks Zizek inte tro på våld, utan framhäver Rammsteins bild- och kroppspråk som en form av dekonstruktion där element ur den historiska verklighet som var NSDAP används i en annan kontext.
Zizek intresserar sig för alla ideologier, med ett fokus på det han kallar ”den Store Andre”. Denne Store Andre påminner om det Stirner kallade ”hjul i huvudet”, oavsett om vi talar om Folket, Klassen, Det Klasslösa Samhället eller Ledaren fyller de samma funktion som religionens gudar. De blir en ställförträdande förälder som ger mening. Zizek menar att vi bör överge dem, men att den som ska bli ateist först bör ha varit kristen. Detta genom en intressant analys av korsfästelsens ”Herre, varför har du övergivit mig?”
Sammantaget är det alltså en intressant analys Zizek gör, och den som har möjlighet bör se hans guide. Inte minst märker man där hur han avviker från etablissemangsvänsterns enkla lösningar. Så är hans syn på kristendomen betydligt mer nyanserad och positiv, och hans syn på nationalsocialismen förvandlar den inte till den onde Andre vi med en lättnadens suck kan projicera allt ont på. Genom sina reflektioner kring den Store Andre utsätter han alla ideologier för en grundläggande kritik, inklusive alltså många av de former marxismen tagit historiskt. Om man tar Zizek på allvar tvingas man konstatera att det inte är lätt att vara en god människa, det räcker inte att kräva högre bidrag åt alla eller att bekämpa de ”onda”. Detta nyktra påpekande är också en stor del av behållningen med Zizek.
Relaterat
They Live
Slavoj Zizek – ett par excerpter
Pasolini och konsumismen
Nydahls Occident – Zygmunt Bauman: Konsumtionsliv
Roland Barthes – Mytologier
Om skribenten: Joakim Andersen
