Många europeiska geopolitiker har betraktat Europa och Afrika som en naturlig geopolitisk enhet, Eurafrika. Detta tog sig sådana uttryck som när Jean Thiriart kämpade för kolonialismen, eller när Jordis von Lohausen beskrev Sydafrika som Godahoppsuddens ”Nya Europa”. Även andra politiker, som grundarna av EG, såg Europa och Afrika som kompletterande kontinenter, och förespråkade bland annat en gemensam kolonialpolitik för det unga EG. Efter kolonialväldenas fall har många europeiska länder fortsatt ha nära kontakter med länderna i Afrika, det tydligaste exemplet torde vara den såkallade ”francosfären”. Man kan notera att i det europeiska kolonialväldets undergång, en många gånger synnerligen traumatisk process, spelade både USA och Sovjet framträdande roller. Direkt europeisk kontroll ersattes av mer indirekt amerikansk eller sovjetisk kontroll.
Centralafrika som brohuvud
Ett tydligt exempel på detta är skapandet av ett amerikanskt brohuvud i centrala Afrikas Great Lakes-region, och ersättandet av Frankrike som regional hegemon. Processen följer också flera typiska amerikanska tillvägagångssätt.
1994 ägde en serie mycket blodiga händelser rum i Rwanda. I media har det beskrivits som att landets hutu-majoritet ledda av hutu-extremister massakrerade stora delar av tutsi-minoriteten, medan Väst bara såg på. Tutsirebeller lyckades slå tillbaka dem, och folkmördarna flydde till grannlandet Zaire.
Det finns journalister som ifrågasätter denna skildring av vad som skedde. Rwanda styrdes 1994 av hutupresidenten Habyarimana, allierad med Frankrike. Det fanns samtidigt en betydande tutsi-diaspora i exil i bland annat Uganda (tutsierna är en i sig fascinerande grupp, men det ligger bortom dagens inlägg). Med denna hade USA knutit nära kontakter, och under 1990-talet gjorde tutsi-gerilla upprepade angrepp in i Rwanda. När Habyarimanas plan sköts ner i april 1994 blev konflikten akut, och många rwandier mördades. Den alternativa versionen betonar dock att även tutsi-gerilla från Uganda spelade en blodig roll.
Paul Kagame
När röken lagt sig hade två miljoner hutuer flytt in i Zaire, och Paul Kagame tagit över makten i Rwanda. Kagame är en tutsi uppvuxen i Uganda, och har kämpat både för Ugandas Museweni och som ledare för gerillan RPF. Kagame är intressant av flera skäl. Han är utbildad i Fort Leavenworth i USA, och har fått både materiellt och diplomatiskt stöd från USA ända sedan invasionen av Rwanda inleddes 1990. Efter att han tagit makten har han också brutit landets traditionella nära band med Frankrike, och istället orienterat sig mot USA. Regionen kring de stora sjöarna är idag ett amerikanskt brohuvud, med Rwanda, Uganda och den nybildade staten Sydsudan.
Man kan notera flera typiskt amerikanska inslag i Kagames praktik. Så finns det idag många bedömare som menar att det finns bevis för att det var Kagame som 1994 låg bakom att ett flygplan med både Rwandas och Burundis presidenter sköts ner. Detta ledde till en kaotisk, och synnerligen blodig, händelsekedja RPF gick segrande ur. Man kan också notera att Kagame anklagat många katolska präster för att ha deltagit i folkmordet 1994, och därför utvisades de. Istället har han bjudit in evangeliska missionärer från USA, dessa kyrkor spelar bland annat i Latinamerika ofta en roll som USA:s förlängda arm. Kagame har också stiftat lagar som förbjuder ”folkmordsförnekare”, dessa lagar tolkas så brett att oliktänkande och politiska konkurrenter kan kväsas i ett tidigt skede.
Samtidigt är eventuella folkmord i Kongo och oegentligheter i Rwanda icke-händelser i västerländsk media. Man kan önska att nästa Edward Snowden mer i detalj avslöjar hur Vita huset kontrollerar just media, men erfarenheten antyder att detta sker och att ledare lierade med USA, som just Kagame, får en betydligt mildare behandling av etablerad media.
