Thomas Nydahl torde för Motpols läsare främst vara känd för den läsvärda Black Country, recenserad eller på annat sätt berörd på inte mindre än tre motpolbloggar (Gudomlig Komedi, Rent Principiellt och undertecknad). Black Country var en värdefull fallstudie av en del av England där industrialismens vagga en gång stod, ett område där industrisamhällets sönderfall nu är tydligt, med hårdnande klassklyftor, underklasskultur och etnisk splittring. Knutet till det senare är den islamism som växer sig starkare i Europa, och även den studerade Nydahl i Black Country. I den recension av boken undertecknad gjorde påpekades att boken präglades av ”en befriande uppriktighet och vilja att beskriva en oroväckande historisk utveckling. Nydahl reflekterar, ställer frågor, presenterar olika perspektiv, men han ger inte svaren.” Så kunde man alltså inte beskylla Nydahl för att vara kontrajihadist eller någon annan sorts ”extremist”, samtidigt som hans beskrivning av det engelska samhället heller inte kunde beskrivas som politiskt korrekt.
Från socialism och panarabism till jihad och islamism
I nyligen utkomna Medborgaren, makten och moskén återvänder Nydahl till islamismen, som växer sig starkare både i Europa och övriga världen. Bokens undertitel Betraktelser & anteckningar antyder att detta är en bok som till formen rör sig över flera områden, även i tid och rum. Nydahl har själv rest i flera muslimska länder, och beskriver hur både Västbanken och Libyen under 1980-talet var samhällen som präglades av sekulära processer. Sedan dess har dessa processer ersatts av motsatsen. Arabisk nationalism öppen både för muslimer, kristna och andra har ersatts av politisk islamism, och de kristna palestinierna har i hög grad lämnat sitt hemland. Det kanske mest uppenbara exemplet på den process Nydahl skildrar är det han kallar den syriska katastrofen, där ”ett helt land har skjutits och bombats sönder och samman i maktkampen mellan det sekulära och det wahhabitiska”. Nydahls geopolitiska analys har förövrigt likheter med den fjärde positionens, och den klassiska antiimperialistiska vänsterns, även vad gäller Libyen. Så berör han de framsteg som gjordes socialt i landet under Khadaffi, och är väl medveten om samspelet mellan USA och wahhabiterna i Syrien.
Bortom vänstern
Nydahl har liksom undertecknad rötterna i vänstern, och företräder fortfarande ståndpunkter som för inte särskilt lång tid sedan var självklara både för socialister och liberaler. Det gäller dels yttrandefriheten, dels religionskritiken och synen på religionen som en privatsak. För den övriga vänstern är detta dock inte längre självklarheter, av föregivet antirasistiska skäl. Nydahl noterar att detta innebär ett svek mot de stora grupper bland invandrare som vill kunna tolka, kritisera och lämna ”sina” religioner. När en Hirsi Ali framställs som ”yttrandefrihetsfundamentalist” tystas och överges många av dessa människor. Så företräder Nydahl en universell västerländsk civilisation, även om man också utifrån mindre universalistiska positioner kan ifrågasätta många av de beteenden han kritiserar.
Nydahl är medveten om att bakom denna ovilja att kritisera religioner ligger en skräck för att ens förknippas med ”extrema rörelser”. I skuggan av den skräcken kan andra former av extremism växa sig starka. Intressant är att Nydahls bakgrund i leninismen också ger honom insikter i det totalitära tänkandet, från vilket han tycks vara vaccinerad för gott. Detta tänkande kan identifieras både i delar av den radikala högern och vänstern, liksom bland islamister och politiskt korrekta. Nydahls reflektioner kring Mohamed Omars självuppgörelse poängterar vikten av att ta människors utveckling på allvar, och han identifierar i Omar en besläktad ”ökenvandrare” som genomlevt och genomskådat en totalitarism. Detta är i förbigående sagt något de politiskt korrekta totalitaristerna inte är förmögna. En gång ”nazist” alltid ”nazist”, utveckling är inte en möjlighet.
