Välfärdsstaten och dess komplexa nät av transfereringar är en central del av det moderna samhället, men den är också missförstådd på flera sätt. Bertrand de Jouvenel identifierar i Ethics of Redistribution flera av dessa missförstånd. Han är kritisk till fenomenet, men i Ethics väljer han att inte angripa omfördelningsideologin ur ett ekonomiskt perspektiv, utan gör ett tankeexperiment och utgår från att den inte har några negativa ekonomiska effekter överhuvudtaget. Detta borgar för en intressant analys.
Redistributionism och socialism
Välfärdsstaten karaktäriseras ibland som en form av socialism, men de Jouvenel, själv medlem i Doriots socialistparti i ungdomen, noterar att så egentligen inte är fallet. Socialism är enligt de Jouvenel ”a new order of brotherly love”, en reaktion på hur illa människor behandlar varandra. Lösningen på detta är att avskaffa de strukturer som gör att människor ser varandra som motståndare, enligt socialisterna den privata egendomen. Det rör sig alltså om en strävan efter något radikalt annorlunda. de Jouvenel menar att detta mycket väl kan fungera, men att det gör det i kloster och inte i större samhällen. Han noterar också att det finns en inbyggd konflikt i en socialism som lierat sig med materialism och framstegstro – om varor och tillväxt är gott för samhället i stort, varför ska det då inte vara målet även för individerna?
I jämförelse med den etiska vision som är socialismen framstår i varje fall omfördelningsideologin som ett torftigt substitut. de Jouvenel noterar att de första socialisterna tvärtom såg den som ett föraktansvärt försök att muta arbetarna för att få dem att glömma det högre idealet.
Indo-europeisk redistributionism
de Jouvenel återknyter i Ethics till den traditionellt indo-europeiska synen på social rättvisa. Genom hundratals år har det handlat om tillgången till jorden. Vi finner alltså en släktskap mellan bibliska och indo-europeiska ideal å ena sidan och moderna reformister som Henry George, Stolypin och distributisterna å den andra. de Jouvenel noterar att skillnaden mellan detta synsätt och den moderna redistributionismen är grundläggande. Jorden är det produktionsmedel vi fått av naturen, och en rättvis tillgång till den är inte ologisk. Att omfördela frukterna av människors arbete, deras inkomster, är ett helt annat fenomen. Det ena är ett försök att ge människor förutsättningarna för att genom eget arbete nå rikedom och oberoende, det andra bygger på en annan filosofi. de Jouvenel diskuterar här också skillnader och likheter mellan omfördelning av jord och kapital.
Även här identifierar de Jouvenel en grundläggande skillnad. Omfördelningsideologin framstår som närmast ovärdig i jämförelse med den indo-europeiska vision där människor ges förutsättningarna till oberoende snarare än återkommande allmosor. Om dessa förutsättningar sedan är en del i en bys åkrar eller en utbildning varierar historiskt.
Jämlikhet och fattigdom
Redistributionism was at the outset given its impetus by two absolute disapprovals; the unrightness of under-consumption was matched by the unrightness of over-consumption.
– de Jouvenel
de Jouvenel identifierar två inslag i omfördelningsideologin, två inslag som inte nödvändigtvis är besläktade. Å ena sidan handlar det om en reaktion på fattigdom, å andra sidan handlar det om en vilja att reducera ojämlikhet. Det förstnämnda är nära knutet till kristendomen, det sistnämnda bygger på en mycket specifik tolkning av termen rättvisa.
de Jouvenel gör också en värdefull analys av den utilitarism som ligger till grund för omfördelningsideologin, och den syn på konsumtion som något asocialt som leder till att den också blir något asocialt. Han berör också hur familjen som institution påverkas av ideologin.
Redistributionism och centralisering
We then may well wonder which of these two closely linked phenomena is predominant: whether it is redistribution or centralization. We may ask ourselves whether what we are dealing with is not a political even more than a social phenomenon. This political phenomenon consists in the demolition of the class enjoying ”independent means” and in the massing of means in the hands of managers. This results in a transfer of power from individuals to officials, who tend to constitute a new ruling class as against that which is being destroyed. And there is a faint but quite perceptible trend toward immunity for this new class from some part of the fiscal measures directed at the former.
– de Jouvenel
de Jouvenel drar slutsatsen att när de mycket rika försvinner som följd av omfördelningsideologin så kommer även mycket av det de lagt sina pengar på att försvinna. Detta gäller exempelvis privata djurparker, konstsamlingar och liknande. Mot detta invänder ofta redistributionister att det offentliga istället kommer att finansiera dem. Av detta drar de Jouvenel slutsatsen att det finns en koppling mellan omfördelningsideologin och den tendens till centralisering han studerat i On Power. Istället för de mycket rika domineras samhället av en växande klass knuten till staten, en ”statokrati” eller det Burnham och Gottfried beskriver som en ”ny klass”. Han ställer också frågan om omfördelningsideologin i själva verket främst fyller funktionen att göra denna statokratis dominans mindre stötande.
Sammantaget är det alltså en intressant studie, den antyder också något om varför ett samhälle byggt på den sociala högerns grunder är att föredra framför dagens system och dess fernissa av rättvisa, varför distributism är att föredra framför redistributionism.
Mer de Jouvenel
Bertrand de Jouvenel och minotauren
de Jouvenel – Quotes
Bruno Leoni – Lagen och friheten
von Kuehnelt-Leddihn – excerpter
Om skribenten: Joakim Andersen
