I dagarna har den svenska invandringspolitiken berörts i media. Dels i samband med polisens genomförande av REVA, dels då regeringen låtit meddela att biståndet kommer minskas som följd av den kostsamma invandringen. Det förra är surrealistiskt, då samma politikerklass som står bakom lagstiftningen kring REVA nu kritiserar den yrkesgrupp som fått i uppdrag att genomföra den. Det senare bekräftar att man i politik alltid måste ”ställa grupper mot varandra”, om man har en begränsad budget. Det tangerar också det faktum att den svenska invandringsideologin, här benämnd immigrationismen, är en rasism.

Detta då utgångspunkten för immigrationismen är ett kollektivt underkännande av Tredje världen. Ett gott liv är möjligt i Sverige, men per definition inte i Somalia, Iran eller Algeriet. Detta kollektiva underkännande är intimt kopplat till den våg av neokoloniala krig som USA för i Tredje världen, och det stöd immigrationisterna tenderar att ge dem. Vad gäller immigrationismen och imperialismen är relationen alltså inte så oproblematisk som många i svensk ”vänster” tror. Detta inte bara då pengar idag alltså tas från biståndet till de allra fattigaste för att istället läggas på de grupper som haft råd att ta sig till Sverige. Man kan notera att immigrationismen är både en ”kulturrasism” och en statsnationalism, alltså inte explicit en biologisk rasism. När man minskar biståndet är det oavsett vilket uppenbart att man hellre lägger fokus på att föra människor från en antaget misslyckad Tredje värld till Nord, än verkar för global systemförändring och dessa samhällens kamp för att bli bättre platser att leva. Immigrationismen är således också en reträtt från den historiska antiimperialismen och tredjevärldismen. Endast genom att bli svensk kan en somalier få ett bättre liv.

Man kan även ifrågasätta immigrationismens andra outtalade premiss, nämligen den att människor mer eller mindre automatiskt får ett bättre liv i Sverige än i sina hemländer. Detta kan vara sant när det gäller människor med svårbehandlade sjukdomar eller särskilt förföljda grupper, men det gäller inte alla. Den outtalade premissen är materialistisk, och utgår ifrån att en högre materiell levandsstandard innebär ett bättre liv. Så endimensionell är dock inte människan, hon har också behov av samhörighet, mening, respekt, kulturell praktik och annat. Man kan exempelvis anta att den som försörjer sig själv lever ett mer meningsfullt liv än den som försörjs av andra, oavsett om den senare har en högre realinkomst.

Skapandet av en etnisk underklass i Europa är ur detta perspektiv inte bara ett problem för Europa, utan även för de människor som blir en del av denna underklass. Ur detta perspektiv är det oansvarigt att förenkla debatten kring migration på det sätt som sker i dagens Sverige. Man kan dessutom notera att flytten i sig kan vara ett skäl till såkallad migrationsstress. Det tar flera år att ställa om sig till situationen och förväntningarna i ett nytt land, och en del misslyckanden på vägen är relativt oundvikliga. Under resans gång förlorar man socio-kulturellt kapital, ofta specifikt anpassat till ett visst land, utan att nödvändigtvis vinna lika mycket nytt. Integration och assimilering är processer som normalt tar flera generationer, men i den offentliga diskursen framställs det som en enkel och snabb process. Den som i hemlandet tillhörde en respekterad familj kan i Sverige uppleva sig både isolerad och misslyckad. De gånger detta alls berörs i debatten skylls det på svenskarnas rasism, eller möjligen icke-svenska kulturers primitiva oförmåga att anpassa sig, men så enkelt är det inte. Forskning visar att risken för relativ deklassering alltid varit en realitet för migranter. Mot bakgrund av att Sverige dessutom befinner sig i en situation med massarbetslöshet och strukturell förändring av arbetsmarknaden, är det alltså oansvarigt att uppmuntra den massiva migrationen till landet. Detta ur snart sagt alla inblandades perspektiv.

Vidare läsning och intressanta länkar:

Migrations- och minoritetsstress

Migration, distress and cultural identity

Brain-drain

Anup Shah – Brain Drain of Workers from Poor to Rich Countries

De-assimilering

Tino Sanandaji – Second generation immigrants in Europe are de-assimilating

Migration som etnisk rensning

Ethnic Cleansing and Genocide

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.