Bröderna Coen tillhör vår tids minnesvärda filmskapare. Deras filmer fångar ofta det som kan kallas americana, det specifikt amerikanska uttrycket för det indo-europeiska och anglosaxiska arvet. Så utspelar de sig ofta i typiskt amerikanska miljöer, som svenskbygderna i Fargo, den judiska förorten i A Serious Man, västern i True Grit och de sydliga gränstrakterna i No Country for Old Men.

Valet av manus antyder också ett intresse för det mytiska, med inspirationskällor som Jobs bok, Cormac McCarthy och Homeros. Man kan å ena sidan identifiera existentiella frågeställningar, som i A Serious Man och den på sitt sätt deprimerande The Man Who Wasn´t There. Å andra sidan antyds ibland en mer än mänsklig dimension, så har The Big Lebowski föga förvånande gett upphov till en slackerreligion där The Dudes arketypiska natur erkänns (man kan samtidigt notera att The Church of the Latter-Day Dude missar att Lebowski och Sobchak är en dyad, den ene förutsätter den andre för att händelsekedjan ska fortskrida).

A Serious Man är ett annat intressant exempel på brödernas intresse för det mytiska och det existentiella. Gilad Atzmon har tolkat den som en skildring av den judiska erfarenhetens abnorma och alienerade natur, men man missar då att den inte skiljer sig från exempelvis The Man Who Wasn´t There, och att det är sökandet efter mening och något högre som står i centrum. Brödernas dialoger brukar också vara mästerligt genomförda, samtidigt underhållande, övertygande och intelligenta. Mycket positivt kan alltså sägas om deras rika filmproduktion.

Gambit

Brödernas senaste film, Gambit, är en ny version av en film från 1966. Coenbröderna har skrivit om manus och Michael Hoffman regisserat. Gambit följer konstkännaren och kuratorn Harry Deane, och hans försök att hämnas på sin arbetsgivare, lord Lionel Shahbandar, genom att få lorden att köpa en falsk Monet. Han tvingas rekrytera en rodeodrottning från Texas, och den minutiöst uttänkta och briljanta planen måste flera gånger ersättas av improvisation. Spelet mellan den ressentimentanstrukne Deane och lord Shahbandar, nära kopplad till symbolen för kunglighet, lejonet, är bitvis mer än bara underhållande. Det är två människotyper som möts, med sina respektive svaga och starka sidor.

Filmen innehåller flera underhållande inslag, bland annat en hemsk och lyteskomisk scen som inbegriper en gammal tant och en TV, liksom lord Shahbandar, skickligt spelad av Alan Rickman. Handlingen bjuder på flera överraskande turer, dialogen är intelligent och tämligen coensk, och miljöer skildras skickligt. Samtidigt saknar filmen det som gjort de flesta av brödernas filmer till mästerverk som fångat en hel tidsera. Det är alltså en bra film, men inte i nivå med Big Lebowski eller True Grit.

Relaterat

True Grit
No Country for Old Men
Gilad Atzmon – A Serious Man
Church of the Latter Day Dude

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.