Uwe Boll har som filmskapare ett inte alldeles oklanderligt rykte. Hans senaste film står dock ut från mängden på flera sätt, oavsett om man med mängden menar hans egen tidigare produktion eller andras. I Assault on Wall Street följer vi väktaren Jim, spelad av Dominic Purcell, och hans sjuka hustru Rosie. De drabbas hårt av finanskrisen, och förlorar både försäkring, arbete och besparingar. Detta samtidigt som de skyldiga på Wall Street, de såkallade 1%, går fria. Gradvis inser Jim hur lurad ”den lille mannen” är, och skeendet byggs upp för en blodig upplösning.
I think I like how the movie turned out. Story wise and drama wise, I think this is the best movie that I have ever done.
– Uwe Boll
Ansvar utkrävdes aldrig för finanskrisen i sinnevärlden, men i populärkulturen har några ansatser till symboliskt skipande av rättvisa gjorts. Vid sidan av Bolls film kan inte minst Killing them softly nämnas, där vikten av att de ansvariga straffas för att förtroendet i ett system ska fungera efter kriser tas upp. Det handlar i den filmen snarare om ett kriminellt system, men likheterna med Wall Street är snarast att de senare aktörerna inte bara har statens stöd utan också i varierande grad kontrollerar den.
Bolls film är inte en lika subtil kommentar, även om den som förväntar sig en actionfilm torde bli besviken. Under mer än halva filmen bygger han upp stämningen, vi får följa Jims och Rosies steg mot undergången och Jims gradvisa insikt i hur det finansiella systemet fungerar. Det är en underlig film på flera sätt, bland annat är inledningen bitvis alldeles för lång och delar av dialogen är snarare politiska kommentarer än saker verkliga människor skulle säga i de situationer där dialogen äger rum. Men man har överseende med allt detta, för Boll lyckas bitvis skildra verkliga människor i en verklig situation snarare än de stereotyper vi kan följa i allt från Sex and the City till diverse actionfilmer. När filmens upplösning väl kommer är den också i någon mån ett katharsis, det urskiljningslösa blodbad som drabbar Wall Street kan framstå som en ren njutning att följa för den som följt finanskrisen, dess brist på konsekvenser och den makt Wall Street har över USA. Givetvis inser vi alla att det inte är genom att skjuta ner finansarbetare som rättvisa skipas, och att det ytterst är en primitiv hämndfantasi, men symboliken i det hela är intressant och atypisk. Intressant är också att filmens protagonist inte är den arketypiske proletären, utan snarare en företrädare för den svikna medelklass som på sin tid Lawrence Dennis såg som den sant revolutionära kraften i amerikansk politik.
The whole system is based on something illegal. They were gambling with other people’s money. Then they lost, and the tax payers had to bail the bankers out. The year after, when they made profits, they took that as bonus payments. And the dividends they paid out, instead of paying the money back to the tax payers with interest. It didn’t happen until today. The 1 to 2 trillion from AIG is still not paid back. You know?– Uwe Boll
Sammantaget är det alltså en märklig och oväntad film, och om man står ut med den långa inledningen är den blodiga upplösningen en politisk kommentar i sin egen rätt som också bryter med Hollywoods vanliga val av antagonister. För i ärlighetens namn är det varken ”rasister”, ”islamister” eller liknande grupper som åsamkar Västerlandet och dess invånare reell skada.
Vad gäller utförandet får Assault on Wall Street två indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga, men för ansatsen belönas Boll med ytterligare en hatt.
Relaterat
Ockupera Wall Street
Goldman Sachs – två fallstudier
Bankerna och skuldnätet
Gudomlig komedi – Den ekonomiska krisen
Om skribenten: Joakim Andersen
