Aleksander Dugins fjärde position bygger på möjligheten att kombinera det bästa från modernitetens ideologier, och därmed möjligheten till ett närmande mellan ”höger” och ”vänster”. Det finns flera exempel på att detta är möjligt, och att även individer med ett ursprung i vänstern kan ta avstånd från sådant som amerikansk imperialism, globalisering och politisk korrekthet. Några sådana är Costanzo Preve, Jean-Claude Michea och delar av den postsovjetiska vänstern i länder som Ryssland, Vitryssland och Serbien. I Tyskland ser vi hur denna tendens kopplas till den nationella frågan, då landet de facto är ockuperat av USA. Detta innebär att flera av de tunga företrädarna från 1968 i Tyskland antingen helt köpts av systemet, eller helt vänt sig mot det. De flesta torde känna till att Horst Mahler idag företräder en högerradikal systemkritik, något liknande är fallet med Rudi Dutschkes gamle vapenbroder Bernd Rabehl.

Intressant är att Dutschke, en av de tyngsta företrädarna för den tyska nya vänstern under 60- och 70-talen, själv berörde den nationella frågan. Detta var svårt att undvika då landet var delat mellan två ockupationsmakter, och då antikolonialism var en naturlig del av den nya vänsterns retorik och intresseområden. Som följd av detta intresse deltog Dutschke bland annat i debatter om den nationella frågan med Henning Eichberg, en av de ledande företrädarna för den tyska Nya högern. Man kan i sammanhanget också nämna kopplingarna mellan Baader-Meinhof-gruppen och en europeisk höger i form av bland annat Francois Genoud.

Jag är höger eftersom det inte längre finns någon vänster.
– Rabehl

Rabehl menar att han är trogen mot sina gamla ideal, och kopplar sitt fokus på den nationella frågan till den gamle vännen Dutschkes tankar (vilka han inte fick tillfälle att utveckla efter 1979, eftersom han avled i sviterna efter ett attentat). Tillsammans var de med och skapade dagens gröna parti, och Rabehl uttrycker en viss förvåning över hur deras dåtida kamrater kunnat gå från att bekämpa imperialism och materialism till att okritiskt stödja amerikanska krig i Tredje världen (och Europa) samtidigt som de har mycket höga löner. Han antar att ”en del är köpta och en del är utpressade”.

Detta gäller snart sagt hela den vänster han en gång tillhörde, en process som beskrivits av bland annat Alain Soral, Paul Gottfried och Alain de Benoist. Den är idag en del av systemet, och kan objektivt klassificeras som amerikanska kollaboratörer. Med Rabehls ord finns det därför idag ingen vänster.

Jag är trogen mitt tänkande från den tiden… eftersom det som då sågs som ”vänster” numera betraktas som ”höger”.
– Rabehl

Det finns från vänster inget välorganiserat motstånd mot imperialistiska krig, mot Europas underordning under USA, mot kapitalismen, mot infantilisering av människa, kultur och samhälle. Därför har Rabehl närmat sig de tyska nationalistiska partierna, NPD och DVU.

Rabehl bör vara högintressant för både systemkritisk ”vänster” och ”höger”. Hans analys av den nationella frågan i efterkrigstidens Tyskland är fullt förenlig med en historiematerialism som inte fullständigt vulgariserats, intressant är också att han försöker ”rekrytera” Adorno, Marcuse och Horkheimer till sin ståndpunkt. Vad som här avses är att dessa inte såg den tyska erfarenheten som väsensskild från den amerikanska, utan att ”the Nazi dictatorship and American hegemony are not two opposed social systems, they are rather the two forms of the authoritarian power system”. Denna insikt kan drivas vidare till etnomasochism men den kan också utgöra början till en fruktbar kritik av systemet.

Imperialismanalys

The capital, media and politics represent the “holy trinity" of the unchecked power not only in United States, but also in Europe. The most influential Westerners are most often resembling the Warsaw Pact leaders.
– Rabehl

Rabehls analys av den amerikanska ockupationen av Tyskland, och i förlängningen Europa, är av värde då den inte gör halt vid de allra ytligaste definitionerna av imperialism (militär ockupation). Den amerikanska ockupationen av Europa är mer djupgående och dolsk än så, och inkluderar bland annat att ”replace the Nazi elite, to reshape the people’s psyche and destroy the German national tradition”. Målet är att förvandla alla kulturella traditioner till en homogen, amerikaniserad massa av konsumenter. Rabehl skriver:

In addition to the economic, monetary, military and technological superiority, United States are striving to impose some sort of civilizational, ideological hegemony — an “American way of life". This term involves not only the way of life, which boils down to consumerism, but also the “industry of culture". The main goal of American “culture" is destruction of the traditional European culture. The US is striving to destroy the old Asian cultures too, mainly the culture of China, India and Japan. United States are “democratizing" — leveling all the cultural forms. When Washington speaks about the “end of history", it wants to say it plans to ensure and secure American hegemony for all the time.

I detta projekt spelar de inhemska kollaboratörerna en central roll, liksom fenomenet politisk korrekthet.

Den nationella frågan

En social revolution måste vara kopplad till den nationella befrielsen. Därför studerade Dutschke och Rabehl Otto Bauers och Josef Stalins tankar kring den ”nationella frågan”… de nya målen tydliggör avståndet till nationalsocialismens deformering av den nationella idén

Rabehl återgår till den strömning i marxismen som menar att internationalismen är nationell, eftersom arbetarklassen i varje nation måste erövra nationen. I vår tid får den nationella frågan extra sprängkraft, då det system som byggs upp är övernationellt, det Rabehl kallar en ”byråkratisk storstat”. Där har det nationella självbestämmandet avskaffats, liksom kopplingen till nationella traditioner. Rabehl menar att de officiella formerna för politisk analys övertagits direkt från USA, och att det uppstått en massa som gett upp varje subjektkaraktär och varje självständigt mål: Das „Unpolitische“ erreichte die Norm des „Politischen“.

Sammantaget är alltså Rabehl en värdefull bekantskap. Detta gäller inte minst de medlemmar av ”vänstern” som anar att något är allvarligt fel och att anspråken på systemkritik och motstånd helt enkelt är ett exempel på falskt medvetande. För sådana kan Rabehl vara början på en analys och praktik som utgår från Europas underordnade roll i det amerikanska imperiet snarare än förlegade teorier om ”fascism”. Även för medlemmar av en ”höger” som anar att fokus på diverse invandrargrupper leder fel kan dock Rabehls stringenta analys vara av värde. Kort sagt har vi här ännu en pusselbit i skapandet av en fjärde position. Det är underförstått att Rabehl måste kombineras med bland annat Evola, Dugin och de Benoist, då de tar upp frågor och teman han inte berör nämnvärt.

Vidare läsning

Deconstruct.net – American Democratic Dictatorship is Merely Another Form of Fascism (intervju med Rabehl)
Anschläge – Ein Netzjournal von Bernd Rabehl
Die Linke und die „nationale Frage“ in Europa
Lästips: Henning Eichberg
Djävulens advokat
Sache des Volkes – National ist Revolutionär

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.