Alain Badiou representerar både den samtida kommunismen och den kontinentala filosofin. Detta gör att han förespråkar ett mångetniskt samhälle präglat av en jämlikhet som går till överdrift. Samtidigt är han ibland en givande kritiker av systemet, och arvet från den kontinentala filosofin gör honom ofta till en intressant bekantskap. Så är fallet med den lilla skriften In Praise of Love, där Badiou intervjuas av Nicolas Truong.
Från En till Två
In todays world, it is generally thought that individuals only pursue their own self-interest. Love is an antidote to that.
– Badiou
Badiou konstaterar att kärleken idag är hotad från flera håll. Dels från en strävan efter att helt undanröja elementet av slump och risk som ingår i den, en tendens tydlig i internetdatingfirmornas reklamer (liksom i PUA-sfären, men den berör inte Badiou). Badiou jämför här med forna tiders arrangerade äktenskap, där likheter identifierats och riskmomentet undanröjts. Kärleken hotas också av en ideologi som förnekar dess existens och möjlighet, och istället fokuserar på det sexuella. Badiou menar att man måste skilja på sex och kärlek, och att det förra inte innehåller det senares existentiella potential. Han skriver:
Sex separates, doesn´t unite. The fact that you are naked and pressing against the other is an image…. what is real is narcissistic, what binds is imaginary.
Inspirerad av Lacan konstaterar han att det inte finns något sådant som sexuella ”förhållanden”. Sex som en del av kärlek är däremot en given del av hans tankar kring ämnet.
Badiou berör flera filosofers syn på kärleken, bland annat Kierkegaard, Schopenhauer och Platon. Med utgångspunkt i sin egen filosofiska tradition menar han att kärleken har en existentiell potential att överskrida det egna subjektet, att uppleva ”the world on the basis of difference”. Snarare än att som romantikerna mena att två blir en, menar Badiou att En blir Två, där man intresserar sig för hur någon annan upplever världen. Han talar här om ”a life that is being made, no longer from the perspective of One but from the perspective of Two”.
På så vis blir kärleken en ”truth procedure” och av universellt intresse.
Badious tankar är intressanta och givande, samtidigt som man noterar att det hela rör sig på en lägre nivå än exempelvis Evolas resonemang i Eros and the Mysteries of Love. Resonemanget kring vikten av difference i motsats till identity är intressant, och skulle kunnat lega till grund för en kritik av det feministiska projektet som ännu ett hot mot kärleken genom upphävandet av skillnader (vilket förövrigt påminner om svagheten hos den filosofiska tradition Badiou representerar, dess begrepp kan användas kreativt för att bekräfta snart sagt vilken ståndpunkt som helst). Styckena som berör hoten mot kärleken i den moderna världen är oavsett vilket värdefulla, inte minst då den vänster som gärna läser Badiou ofta tenderar att anamma den cyniska inställning han kritiserar och se både kärleksfulla, meningsfulla familjer och barn födda i dem som reaktionära illusioner. Det finns kort sagt en potential i den filosofiska tradition han tillhör på det här området som Badiou själv inte tillfullo inser.
Om skribenten: Joakim Andersen
