Många gamla marxister rör sig med tiden åt höger. Detta kan ta sig mindre sympatiska former, som amerikansk neokonservatism, men det kan även ha mer positiva förtecken, som europeisk ny höger och fjärdepositionism. Bakom detta ligger dels marxismens begränsningar, den är trots sina förtjänster en reduktionistisk och endimensionell världsbild och detta inser man ofta över tid. En annan faktor är ”vänsterns” metamorfos, vilken innebär att det framstår som allt mindre attraktivt att associeras med den. Denna metamorfos har beskrivits bland annat av Paul Gottfried i Strange Death of Marxism, och innebär att en relativt saklig världsåskådning med fokus på klass gradvis kommit att kompletteras med, och därefter ersättas av, en emotionell ansamling av sentiment med fokus på ”svaga grupper” och diverse symbolfrågor, med nödvändighet medierade och representerade av ”the powers that be” (stat, media, USA, ny klass, globalistiska eliter). I det läget övergår ”vänstern” från att vara, åtminstone delvis, systemkritisk till att bli rent destruktiv. Detta innebär samtidigt att det finns en potential för spillrorna av realsocialismen att genomgå samma utveckling som den ungerske traditionalisten Andras Laszlo beskrivit avseende nationalismen, från att ursprungligen ha varit en antitraditionell ideologi är den idag ofta knuten till traditionellt tänkande. Om detta alls är möjligt får framtiden utvisa, det är oavsett ett av målen med Aleksander Dugins fjärde position.

Klasskamp inom vänstern

… from 1840 to 1970, the struggle led within the left-wing must be understood as the slow defeat of popular forces against professionals of socialism.
– Alain Soral

En av förutsättningarna för att förstå ”vänsterns” metamorfos är klassanalys. Alain Soral beskriver i artikeln Class struggle within socialism hur den unga arbetarklassen företräddes av två skilda intelligentsior:

A vision of socialist revolution, by and for proletarians, not thought and desired by them proletarians having rarely, due to their praxis, the necessary conceptual baggage but by intellectuals coming from two sections of the bourgeoisie :

– The Ashkenazi upper and middle bourgeoisie, for the international socialists such as Karl Marx and Ferdinand Lassalle.

Historiskt kom den senare gruppen att dominera, vilket innebar att socialismen blev abstrakt, internationalistisk och fokuserad på annat än en nationell allians mellan arbetar- och medelklass. I vår tid har en liknande klasskonflikt inom vänstern identifierats av Paul Gottfried, där ”den nya klassen” dominerar både teori och praktik, och där klasskamp ersätts av symbolfrågor. Möjligheten till en effektiv kamp mot den reella överheten omöjliggörs också av att den nya klassens socialister betraktar ”populism” som en form av extremhöger.

Vänstern och invandringen

…detta är en konsekvens av kapitalism, imperialism. Miljontals människor tvingas i grym exil i ett främmande land, långt från deras himmel och deras folk, eftersom de inte har något arbete hemma.
– Georges Marchais

”Vänsterns” mutation blir särskilt tydlig i frågan om massinvandringen. Där det franska kommunistpartiets ledare George Marchais så sent som 1981 kunde beskriva massinvandring som ett vapen i klasskampen, riktat mot arbetarklassen och ofta en form av modernt slaveri, har idag ett konsensus infunnit sig där ”mänskliga rättigheter” alltid övertrumfar arbetarklassintressen (liberalism övertrumfar kort sagt alltid socialism). Marchais var medveten om att det inte nödvändigtvis är en förbättring att lämna ”sin himmel och sitt folk”, och såg samtidigt den franska arbetarklassens kamp som knuten till andra folks kamp för att göra sina hemländer till så bra platser att leva i att någon massutvandring inte var aktuell. Denna senare aspekt, den antiimperialistiska, har med tiden försvunnit och då framstår massinvandring som den enda lösningen på global misär. Som sådan är den dock en chimär.

