I februari 2012 sköts en 17-åring till döds av en grannsamverkansväktare. Väktaren uppgav att det rört sig om självförsvar, och eftersom han blödde från sår i ansiktet och bakhuvudet fann polisen inga skäl att betvivla detta. Efter massiva reaktioner ledde händelsen till en rättegång, där grannvakten frikändes från alla misstankar om brott.
I samband med händelserna har dock en medial process inletts, som illustrerar hur fullständigt, i brist på ett bättre uttryck, rasifierat det amerikanska samhället och etablerad media är. Den skjutne, Trayvon Martin, var afro-amerikan och hans baneman, George Zimmerman, hade blandad härkomst (tysk, peruansk, lite afro-peruansk, i folkräkningen klassifierades han som hispanic). I media har händelsen därför passats in i ett narrativ av att ”svarta utsätts för våld av vita, strukturell rasism gör att de vita går fria” (vilket säger något om hur svårt det är att hitta händelser som bekräftar detta narrativ idag, utanför Hollywoodfilmerna, Zimmerman är inte det ideala exemplet på en vitmaktförövare).
Man kan ha många åsikter om Martins död, framförallt är det alltid en tragedi när en 17-åring förlorar livet. Alla kan göra mindre goda val i livet, särskilt i ung ålder, och när deras följder blir oåterkalleliga är det sorgligt. Men det hela visar också hur genomrasistisk den offentliga diskursen är. Detta gäller dels medias rapportering, dels reaktionerna från delar av det afro-amerikanska kollektivet.
Medias rapportering
I feel about the Zimmerman/Trayvon case the way I’ve felt about life since about 5 minutes into my first day at nursery school:
Holy shit: Everyone here is an idiot.
– John Derbyshire
Aspekter av det som skett har nämligen konsekvent utelämnats i medias rapportering, detta är dessutom de aspekter som inte passar in i ovan nämnda narrativ. Selektivt har media valt fakta för att skapa en händelse. Så har vi inte fått veta att Zimmermans afro-amerikanska vänner försvarat honom mot anklagelser att det hela skulle haft med ”rasism” att göra, medan däremot en av Martins väninnor vittnat om att Martin beskrivit Zimmerman som en ”creepy ass cracker”, vi har inte fått läsa att skolpolisen i Martins ryggsäck en tid innan händelsen hittat både kvinnosmycken och en skruvmejsel de beskrev som ett ”inbrottsverktyg”.
Den hugade kan läsa summeringen av fallet exempelvis på Expressen här: Expressen
Verkligt olustig blir medias rapportering när vi får veta att NBC klippt bort stycken i Zimmermans 911-samtal så att det låter som om han sa ”This guy looks like he’s up to no good. He looks black”, medan han i verkligheten sa annat mellan de två meningarna och svarade på en uttrycklig fråga från 911-operatören om Martins rastillhörighet. Så har man ytterligare bidragit till att passa in en tragisk händelse i ett rasistiskt narrativ där det inte hör hemma. Viljan att passa in händelsen i den officiella diskursen om amerikanska rasrelationer fick också ABC News att felaktigt påstå att man inte kunde se spår av några skador på Zimmermans bakhuvud på en film från en övervakningskamera. Frågan här är om det är Zimmerman eller media som är rasister.
Afro-amerikanska reaktioner
If I had a son, he’d look like Trayvon.
– Barack Obama
Man kan också notera att företrädare för det afro-amerikanska kollektivet reagerat på ett sätt på händelsen som är obegripligt om det inte sätts i sitt sammanhang. Man har, av historiska skäl, ett begränsat förtroende för det rättsliga systemet, men här finns också en mentalitet som hade beskrivits som rasistisk om rollerna varit omvända. Denna mentalitet kom också till uttryck bland annat i samband med rättegången mot OJ, och kan sammanfattas som ”my race, right or wrong”. Vi har här att göra med människor som anammat en offerroll i så hög grad att ressentimentet är oundvikligt. För att den politiskt korrekte läsaren ska kunna förstå vad som avses uppmanas han eller hon att jämföra med tyskarnas upplevelse av att vara förtryckta av judar under 1930-talet. Anammandet av en sådan offerroll är ett mänskligt misslyckande, och leder bland annat till att alla medlemmar av den förtryckande gruppen generaliseras. Vi har därför kunnat följa hur flera vita angripits av afro-amerikaner under ropen ”justice for Trayvon”. Detta har dock inte rapporterats av etablerad media.
Black power all day. No justice, no Peace
– Marcus Davonne Higgins, mannen som gav Spike Lee Zimmermans felaktiga hemadress och på så vis förstörde ett par pensionärers liv
Man kan också notera hur regissören Spike Lee genom twitter spridit Zimmermans hemadress, till råga på allt en felaktig sådan. Nu väntar USA på de upplopp som ofta följer denna typ av händelser, och där oskyldiga vita inte sällan får plikta med livet. Vi kan här också identifiera ett illa dolt hot, i slagordet ”no justice, no peace”, som synts i samband med demonstrationerna mot Zimmerman och domen. I vad mån media och afro-amerikanska representanter är medansvariga för detta våld får var och en själv avgöra. Sammantaget kan vi i varje fall instämma med etablissemanget vad gäller att vi lever i ett rasistiskt och rasifierat samhälle, där människor bedöms på grundval av sin hudfärg och där ras färgar hela det offentliga samtalet.
Relaterat
Vdare – The Zimmerman Prosecution: A Blow To Citizenship
Kevin MacDonald – Trayvon Martin and George Zimmerman: Reaffirming the Anti-White Religion
The Blaze – After Brutal String of Black on White Violence in the Name of ‘Justice for Trayvon,’ Beck Asks Where Al Sharpton Is
Huffington Post – Spike Lee Retweets Wrong Address For George Zimmerman, Residents Forced To Flee Home
Om skribenten: Joakim Andersen
