Om att förlika sig med världen

Okategoriserade

Under den gångna veckan har frågan om det politiska våldet tydligt aktualiserats i vad som närmast kan beskrivas som en massmedial storm, utlöst av händelserna i Malmö. Vad man nu, med korten på bordet, kan konstatera är att det inte rörde sig om en knivattack förövad av nazister gentemot vänsteraktivister, som massmedia initialt beskrev det, utan ett betydligt mer komplext scenario. Jag kommer inte att behandla händelsen i detalj, för sakomständigheterna är inte relevanta för artikelns röda tråd i högre grad än att vi nöjer oss med att konstatera hur läget ser ut.

För mig, mina kollegor här på Motpol, och alla som tillhör eller har tillhört den systemkritiska högern är det politiska våldets realitet välbekant; det är ingen hemlighet att man från etablissemangets håll ignorerar våld förövat gentemot “rätt” grupper, och att man i vissa fall t.om. försöker normalisera det. Den inneboende paradoxen, det rena hyckleriet i detta förhållande är utan tvekan en källa till stor frustration hos systemkritiker. Det skrivs, och har skrivits, en hel del om det i alternativa medier och ämnet har även analyserats här på Motpol ett flertal gånger. Att detta förhållande undersöks och exponeras som en del av den politisk korrekta metodologin är naturligtvis viktigt, men för egen del är det minst lika viktigt att finna ett slags personligt ekvilibrium; ett förhållningssätt gentemot politiskt våld där man är medveten om dess natur men inte blir förtärd av det och dess implikationer.

Att systemets inställning till politiskt våld ser ut som den gör bottnar i en naturlig självklarhet: alla system, oavsett om de rent konstitutionellt ska ge utrymme åt dissidenter eller inte, motarbetar sina fiender med de medel som finns till hands. I Sverige gestaltar sig detta primärt i en samhällelig egenskap som ofta beskrivs som “mjuktotalitarism”, vilket innebär att samhället likriktas socialt och politiskt genom explicita och implicta sociala normer snarare än genom drakonisk lag (som skulle vara fallet i en öppet totalitär stat). Du får naturligtvis rösta på SD om du vill, men är du öppen med det bland dina bekanta och på din arbetsplats är repression i form av t.ex. utfrysning vanligt förekommande och accepterat.

Detta är något man alltid måste komma ihåg såväl i vardagen som i sitt politiska arbete; vare sig du tillhör SD, är radikalkonservativ eller traditionalist så kommer systemet motarbeta dig, direkt och indirekt, från samma premisser. Om man hakar upp sig allt för mycket på detta förhållande kommer man framstå som en defensiv underdog som maniskt försöker hävda sin rätt, och så länge man inte tillhör en av de priviligerade grupper vars påstådda lidande passar in i det politiskt korrekta narrativet så kommer få vara intresserade av att lyssna på dig. Dina insatser leder snarare till ett personlig lidande än något som åstadkommer verklig förändring.

Satsa därför istället på att så glatt och optimistiskt som möjligt spela med de kort som du tilldelats; förlika dig med hur världen och samhället fungerar, men motarbeta de negativa aspekterna konstruktivt. Kritisera den rådande ordningen, dekonstruera den, men var noga med att backa upp dina analyser med alternativ. Detta är ett råd som med fördel tillämpas som generell regel, för i en del systemkritiker skymtar en cynisk svärta i attityden gentemot världen i stort som förvisso är befogad, men knappast konstruktiv och hälsosam.

Den dagen man konsumeras av bitterhet och fatalism, är dagen då mjuktotalitarismen segrar över dig.