Som ett led i den franska ”vänsterns” mutation har kommunistpartiet övergett hammaren och skäran som symboler, något Alain de Benoist kommenterar i intervjun med namnet The disavowal of the French Communist Party disgusts me. de Benoist konstaterar:

…the PCF has gradually abandoned everything : the revolution, the general strike, the dictatorship of the proletariat. Today it is a social-democrat party, more interested in “fighting exclusion" in the name of human rights (of which Karl Marx made a devastating critique) rather than defending the people against the clutches of the Capital. The hammer and sickle were a clear symbol of the people. I would just like to tell you that the people have not disappeared (the workers and employees are still the majority of the french population) and that class war is as harsh as ever. But just take a look at today’s communist leaders : Marie-George Buffet does not evoke Louise Michel or Rosa Luxembourg. She looks like all the others, like a postmenopausal housemaid. Pierre Laurent looks like any office worker (and that is what he is). The Amiens Charter (1906) proposed to abolish “the wage-system and big business". That goal has also been abandoned. When will the hammer and sickle, tools of the proletariat, be replaced by a sex toy and a TV remote-control ?

The PC is disavowing itself in order to be “more of it’s time", thus proving that it has no will or desire to change it.

Nationalism och kommunism

No single form of communism exists in any other way than as national communism. In order to maintain itself it must become national.
– Milovan Djilas

En intressant aspekt av ”vänsterns” förändring rör relationen till nationen. Milovan Djilas konstaterade redan på 50-talet att en framgångsrik kommunism blir nationell. Mot detta kan man invända att det då rört sig om realsocialism och inte ”verklig” kommunism, men det senare har inte förekommit annat än i mycket numerärt begränsade grupper och kan därför endast beskrivas som en utopi.

Bland de tydligaste exemplen på detta återfinner vi Ceausescus Rumänien, där en protokronistisk historiesyn och symbolik betonade det rumänska folkets långa historia, ända tillbaka till dakerna. Här finner vi också med Ceausescus ”juliteser” ett försök att återskapa en kulturrevolution i Europa. Idag är Ceausescus negativa sidor välkända, men många historiker menar att det var hans kombination av nationalism och kommunism som gjorde att han även hade en betydande popularitet och karisma.

I Västeuropa analyserades en liknande tendens av trotskisten Ernst Mandel, i artikeln A Critique of Eurocommunism. Mandel menade att de eurokommunistiska partierna var på väg att inordnas i nationalstaten: …

…today they are increasingly applied in the interest of a national labor bureaucracy integrated into bourgeois society and under the historical pressure of the imperialist bourgeoisie.

Steget från eurokommunism till nationalism var alltså kort, även om Mandels definition av det senare var begränsad. Historien gav honom också endast delvis rätt. De forna eurokommunisterna har inordnats i ”bourgeois society”, men detta har skett samtidigt som det senare genomgått grundäggande förändringar i riktning mot en samtidigt ”kulturmarxistisk”, globalistisk och narcissistisk ideologi och kultur.

Sammantaget kan man alltså konstatera att den historiska vänstern förändrades i grunden, detta som en följd av intern klasskamp där ”den nya klassen” kunde dominera populistiska, klassiskt marxistiska och proletära element (”nej till EG”) vilka ofta inte ens var medvetna om den konflikt som pågick, och som följd av det omgivande samhällets förändringar. Det fanns, och finns fortfarande, alternativ som inte prövades, som Marchais inställning till massinvandring och antiimperialism, liksom den populistiska och frihetliga socialism Soral identifierade hos Proudhon och andra småborgerliga socialister, och den protokronism och nationalkommunism som utformades i bland annat Rumänien och Nordkorea.

Den socialist som är missnöjd med det konsensus som utvecklades har alltså många alternativ att utforska, men bör samtidigt vara medveten om att väljer man dessa blir man systemkritiker på riktigt, med de konsekvenser detta innebär i form av minskad tillgång till etablerad media et cetera. Intressanta namn i sammanhanget kan då vara Alain Soral, Jürgen Elsässer, Costanzo Preve och Bernd Rabehl.

Vidare läsning

Alain Soral – Class struggle within socialism
Alain Soral – Political incorrectness : Ideology of resistance to Mondialism
Georges Marchais, l’immigration et l’islam
Alain de Benoist – The disavowal of the French Communist Party disgusts me
Protochronism and the Ceausescu regime
A Critique of Eurocommunism

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.