Besa
Nydahl påminner delvis om George Orwell, på så vis att han inte har någon övertro till ismer, vare sig de kopplas till etniciteter eller religioner. Mot dessa ställer han dels ett klassiskt ideal av civiliserad diskussion där man ”stannar hemma för att bilda sig och i ord formulera de nödvändiga motbilderna”, dels ett ideal präglat av mellanmänskliga relationer. Han lyfter här fram det albanska besa, ett hedersbegrepp som bland annat bidragit till att de albanska judarna gömdes och räddades under Andra världskriget. Det ansågs kort sagt inte hedervärt att svika dem. Denna inställning till heder är heller inte kopplad till någon särskild religion, och Nydahls skildring av den är intressant och givande. Han tar också upp den albanska inställningen till islam som något positivt, många albaner är ungefär lika ”muslimska” som svenskar är ”kristna”. Den form av islam som är stark i Albanien är också bekhtashi snarare än wahhabismen, och Nydahl är medveten om de viktiga skillnaderna dem emellan. Hans skildring av besa påminner om Orwells common decency, och man kan ana att det är där han ser motgiftet mot totalitarism och liknande. Även om han är pessimistisk vad gäller framtiden.
Att kallas fascist för att man är islam- och islamismkritiker är, liksom rasistanklagelsen, fullständigt missvisande. Dessa kritiker står i opposition till fascismen.
– Nydahl
Sammantaget är det en samtidigt värdefull och oroväckande samling betraktelser Nydahl skrivit. Den våg av islamism som svept över tidigare arabnationalistiska och relativt sekulära länder är problematisk, både för de människor som lever i dem och på ett mer geopolitiskt plan. På ett liknande vis leder kombinationen av fega ”socialister”, ”antirasister” och ”liberaler” och växande islamism i Europa till flera problematiska trender. Nydahl tar upp sådant som parallella rättssystem, de facto inskränkning av yttrandefriheten när det gäller en religion, groominghärvor och andra uttryck för rasism riktad mot icke-muslimer, och flera andra oroande trender. Samtidigt identifierar han konturerna av reaktionerna mot dessa trender. Där finns dels ismer knutna till etnicitet, och även dessa är som ovan nämnt oroande för Nydahl. Samtidigt beskriver han flera av företrädarna för en vänsterkritik av islamismen och mångkulturalismen, för en svensk läsare torde flera av dessa vara okända. Så tar han upp hur den brittiske David Goodhart omvärderat sin positiva syn på massinvandring och mångkultur.
Delar av det vita arbetarklass-England har… under de senaste årtiondena känt att de blivit ersatta av nykomlingarna inte bara på delar av arbetsmarknaden utan också i själva den nationella berättelsen.
– David Goodhart
Han tar också upp två danska böcker, skrivna ur ett frihetligt vänsterperspektiv. Där finns Kåre Bluitgen, som tvingats konstatera att barnen till de palestinska invandrare vars sak han länge kämpat för, idag mobbar hans barn för att de anses ”kristna”. Där finns även Helle Merete Brix, Torben Hansen och Lars Hedegaard, vilka skrivit I krigens hus.
Sammantaget är det en värdefull bok. Den ställer ett antal frågor på vilka det inte finns enkla svar. Samtidigt som han kritiserar tendensen att sammankoppla partiet SD och islamkritik med ”rasism” är han själv ingen rasist på något vis, utan noterar att han bland sina nära och kära räknar många människor med invandrarbakgrund. Ett råd och förslag till lösning avslutar han boken med:
Att stå islamismen emot är att avvisa särkraven. Att säga nej till könsapartheid, konsstympandet av flickor, införandet av shariadomstolar…. den som kommer till Sverige måste inordna sig inte bara i det som föreskrivs av svensk lag utan också svenska seder och traditioner. Sverige är inte en del av den muslimska kulturen, inte heller av asiatiska, arabiska eller nordafrikanska öken- och stamkulturer.
Även om man inte helt delar hans slutsatser är det en både modig, balanserad och värdefull bok. Den är också en njutning rent litterärt, och refererar till flera personer som man själv närmare studerar efter läsningen. Att döende gammelmedia skulle recensera Medborgaren, makten och moskén är högst osannolikt. Men för oss som fortfarande gärna tänker, även kring det svåra och det historiska, är detta en mycket givande bok.
Relaterat
Nydahls blogg
Nydahls artiklar om identitärerna
Gudomlig komedi – Den fjärde positionen
Om skribenten: Joakim Andersen
