I veckan har man i Aftonbladet kunnat läsa att 600 barnmorskor deltagit i en undersökning om attityder gentemot havande kvinnor med intellektuell utvecklingsstörning. 70 procent ansåg att kvinnor med begåvningshandikapp inte klarar av modersrollen tillräckligt, och
36 procent ansåg att begåvningshandikappade kvinnor inte borde vara gravida eller föda barn överhuvudtaget. Detta leder till flera följdfrågor som problematiserar det svenska konsensus kring det som kan kallas biopolitik och eugenik, och skulle kunnat vara startskottet för en viktig debatt.

I vårt samhälle betraktas dessa begrepp i sig som moraliskt förkastliga, på grund av kopplingen till steriliseringspolitiken och nationalsocialismen (man kan dock notera att Tyskland inte var det enda land som steriliserade vissa av sina invånare, tvärtom var det ett uttryck för en bredare tidsanda som påverkade allt från kommunister till socialdemokrater). Samtidigt är det uppenbart att detta är en förenklad inställning, när en yrkesgrupp som får anses bygga sina uppfattningar på egna erfarenheter snarare än fascistoida fantasier har så svårt att omfatta konsensus utan istället uttrycker åsikter som så kraftigt avviker från det godkända.

Tre perspektiv

Man kan betrakta rätten till barn ur tre perspektiv, och alla har en moralisk relevans. Dels handlar det om föräldrars, eller i vårt individualistiska och feministiska samhälle inte sällan en förälders, rätt till barn. Mot detta står barns rätt till en god uppväxt och samhällets intressen (i form av god ekonomi och medborgare av ett eller annat önskvärt slag). Beroende på vilket perspektiv som betonas kommer lagstiftning och normer att variera. Kring de frågor som kan kallas biopolitiska rasar några av vårt samhälles mest oförsonliga konflikter. Man kan nämna hur synen på adopterade barns rättigheter är en del av konflikten mellan USA och Ryssland, hur adoption från fattiga länder ibland beskrivs som neokolonial människohandel som berövar barn deras identitet, och hur synen på homosexuella adoptivföräldrar varierar mellan länder i Nord och Syd. Man kan också nämna synen på abort, där vissa betonar barns rätt till liv (pro-life), andra kvinnors rätt att välja (pro-choice), och andra fokuserar på barns rätt till en god uppväxt (och därför accepterar abort exempelvis efter våldtäkter eller när svåra sjukdomar hotar barnet). Vi ser idag också hur möjligheten till pre-natala tester av bland annat handikapp gör att även abortliberaler har svårt att acceptera alla aborter, närmare bestämt sådana där barn väljs bort på grund av att de har en eller annan sjukdom eller syndrom.

I vårt samhälle står föräldrarnas rätt till barn i centrum före födelsen, och statens intressen i centrum därefter. Så har i princip alla och envar rätt till barn, men det offentliga har omfattande resurser och befogenheter när det gäller att skydda barnen mot deras föräldrar. Detta skydd har naturligtvis ideologiska förtecken, och ett gryende motstånd mot tvångsomhändertaganden av barn kan därför anas. Kopplat till detta är den svenska icke-debatten om hemundervisning. Här finns alltså en ambivalens. Föräldrar har rätt till barn, samtidigt som staten ytterst är garanten för barnet som individ. I ett individualistiskt samhälle har individen rätt att bli förälder, men det individualistiska kollektivet har också rätt att skydda barn mot alltför avvikande föräldrar.

Man hade istället kunnat tänka sig en politik som mer betonar barnets rätt till bra föräldrar och därefter föräldrarnas rätt till sina barn. En sådan politik hade försvårat för bland annat missbrukare, kriminella och vissa handikappade att få barn, men istället accepterat hemundervisning. Man kan också betona samhällets intressen.

Egalitarianism

Vårt samhälle är egalitarianistiskt. I den mån det finns skillnader mellan människor, både mellan individer och grupper såsom kön eller etniciteter, är det något som inte är en del av den offentliga debatten. Statistiska skillnader mellan bland annat klasser, kön och etniska grupper förklaras därför med strukturella modeller (främst diskriminering, alternativt kulturella skillnader. Redan det senare rör sig dock på gränsen till det acceptabla).

Historiskt har det däremot setts som självklart att skillnader mellan människor i hög grad är ärftliga, och detta bekräftas även idag av vetenskapliga rön bland annat i genforskningen. Detta är en av de frågor där samhälleligt konsensus och vetenskapliga rön befinner sig i direkt konflikt, professor Itzkoff jämförde det hela med situationen på Kopernikus tid:

…the issue of intellectual variability in humans and the consequent variability in average intelligence between groups of individuals, and their ethnic, racial, religious, and national identities, is the Copernican problem of our time.

Oavsett om man erkänner den eller inte har verkligheten konsekvenser för individer och samhällen. Flera forskare som berört området har dragit slutsatsen att det moderna samhället genomgår en dysgenisk utveckling. Faktorer som preventivmedel och välfärdsstaten leder till att grupper som har lägre IQ får fler barn, medan grupper med högre IQ i högre grad använder preventivmedel men i gengäld försörjer den förra gruppens barn genom sin skatt. På sikt leder detta till att IQ sjunker i samhället, och att ärftliga sjukdomar blir vanligare. Den biopolitik som förs i Väst, med egalitarianistiska förtecken, har följder som på sikt försvagar Väst. Man kan därför misstänka att detta är en fråga som så småningom kommer att tas upp politiskt.

Samtidigt kan man naturligtvis misstänka att den kommer tas upp som ännu en i raden av den terapeutiska statens många verktyg, vilket kommer ge genomförandet en totalitär prägel. Den terapeutiska stat vi lever i är inte av en sådan karaktär att man gärna ger den befogenheten att välja vilka par som ska få bilda familj. Risken finns också att vi får se en återgång till socialdarwinistiska resonemang i takt med att samhället blir mer dysfunktionellt. Därför kan man dels hoppas på en förändring i normer och attityder i takt med att vetenskapliga rön sprids i samhället, dels får man hoppas att fokus ligger på att underlätta för utvalda grupper att få större familjer snarare än på en ny tvångssteriliseringspolitik.

Oavsett är frågan på sikt svår att inte ställa, och samtidigt är den för komplex för att svaret ska kunna reduceras till politiskt korrekta illusioner om medfödd likhet eller till naiv övertro på statens rationalitet och socialdarwinistisk brist på moral.

Relaterat

Roger Pearson – The Concept of Heredity in the History of Western Culture, Part I

Eugenics.net

Aftonbladetartikeln”

Edward Miller – Eugenics: Economics for the Long Run”

Eugenikens återkomst

Raymond Sidris – The Light Eye and Hair Cline

Bokmässan – en handfull tips

Hönan och ägget

En kontroversiell Nobelpristagare

Ett par dystopier

Reaktion – Att föreställa sig framtiden

Reaktion – Ondskans biologiska ursprung

Reaktion – Inte så mycket fri vilja som vi tror

Reaktion – Intelligensens roll

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.