Enligt Fredrik Lindström är svenskarna världens mest osäkra folk, något som kan antyda varför debatten i kontroversiella frågor ofta blir så försiktig och ensidig. Samtidigt gäller detta främst vissa sociala skikt, olyckligtvis samma sociala segment som dominerar det offentliga livet. Det är också möjligt att det gäller vissa generationer mer än andra.

Ur detta perspektiv kan man betrakta de såkallade hipsters. Det finns flera definitioner, men de flesta är överens om att det främst rör sig om europeiskättade medelklassungdomar i 20- och 30-årsåldern, som i sina konsumtionsmönster värdesätter ”independent thinking, counter-culture, progressive politics, an appreciation of art and indie-rock, creativity, intelligence, and witty banter”. De lyssnar på musiker som M.I.A., Vampire Weekend och Bright Eyes, samtidigt som intresset finns för det icke-europeiska. Återkommande är också ett fokus på barndomen, nostalgi för äldre konsumtionsmönster, och långt gången ironi. Denna ironi kan kopplas till den utbredda osäkerheten, att överhuvudtaget ha en åsikt framstår idag ofta som föråldrat och som något som tangerar det extrema. Motpolbloggaren wodinaz har angående ironin citerat Slavoj Zizek:

The system [syftar på ”late capitalism”] itself has at its inherent condition of functioning that its own ideology must not be taken seriously, in other words, cynicism is today’s prevailing mode of ideology, which means that it is the positive condition of the functioning of the system that its own ideology must, by its own subjects, not be taken seriously and an ideal subject today is the one who has ironic distance towards the system et cetera, et cetera. And, the reverse of this is that: The only way, I would even say, to be really subversive is not to develop critical potential, ironic distance, but precisely to take the system more seriously than it takes itself.

Ironin är alltså i grunden ett problem, och står i vägen för politiskt handlande.

Man kan uppskatta hipsterns sökan efter det autentiska, men man måste förakta den feghet som yttrar sig i en motvilja mot det kontroversiella. Estetiken är livlös, och Mande noterar att hipsterns könsideal är androgynt. Samtidigt är detta en sanning med modifikationer, men hipsterns maskulina uttryck äger rum genom flera nivåer av sublimering. Så kan man sannolikt förstå hipsterns skägg, liksom hans periodiska ironiska intresse för white trashkultur, Chuck Norrisskämt och andra uttryck för 80-talsmanlighet.

…they reduce the particularity of anything you might be curious about or invested in into the same dreary common denominator of how ’cool’ it is perceived to be
– Rob Horning

Hipstern lever den post-kristna och post-marxistiska paradoxen, samtidigt priviligierad och motståndare till privilegier. Detta skapar en inre osäkerhet och skuld, som inte kan sägas ha förändrats särskilt mycket sedan 1960-talets beatgeneration. Ur detta perspektiv kan man förstå ett fenomen som hyllade Vampire Weekend, med sin ”innovativa” flirt med afrikansk musik.

För att hipstern ska finna en väg ur den återvändsgränd det rör sig om, måste han eller hon dels göra upp med det androgyna och anti-vitala idealet, dels inse att verklig autenticitet finns för européer i Europa. Steg på vägen mot denna insikt kan vara när den elitistiska ådra och fokus på estetik som trots allt också ingår i fenomenet får hipstern att intressera sig för exempelvis Yukio Mishima, Ernst Jünger eller de Lampedusa (det höga antalet hipsters på Eugene Edwardskonserter är exempelvis samtidigt lovande och störande). Det ironiska kan också locka till intresse för sådant som europeiskättad arbetarklasskultur och metal, där ett genuint intresse alltid hotar att göra ironin till medel snarare än mål. Samtidigt måste man konstatera att hipsterintresset för white trash-kultur under 1990-talet inte ledde till något bestående.

Man kan alltså identifiera en inbyggd motsättning i hipsterfenomenet. Å ena sidan egalitär konformism, själlöshet och androgyni, å andra sidan tendenser till implicit elitism, fokus på det estetiska och sökande efter det autentiska. Detta gör att den enskilde hipstern lika gärna kan bli en jüngersk elitist som en genomsnittlig medlem av de tjattrande klasserna. Det ovanligt intensiva hat just hipstern möter från övriga samhället antyder förövrigt hur klasskampen idag tagit sig nya uttryck. Den såkallade nya klassen dominerar andra sociala skikt i lika hög grad genom kulturellt kapital och poster i stat och media som genom ägande av kapital, och hipstern är intimt knuten till den nya klassen. Det hat som möter hipstern beror också på att han är den kanske tydligaste representanten för ett konsumtionssamhälle som kannibaliserar det autentiska och förvandlar det till varor och fetischer.

Relaterat

Stuff white people like

Look at this Fucking Hipster

Kristofer Andersson – Hata inte hipstern

Hipster Hitler

Hipstern – en ironisk rebell utan agenda

Cracked.com – Vampire Weekend

Hip to be square – högerströmningar i indiesfären

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.