Igår lade Pär Ström ner all opinionsbildning, som följd av en längre tids nidbilder och hot. Ström har under flera år varit en av de ledande kritikerna av den statsfeministiska verklighetsbeskrivningen, och detta har väckt starka känslor hos en twittrande, bloggande och bitvis även fysiskt närvarande ”vänster”. Man kan dra flera slutsatser av detta.
Modern individ mot postmodern hydra
Mycket av hatmobbens framfart sker i sociala medier. Men även Sveriges Radios journalister och stora papperstidningar har sällat sig till mobben. Observera återigen att jag inte syftar på saklig kritik sådan välkomnar jag utan på lynchmentalitet och härskarteknik. Det rör sig om uttalanden som att min mentala hälsa kan ifrågasättas och att jag borde skaffa suspensoar. Vad mina underklädesvanor har med samhällsdebatten att göra framgick inte. En tidning skrev något om att ifall jag blir nedslagen med ett järnrör när jag går ut så skulle det inte vara så förvånande.
– Pär Ström
Konflikterna kring Ström illustrerar samtidigt en konflikt mellan modernitet och postmodernism. Ström är här en typiskt modern individ, och demonstrerar på så vis de fördelar som moderniteten trots allt har i jämförelse med en postmodern ”vänster”. Individen uttrycker ett antal åsikter, som han eller hon samtidigt är redo att debattera i en offentlighet och överhuvudtaget ta ansvar för.
Mot individen Ström står inte individer, utan ett subindividuellt kollektiv som kan beskrivas som en hydra. Hydrans huvuden vill inte ta ansvar för sina handlingar utan gömmer sig bakom kollektivet, när man kommer dem närmare in på livet upptäcker man också att deras självbild ofta är liten och hjälplös. Den postmoderna hydran är heller inte intresserad av diskussion, bemötandet av Ström har således ofta rört sig på en mänskligt sett låg nivå. Den borgerliga offentlighet som förknippades med moderniteten vanns idealiskt sett genom argument, den postmoderna offentlighet som förknippas med twittervänstern vinns genom hån och hot.
Man kan också notera att Ström företräder en modern, positivistisk kunskapsfilosofi. Det finns en objektiv verklighet som går att mäta och förstå. Mot detta står en mer postmodern socialkonstruktionism. Detta är sannolikt anledningen till att Ström väckt starkare känslor än den genomsnittlige antifeministen. Det går inte att bemöta honom med ”du tycker si, men vi tycker så och vi är fler och du är rasist”. Istället för åsikter, vilka är relativa och subjektiva, framför han fakta, vilka måste bemötas. När man misslyckas med detta kan det väcka starka känslor, och det kan då kännas bra att söka trygghet i en större grupp där alla tycker att Ström är dum.
Vita kränkta män – en verklighetsbild
Kan man inte bemöta någon med argument kan man alltid måla upp den som ful, fet, dum eller sexuellt avvikande. Ett intressant uttryck för den postmoderna hydrans inställning till sina meningsmotståndare är facebookgruppen Vita kränkta män, där Ström tydligen ägnats ett betydande intresse. Redan av presentationen anar man att relationen mellan den postmoderna ”vänster” facebooksidan företräder och en klassisk klass- och ableismanalys är, diplomatiskt uttryckt, komplex.
En historisk vänster vände sig till en arbetarklass, ibland också till andra subalterna grupper (trasproletariat, småbönder, et cetera). I den mån arbetarklassen genomsyrades av fördomar tog man antingen itu med dem genom dialog eller anammade dem själv. När överheten utmålade arbetarklassen som genetiskt undermålig försvarade man den, när överheten beskrev den som obildad noterade man att det hade strukturella orsaker.
Det intressanta med Vita kränkta män är att man reproducerar en bild av den vita arbetarklassen som genetiskt undermålig och okunnig. Den arbetare som har mage att rösta på SD är fet, ful och har sex med grisar. Intressant är här hur den analys som kallades ableism här helt hamnar i skymundan. När en tidigare vänster försökte beskriva olika former av förtryck identifierade man bland annat klass, genus, ras och handikapp. Den ableistiska analysen hade som mål att visa hur även funktionshindrade förtrycks i ett samhälle där den friska, ”icke-handikappade” människan är norm. Denna analys skulle ha stort värde i en tid då sjukersättningssystemet på ett tämligen brutalt vis ersätts av en arbetslinje.
Besläktad med denna analys är det som kan kallas mobbningsdiskursen. Denna diskurs är inte specifikt knuten till ”vänstern”, utan förenlig med allmänmänsklig empati och även med liberalism och konservatism (jämför Per Engdahls tankar kring det goda samhället). Vita kränkta män illustrerar här hur problematiskt ”vänsterns” anspråk på att vara den mer empatiska ideologin egentligen är. Det handlar exempelvis inte om en empati som gör att man reagerar på alla former av negativa generaliseringar av människor, tvärtom finns det ett antal matriser man reagerar starkt på (genus, sexualitet och ras) medan andra matriser är både acceptabla och underhållande (IQ-nivå, inavel, fetma, låg socioekonomisk status, låg utbildning et cetera). Vissa matriser är kort sagt förbjudna att använda, och sannolikt är det transgressionen av detta förbud man reagerar mest på. På så vis avslöjar man sig som ideologins vakthundar snarare än som ovanligt empatiska människor.
Jämställdismen
Avslutningsvis kan nämnas att undertecknad inte som Pär Ström är ”jämställdist”. Detta är en liberal ideologi, och den besvarar inte viktiga frågor som behovet av en positiv mansroll, utvecklingen mot androgyni et cetera. Men i jämförelse med den undermänskliga pöbel som häcklat honom är Pär Ström en företrädare för en modernitet som är att föredra. Man kan respektera en människa som försöker argumentera för sina åsikter trots att de är impopulära. Man kan inte respektera den som bemöter honom med hån och hot.
Vidare läsning
Efter hot och nidbilder tar jag nu farväl av genusdebatten
Om skribenten: Joakim Andersen
