Flera länder har nu hållit val till Europaparlamentet. De valda parlamentarikerna har höga löner men begränsat inflytande, och valet bör främst ses som symboliskt. Men även om det är ett symbolval, och detta i sig gör att människor inte behöver oroa sig för konsekvenserna av vilka partier de röstar på, är det intressant som en indikator på vad Europas folk tycker och tänker just nu. Man kan urskilja några intressanta tendenser. Så har politiskt korrekta talat om att ”extremister” och ”populister” vunnit mark, detta är newspeak för orsak och verkan. Politiska system och partier som gör ett dåligt arbete förlorar förr eller senare folkligt stöd, och byts ut.
Ett missnöjesval?
Vad man kan notera är att valet präglats av just besvikelse och missnöje. Partier som svikit väljarna vad gäller bland annat invandring och ekonomisk politik har fått minskat stöd, och alternativa partier har fått ökat. Så har i Tyskland ”konservativa” CDU och ”liberala” FDP fått ett kraftigt minskat stöd, medan nybildade Alternative für Deutschland vunnit hela 7 platser. Även mindre partier som nationalistiska NPD och konservativa Familienpartei Deutschlands tycks ha vunnit platser i Europaparlamentet. Mycket intressant är att tyska motsvarigheten till Miljöpartiet förlorat väljare, samtidigt som ÖDP, Ökologisch-Demokratische Partei, tycks ha vunnit en plats i Europaparlamentet. ÖDP är på flera sätt ett politiskt inkorrekt alternativ till Miljöpartiet, då det är kristet präglat och mot abort. Det har sagts förut, men man behöver inte vara för massinvandring och HBPq-teori för att vara miljövän.
I Frankrike har de etablerade partierna till både höger och vänster gjort ett dåligt val, samtidigt som Front National gjort ett mycket bra val med en fjärdedel av rösterna. Engelska UKIP har också gjort ett mycket bra val. Man kan här också nämna österrikiska FPÖ, grekiska Gyllene gryning och danska Dansk Folkeparti som vinnare. Holländska PVV har gjort ett något sämre val.
Valresultaten är ett tydligt budskap till politikerklassen att den förda politiken inte fungerar och inte efterfrågas. Detta är bakgrunden till Moderaternas dåliga valresultat, partiet har anammat 1968 års idéer och upplevs i allt lägre grad som ett borgerligt parti av de egna väljarna. För den borgerligt sinnade som svalt medias bild av SD som lågbegåvade rashatare finns det idag inga politiska alternativ.
Vänster och höger
I flera länder har den radikala vänstern, något oväntat, inte lyckats tillgodogöra sig det folkliga missnöjet. Radikala vänsterpartier har fått ökat stöd i Grekland och Spanien, hårt krisdrabbade länder med en stark inhemsk vänstertradition, men i övrigt tycks den radikala vänstern ha minskat sitt stöd.
I Tyskland, Portugal och Sverige har socialdemokratiska partier fått ökat stöd, det rör sig här om länder med borgerliga regeringar. Om det inte vore för att socialdemokraterna tillhör etablissemanget hade man alltså kunnat tala om populism även här.
I ett större perspektiv framstår Sverige, delvis ihop med det betydligt större Tyskland, som det avvikande landet i Europa. I Sverige och Tyskland kan partier som Feministiskt Initiativ, de tyska Piraterna och ett tyskt djurrättsparti, Mensch Umwelt Tierschutz, vinna platser.
Sverige präglas också av ett stöd för partier som på ett radikalt sätt för vidare arvet från 1968, oavsett om det rör fri invandring eller radikalfeminism. Vi kan nu stoltsera med den tvivelaktiga äran av att vara det enda landet med ett radikalfeministiskt parti i Europaparlamentet. Man kan också notera att vi tycks vara det land där media har störst inflytande, och kan föra ett nytt parti in i Europaparlamentet snart sagt varje val för att därefter låta dem falla i glömska (Junilistan, Piratpartiet och nu FI). ”Jag skäms, jag sitter här och skäms, det är det jag gör på dagarna”, skulle man kunna citera polisman Davidsson, å andra sidan har de flesta svenskar inte röstat på de små 68-partierna vilket gör den kollektiva skamkänslan mindre aktuell.