Kongo som afrikanskt vulnus
In short, while the U.S. bombs and weaponizes, China is pursuing cooperation based on mutual benefits.
– Brendan O’Reilly
Rwanda är ett strategiskt placerat brohuvud i centrala Afrika, och påminner på så vis bland annat om Kosovo i Europa. Från regionen kring de stora sjöarna kan man nå både östkusten och det sparsamt befolkade men på råvaror mycket rika inlandet i Zaire/Kongo. Efter att RPF tagit makten i Rwanda vände man sig därför mot hutuflyktingarna och -gerillorna i östra Zaire. Detta ledde till en serie regionala krig, Kongokrigen, vilka slog Zaire i stycken, och ledde till att Rwanda och Uganda fick en stark ställning i landets resursrika inland. Krigen kan ha kostat mer än 5 miljoner människor livet, och ledde till att miljontals tvingades fly. Det är kort sagt en av modern tids mest fansansfulla militära konflikter, men mediabevakningen har varit sparsam.
Invasionen av östra Kongo kan beskrivas som skapandet av det Tiberio Graziani kallar ett vulnus i centrala Afrika. Skapandet av sådana konflikthärdar tycks spela en betydande roll i amerikansk geopolitik, i östra Kongo fyller det funktionen att legitimera och möjliggöra direkt och indirekt kontroll över det resursrika området av de lokala allierade Rwanda och Uganda. Man kan alltså misstänka att sådana vulnus inte är olyckliga missöden som följer av amerikanska felbedömningar, utan tvärtom ofta i sig är det avsedda målet (från Libyen till Syrien). Man kan här tala om en kaosets geopolitik, med de mänskliga offer det medför.
Detta skiljer sig från exempelvis kinesisk utrikespolitik. Kina har de senaste åren flyttat fram sina positioner i det resursrika Afrika, normalt genom avtal mellan suveräna nationer. Mot detta har USA bland annat grundat Africom, och slagit ut en av de främsta panafrikanska ledarna, Qadafi. Man kan också notera hur man använder sig av humanitära katastrofer, som krigsherren Kony och nigerianska Boko Harams kidnappningar av kristna flickor, för att legitimera ökad militär närvaro på kontinenten.
Intressant är också att man knutit Sydafrika så starkt till sig. Detta gör att Sydafrika är det avvikande BRICS-landet. Man kan dock notera att det finns en opinion i bland annat just Sydafrika riktad mot USA och Obama, han möts ofta av demonstrationer när han besöker kontinenten. Kanske är afrikaner svårare att förblinda än västliga liberaler med det faktum att den nye amerikanske presidenten är färgad, de ser hellre till sådant som nykolonialism och kulturmarxism, något de inte vill ha i sina länder.
Sammantaget är i varje fall regionen kring de stora sjöarna ett värdefullt exempel på hur amerikansk geopolitik i Afrika äger rum. Detta dels då det är ett effektivt argument mot att denna politik på något vis skulle vara ovanligt human, och dels då den ger möjlighet att utveckla ett europeiskt alternativ. Ett sådant skulle förmodligen påminna mer om den kinesiska politiken, och även uppmuntra till regionala lösningar och en multipolär framtid även för Afrika.
Vidare läsning
Andre Vltchek – Uganda: Breaking the media blackout
Russia Today – Real Rwandan genocide & brainwashing of the Western mind
Global Research – Evidence of Kagame’s Crimes Suppressed by Chief Rwanda Prosecutor Louise Arbour
Global Research – Kagame’s Mass Atrocities in Rwanda and the Congo
Global Research – Paul Kagame: America’s Genocidaire in Central Africa
Voltairenet – Paul Kagame: “Our Kind of Guy”
Tiberio Graziani – Africa in the Multipolar System
Leonid Savin – Africa in the Context of BRICS and Geopolitical Turbulence
Voltairenet – Beijing’s winning strategy in Africa
William Engdahl – Uganda: the hidden agenda behind ”Kony 2012” video
Relaterat
Det nya Sydafrika
Eurafrika som koncept
Kemi Seba
Om skribenten: Joakim Andersen