Två former av systemkritik
The sovereign people have declared they want to take back the reins of their Destiny.
– Marine Le Pen
Man kan alltså identifiera ett ökat stöd för såkallade populistiska partier. En tendens som här kan identifieras är att dessa finns i två versioner. Den ena för vidare arvet från en nationalism med mer eller mindre etnisk förankring och en mer uttalad systemkritik vad gäller bland annat ekonomisk politik och utrikespolitik. Här finner vi tyska NPD och engelska BNP, liksom Gyllene gryning och i hög grad även Front National. Den andra tendensen är i grunden mer liberal men euroskeptisk, och leds ofta av medlemmar av etablissemanget som uteslutits ur det. Här har vi bland annat UKIP, AfD, PVV, Fremskrittspartiet, och i hög grad Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti. Det är liberaler som förfasas över vad liberalismen leder till.
I åtminstone två länder, England och Tyskland, har det starka resultatet för ett mer liberalt parti ägt rum samtidigt som ett mer nationalistiskt parti gjort ett sämre val. Frankrike är ett mellanting, medan Grekland är ett exempel på det motsatta. Det förefaller alltså som om européer i gemen ogärna röstar på uttalat systemkritiska partier annat än i närmast pre-revolutionära krissituationer. I vad mån detta beror på medias kampanjer och det sociala stigmat som idag ges ”rasister”, stark auktoritetstro, eller om det snarare är en ovilja att riskera systemet som sådant innan det bevisligen redan kraschat är svårt att avgöra. Man kan dock notera att det inte är omöjligt att lyckas även i denna situation, vilket det ideologiskt balanserade och folkligt populära Front National är ett exempel på.
Sammantaget kan man i varje fall finna skäl både till optimism och pessimism i valresultatet. Missnöjet med de etablerade partierna är utbrett, vilket är välförtjänt. Samtidigt uttrycks detta missnöje ofta i former som kraftigt påverkats av politisk korrekthet och liberalism, detta är dessutom en process som ibland förvärras över tid. Men på längre sikt finns skäl till optimism, och många anledningar att verka både politiskt och metapolitiskt. Här spelar inte minst media en viktig roll, genom att presentera liberala partier som UKIP som extrema bidrar de till det radikalas normalisering.
Valet i Ukraina
Avslutningsvis kan man notera att det hållits presidentval även i Ukraina. Det tycks främst vara i västra Ukraina människor röstat, och det är då intressant att de grupper som förknippas med kuppen mot Janukovich fått så svagt stöd. När det hela begav sig siade undertecknad om att nationalistiska Svoboda och Högra sektorn riskerade att koopteras men också att de skulle vinna växande stöd i västra Ukraina. Deras presidentkandidater har dock fått ett försvinnande litet stöd, trots att de flesta väljarna röstat just i västra Ukraina (och betydligt färre i öst). Svagt stöd har också Julia Timoschenko, USA:s tidigare favorit i landet. Istället har revolten mot landets oligarker lett till att en oligark, ”chokladkungen” Poroshenko, sannolikt blir ny president. Klitschko, som av USA inte bedömdes vara lämplig som ny ledare i Ukraina har också blivit borgmästare i Kiev. Även Poroschenko har dock en pro-västlig agenda, även om den förefaller mindre rabiat än exempelvis Timoschenkos. Risken är därför stor att krisen inte är över, och att det inbördeskrig som redan börjat fortsätter. Man kan konstatera att utländsk inblandning här förvärrat en kris i ett delat land, och att vår egen Carl Bildt är ett skäl att skämmas betydligt mer än något FI.
Om skribenten: Joakim Andersen
